KAFKAS SKRIVANDE

Kafkauttolkarna kan grovt indelas i två läger. Det första lägret gör gällande att det finns ett bestämt budskap i Kafkas texter och att det egentligen bara handlar om att komma fram till vilket det budskapet är. Jag kallar det lägret monisterna, eftersom de förespråkar en enda tolkning av Kafka. 

Det andra lägret hävdar att det inte finns något bestämt budskap i Kafkas texter och att det därför är lönlöst att söka efter något sådant. Det betyder inte att det inte finns något bakom texten. Men det som finns där måste varje läsare själv komma fram till. Jag kallar det lägret pluralisterna, eftersom de tillåter flera tolkningar.

En av de mest betydande företrädarna för monisterna var Kafkas vän Max Brod, som redan på tjugotalet gjorde gällande att Kafka var en judisk-religiös symbolist som gestaltade den gudomliga rätten (domstolen i Processen) och den gudomliga nåden (slottet i Slottet). Därmed hade Kafka enligt Brod gestaltat två av gudomens uppenbarelseformer i kabbalistisk mening. Brods religiösa tolkning ifrågasattes inte till en början – den som känt Kafka och talat med honom kunde väl inte ha fel – men i längden kunde en så dogmatisk läsning som Brods inte förbli oemotsagd. Kritiken mot Brod i Sverige kom igång på femtiotalet och har egentligen aldrig upphört. Till de främsta svenska Brodkritikerna hörde Erwin Leiser, Karl Vennberg och Harry Järv.

Den förste monisten som gjorde uppror mot Brod var psykoanalytikern Hellmuth Kaiser som på trettiotalet hävdade att Kafka var en utforskare av det omedvetna. Kaiser fick många efterföljare världen över. Och i Sverige hade vi Harry Järv, som enträget höll fast vid att Kafka använde sig av Freuds teorier för att gestalta sina personliga problem. Detta fick den påtagliga och betydelsefulla konsekvensen att man i den svenska Nationalencyklopedinfår veta att Kafka var freudian. 

Den förste pluralisten var filosofen och litteraturvetaren Walter Benjamin, som på trettiotalet förklarade att det finns två sätt att läsa Kafka fel. Det teologiska (med adress till Brod) och det psykoanalytiska (med adress till Kaiser). Benjamin menar att Kafka inte är en allegoriker av vanligt märke. Medan den vanliga allegorin utgår från ett sakled som kamoufleras av en bild, utgår Kafkas allegori från en bild som söker ett sakled. Men detta sakled visar sig aldrig för läsaren. Kafkas allegorier är följaktligen texter som gör motstånd mot att tolkas. Walter Benjamin kallar dem för negativa allegorier. Någon riktigt tydlig motsvarighet till Benjamins sätt att förstå Kafka kan jag inte se att vi haft i Sverige. Men kanske kommer Karl Vennberg närmast. Han avvisade ju tidigt både den religiösa och psykoanalytiska inriktningen och uppmanade läsarna att hålla sig nära texten och inte tvinga in Kafka i på förhand givna ramar. Men till skillnad från Benjamin laborerade inte Vennberg med termen negativa allegorier. Vennbergs inflytande på Kafkareceptionen i vårt land har under alla omständigheter varit både djupgående och långvarigt. 

På fyrtiotalet var det existentialisternas tur att göra Kafka till sin. Albert Camus förklarade att Kafka var en författare som fångade den absurda livskänslan, men Camus framhöll samtidigt att Kafka var universell på ett sätt som gick bortom det absurda. Camus konstaterade också att Kafka var en författare som ständigt tvingade oss att läsa om för att upptäcka nya sidor hos honom. Därmed sällade sig Camus egentligen inte till monisterna utan kunde också göra anspråk på att höra till pluralisterna. Någon uttalad representant för det existentialistiskt inspirerade sättet att läsa Kafka har vi egentligen inte haft i Sverige.

I slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet möter vi den monistiska uppfattningen att Kafka var en profet, som förutsåg det judiska folkets lidande under nazismen. En framstående företrädare för den uppfattningen var filosofen Hannah Arendt. Men Kafka har också uppfattats som en profet som förutsåg byråkratins och avhumaniseringens utbredning i det moderna samhället. Företrädarna för den här linjen tolkar Kafka som att han tar parti för den lilla människans rättfärdiga men hopplösa kamp mot en anonym, övermäktig och orättfärdig maktapparat. Att Kafka var en profet som förutsett allehanda framtida ondska samt att han tog parti för den lilla människans mot förtryck och krångel har ofta framskymtat i den svenska Kafkaintroduktionen, men någon uttalad företrädare för den linjen har vi inte haft. Kanske med undantag av Ingmar Bergman som i sin uppsättning av Slotteti femtiotalets början betonade hur Kafkas text kunde tolkas som kritik både av byråkrati och antisemitism.

Kafkas vän Felix Weltsch anknöt i slutet av femtiotalet till Brods religiösa tolkning av Kafkas verk och utnämnde honom till sionist. Men till skillnad från Brod var Weltsch inte monist utan betonade samtidigt att Kafka var en betydande humorist både som privatperson och som författare. Många är de som i Sverige uppmärksammat och betonat betydelsen av humorn i Kafkas verk. En av de första var Bengt Holmqvist som redan på femtiotalet framhöll Kafkas komiska ådra. Han fick under de följande decennierna medhåll av bland andra Ulf Gran, Elsa Edmar, Karl Vennberg och Torsten Ekbom.

På sextiotalet började östeuropeiska marxistiska litteraturvetare som Ernst Fischer och Eduard Goldstücker tillåta sig att läsa Kafka. Förutsättningen var givetvis att de kunde leda i bevis att Kafka lyckats gestalta människans alienation i det kapitalistiska samhället. Jag tror inte de själva tog det där så allvarligt att de kan betraktas som monister. De måste bara inför makthavarna i öst ha ett alibi för att få läsa en författare som stred mot den socialistiska realismens doktrin. I Sverige verkade Kurt Aspelin, Maria Bergom Larsson och Peter Weiss i samma anda, men de kämpade inte alls i sådan motvind som de östeuropeiska kollegorna. Här hemma blåste det snarare medvind för marxistiskt inriktad litteraturanalys. Något av en kulmen nådde det marxistiska inflytandet på Kafkauttolkandet med Peter Weiss dramatisering av Processen 1976. Men när vänstervinden mojnade avtog också intresset för Aspelin, Bergom Larssson och Weiss. Symptomatiskt är att när FolkTeatern i Göteborg satte upp Peter Weiss dramatisering av Processen 2005 tömdes den helt på politiskt innehåll.

På nittiotalet uppmärksammades att Kafka skrev om sitt eget skrivande. Forskare som Stanley Corngold, Detlef Kremer, Mark M. Anderson och Malcolm Pasley visade att Kafkas texter är kamouflerade berättelser om berättandet självt. Det ska sägas att ingen av representanterna för en självrefererande läsning egentligen är monist. De betonar att innebörden av Kafkas texter givetvis inte är begränsad till att vara självrefererande. Den som i Sverige inspirerats mest av det självrefererande sättet att läsa Kafka är jag själv.

Biografiska tolkningar har naturligtvis också förekommit genom åren. Den främste företrädaren för den monistiskt biografiska läsningen är Hartmut Binder, som publicerat en imponerande mängd omfångsrika böcker om allt från Kafkas resor till enskilda litterära verk. Ingen i Sverige kommer ens i närheten av Binders kunskaper om och insikter i Kafkas liv och verk. 

På senare år har intresset för – kanske inte precis den religiösa men låt oss säga – den andliga sidan av Kafka fått ett uppsving genom de paralleller som religionsvetaren Karl Erich Grözinger och litteraturvetaren Stanley Corngold påvisat mellan Kafkas texter och föreställningar inom gnosticismen och den judiska mystiken. Därmed har cirkeln slutit sig och vi är på sätt och vis tillbaka där Brod började på tjugotalet med den skillnaden att Grözinger och Corngold inte är lika hårda monister som Brod. Av våra svenska Kafkakännare var nog Torsten Ekbom den som tog starkast intryck av Grözinger. Själv har jag haft större utbyte av Corngold. 

Mot bakgrund av alla dessa olika uppfattningar kan det vara motiverat att fråga sig vilken vägledning Kafka själv gav vad avser tolkningsfrågor. Han var dock högst motvillig att tolka och förklara sina berättelser. Max Brod minns: 

Med Kafka själv kunde man givetvis aldrig diskutera några tolkningar, inte ens när man kände honom väldigt väl. Han själv tolkade på ett sådant sätt att man skulle behöva nya tolkningar av hans tolkningar.

Kafkas brev och dagböcker tyder på att han hade ambitionen att engagera sina läsare i tolkningen av texterna. Ofta talar han i det sammanhanget om att söka sanningen i texten. Här följer två korta avsnitt ur två brev från Kafka till hans blivande fästmö Felice Bauer. Det är tal om novellen Domen. Men det Kafka säger om berättelsen är troligen giltigt för det mesta, för att inte säga allt, som han skrev. Så här säger alltså Kafka om sin novell när Felice frågar honom vad den betyder:

Den är lite vild och galen, och om den inte ägde ett slags inre sanning (vilket aldrig går att fastställa en gång för alla, utan hela tiden måste bekräftas eller förnekas av varje ny läsare eller åhörare) så vore den ingenting. 

Kan Du finna något slags mening i Domen, jag menar någon entydig, sammanhängande och urskiljbar mening? Jag kan det inte och jag kan heller inte förklara något i den. 

Kafka tycks mena att berättelsens mening endast kan fastställas av läsarna och åhörarna själva. Upphovsmannen kan inte förklara något i den. Det är – beroende på vilken inställning man har till värdet av facit när det gäller tolkningar – nedslående eller trösterikt att inte ens mästaren vet. Det mesta tyder alltså på att Kafka själv var pluralist. Kafkaforskaren David Constantine har sammanfattat Kafkas inställning så här:

Sanningen är inte något som författaren är i besittning av när han börjar, hans skrivande går inte ut på att registrera och återberätta en sanning han redan fått grepp om, hans skrivande är en krävande kamp för att nå fram till den sanningen. Följaktligen kräver skrivandet vårt deltagande i den krävande processen. […] All läsning som utgår från eller implicerar att Kafka redan var i besittning av sanningen och sedan bara kodade den medan han skrev, så att litteraturvetenskapens uppgift enbart är att avkoda - all sådan läsning måste vara fel.

Att Kafkas texter är så mångtydiga och svårtolkade kan troligen delvis förklaras av hans litterära arbetsmetod. Han var starkt beroende av inspiration för att kunna skriva. Ibland måste han vänta månader och år på att den rätta känslan skulle infinna sig. Från och med hösten 1912 började Kafka förlita sig till den grad på sin konstnärliga inspiration att han skrev utan någon på förhand uppgjord plan för hur handlingen och huvudpersonerna skulle utvecklas. Han lät sig helt enkelt styras av de infall han fick medan han skrev. Han eftersträvade spontanitet, flöde och öppenhet. Det konstnärliga arbetet blev därmed också ett utforskande av vad som ägde rum i hans egen medvetandeström. Sådant skrivande låg i tiden. William James hade 1890 publicerat sin teori om medvetandets ström, och James Joyces Ulysses utkom samma år som Kafka började skriva Slottet. 

Som utforskare av medvetandet intresserade sig Kafka också för altererade medvetandetillstånd. Genom att huvudsakligen skriva nattetid och hålla sig vaken så länge som möjligt framkallade han planmässigt hypnagoga tillstånd, dvs hallucinatoriska upplevelser mellan sömn och vaka. Hans avsikt var uppenbarligen att dessa visioner skulle förse honom med idéer till hans berättelser. 

När Kafkas vän filosofen Felix Weltsch försökte beskriva den egenartade verklighet som läsaren möter i Kafkas berättelser, var det framför allt vad han kallade en ändrad grundförutsättning som han fann betydelsefull. Enligt Weltsch skildrar Kafka den vardagliga verkligheten men gör samtidigt alltid ett ingrepp i den, vilket dramatiskt ändrar förutsättningarna för vad som kan inträffa. Weltsch understryker att i Kafkas värld råder logikens lagar. Det är alltså inte alls som i drömmen, där logiken är satt ur spel och vad som helst kan hända. Nej, hos Kafka är allt som vanligt sånär som på en enda sak. Och denna enda sak kan visserligen vara ganska overklig, men när den väl etablerats följer även den verklighetens logik. 

En viktig ingrediens i Kafkas litterära experimenterande var att han ofta laborerade med bokstavlig behandling av bilder och uttryck. Han utgick från vad som i vardagsspråket framstår som ett oskyldigt talesätt, behandlar det bokstavligt och undersökte sedan vad den bokstavliga behandlingen ledde till. Det mest illustrativa exemplet på en sådan bild är Gregor Samsas förvandling till en jättelik insekt i novellen Förvandlingen. Här utgår Kafka från bilden att vara som en insekt, han behandlar den sedan bokstavligt och låter Gregor Samsa verkligen vara en insekt. Den fortsatta berättelsens handling styrs av vad den bokstavligt behandlade bilden genererar. Vad händer när en jättestor insekt tar sig ur sängen? Vad äter den? Vad tänker den? Hur reagerar familjemedlemmarna när de ser den? 

Det finns naturligtvis en koppling mellan den bokstavligt behandlade bilden och den ändrade grundförutsättningen. Den bokstavligt behandlade bilden medför ju en ändrad grundförutsättning. Kafka undersöker vad som sker när man driver bilden till sin spets och låter den byta plats med den vardagliga verkligheten. Därför är också det oplanerade skapandet så naturligt för honom. Han vill inte på förhand veta vart bilden ska leda honom. Därav följer också att han inte på förhand vet vilken innebörd berättelsen kommer att få. Den måste varje ny läsare, inklusive han själv, söka sig fram till.

Men om nu Kafka själv inte var klar över vilket budskap han ville förmedla med sina texter måste man kanske ifrågasätta hans kommunikativa förmåga. Eller åtminstone hans kommunikativa ambition. Och hur rimmar hans medvetet mångtydigt formulerade budskap med hans högt ställda övergripande mål med författandet? Menade han vad han sa hösten 1917 att hans önskan var att ”upphöja denna värld till något rent, sant och oförgängligt”? I så fall borde han ju vara noga med att formulera sig klart och entydigt. 

Uppenbart är att Kafka i alla fall inte föreställde sig att kommunikationen mellan författare och läsare var någon enkel sak. Jag tror att han raskt skulle ha avfärdat Claude Shannons kommunikationsmodell, som har blivit vår tids slentrianmässigt oftast använda modell för att beskriva hur budskap förmedlas: En sändare sänder ett budskap som en mottagare tar emot. Om kommunikationen inte lyckas beror detta på att den störs av brus. Översatt till Kafka och läsarna skulle Shannons modell innebära att deras oenighet om författarens budskap beror på någon form av brus. 

För den i Franz Brentanos filosofi skolade Kafka måste en sådan modell som Shannons förefalla främmande och otillräcklig. Ett centralt inslag i Brentanos för-fenomenologiska kunskapsteori var ju att det mänskliga medvetandets mest utmärkande egenskap var dess intentionalitet. Eller dess riktadhet mot ett objekt. Medvetna varelser är inga passiva mottagare av budskap. Att förstå något är en akt. En handling. Hur författarens budskap i en text tolkas bestäms alltså av läsarnas medvetandeakter. Läsning är aktiv tolkning. 

Men hur förhåller det sig med författaren själv i sammanhanget? Har han exklusiv tillgång till budskapet i sin egen text? Det var inte förrän jag 2020 läste tidskriften International Journal on Information Theory och stiftade bekantskap med filosofen Monica Kimmels fenomenologiska kommunikationsmodell som jag fick ett bättre verktyg för att förstå relationen mellan Kafka, hans texter och hans läsare. Enligt Kimmel inbegriper all kommunikation tolkande agenter. En agent presenterar ett budskap via ett medium – i Kafkas fall en text – som han själv sedan i sin tur kan tolka. En annan agent tolkar mediet – texten – och får därmed fram ett budskap. Kimmels modell innebär alltså att läsarnas oenighet om författarens budskap är en fullständigt naturlig del av vad kommunikation egentligen innebär, nämligen tolkning från alla inblandades sida, inklusive den som presenterar budskapet. Att Kafka är så omvittnat svårtolkad är så att säga inget olycksfall i arbetet utan bara en ovanligt tydlig illustration till hur det går till att kommunicera. 

Min slutsats är att det var aktivt tolkande läsare som Kafka ville ha. Och som han bevisligen har fått. Genom att skapa texter som verkar uppfordrande på läsarna kunde författaren kanske på sikt också uppnå att ”upphöja denna värld till något rent, sant och oförgängligt”.

Tidningar och tidskrifter 

Gamen, Hopplöst, Provet. Översättning: Johannes Edfelt. Presens nr 1, 1938

Passageraren, På galleriet, Husfaderns bekymmer, Framför lagen, Ett kejserligt budskap, En dröm. Översättning: Margit Abenius. Bonniers litterära magasin nr 4, 1938

Stadsvapnet, Bron, Styrmannen, Gemenskap, Hemkomst, Om natten, Uppbrottet. Översättning Johannes Edfelt. Ord och Bild nr 10, 1939

Det första bekymret. Översättning: Okänd. Paletten, nr 3, 1944

Första bekymret. Översättning: Teddy Brunius. All världens berättares julnummer, 1948

En läkare på landet. Översättning: Stig Dahlstedt. Alla världens berättare, nr 11, 1955

Aforismer i urval. Översättning: Erwin Leiser. Vintergatan, 1957

Grannen. Översättning: Lars Bjurman. Sydsvenska Dagbladet, 21.4.63

Böcker

Den sanningssökande hunden, Förvandlingen (i senare upplagor Förvandlingen, Den sanningssökande hunden). Översättning: Karl Vennberg och Caleb J Andersson. Stockholm: Forum, 1945

Processen. Översättning: Karl Vennberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1945

Slottet. Översättning: Tage Aurell. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1946

Amerika. Översättning: Johannes Edfelt och Tage Aurell. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1947

I straffkolonien och andra berättelser. Översättning: Teddy Brunius och Bengt Chambert. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1949

En läkare på landet och andra berättelser, Översättning: Arne Hägglund (pseudonym för Knut Korfitsen) och Teddy Brunius. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1951

Brev till Milena. Översättning: Viveka Starfelt. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1954

Brevet till fadern och andra efterlämnade prosaskrifter. Översättning: Lily Vallquist. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1956 

Dikter och dokument. Översättning: Johannes Edfelt. Stockholm: Piccolo, 1964

Boet. Översättning: Daniel Hjorth. Stockholm: Bonniers, 1970

Framför lagen. Översättning: Teddy Brunius, Johannes Edfelt, Margit Abenius och Reidar Ekner. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1975

Processen. Översättning: Ingegärd Martinell. Höganäs: Trevi, 1981

Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad. Översättning: Hans Blomqvist, Andrea Gratz och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1985

Dagböcker. Översättning: Lars Fyhr. Göteborg: Anthropos, 1986

Aeroplanen i Brescia. Översättning: Ingegärd Martinell. Stockholm: Författarförlaget, 1988

Slottet. Översättning: Hans Levander. Stockholm: Carlssons Bokförlag, 1990 

Brev till föräldrarna 1922-1924. Översättning: Harry Järv. Stockholm: Alba, 1990

Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad. Omarbetad och utökad upplaga. Översättning: Hans Blomqvist, Andrea Gratz, Annette Pederssen och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1991

Boet. Översättning: Tove Andersson. Varberg: Polyfem, 1992 

Brev till Milena. Översättning: Hans Blomqvist, Annette Pederssen och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1994

En svältkonstnär. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1995

Dagböcker. Utökad upplaga. Översättning: Lars Fyhr. Göteborg: Anthropos, 1996

Brev till Felice. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1997

Den försvunne. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1998

Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 1998

En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad (Samlade skrifter). Utökad och reviderad upplaga. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2000 (ny uppl 2007)

Beskrivning av en kamp och andra texter ur kvarlåtenskapen (-1915) (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2000

Under byggandet av den kinesiska muren och andra texter ur kvarlåtenskapen (1916-19) (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2001

Till frågan om lagarna och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920-24) (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2001

Processen (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2001 [egentligen 2002] (ny uppl 2010)

En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss. Brev 1900-oktober 1912 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2002

Dagböcker 1909-november 1911 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2003

Inte ens natten är tillräckligt mycket natt. Brev november 1912-januari 1913 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2004

Dagböcker december 1911-1913 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2004

Den försvunne (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll 2005

Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur. Brev februari 1913-februari 1914 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2005

Slottet.(Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2006.

Nu återstår bara att spetsas på pålar. Brev mars 1914-augusti 1916 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2007

Dagböcker december 1914-1923 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll 2008

Raderna som Kafka strök. Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2012

Som att säga spädgris när man menar fet sugga. Brev september 1916- 1917 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2013
 

Man hör varandra bättre i mörker. Brev 1918-juni 1920 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll 2014
 

Eftersom jag älskar dig älskar jag hela världen. Brev juli-december 1920 (Samlade skrifter). Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren. Lund: Bakhåll, 2015