På den svenska teaterscenen var det efter Järv- och Weisstriden (Se Fördjupning) länge helt tyst om Kafka. Och den första uppsättning som följde på trätan blev betecknande nog helt ordlös. Det var Pantomimteatern i Stockholm som hade modet att åter spela Kafka på scenen. Sällskapet hade bildats 1977 av den första elevkullen som gick ut mimlinjen vid Statens dansskola. Fyra år senare var gruppen redo att i egen regi sätta upp en pantomimversion av Kafkas Processen. Initiativet till föreställningen tog Seija Hyvönen-Mammen (f. 1949), som var en av de ursprungliga medlemmarna i ensemblen. Hyvönen-Mammen förklarar:
”Jag är och var Kafkafantast och har alltid älskat just Processen. Kafka är en fantastisk berättare. Hans realism är av det ovanligare slaget, eftersom inre skeenden ofta skildras som yttre. Han erbjuder också överraskningar. Som när en skrubb på kontoret öppnas och där pågår en tortyrscen. Eller när domstolsförhandlingen avbryts av en våldtäkt. Allt detta var så visuellt och expressivt att jag föreställde mig att det skulle passa utomordentligt för en mimföreställning. Det fina med en mim är att dess språk möjliggör att nå en annan människa via en direkt känsla – utan onödigt pladder!”
Hackordning
När Hyvönen-Mammen gjorde sin ordlösa dramatisering av Processen, skrev hon först en synopsis med de centrala scenerna i romanen. Därefter började gruppen improvisera kring dessa scener, och på så vis växte föreställningen stegvis fram. Medlemmarna förberedde sig vidare genom att läsa de dramatiseringar som redan gjorts av romanen. De tittade även på Orson Welles filmatisering, vars mardrömsmiljöer med väldiga kontorslandskap och vindlande korridorer de tog intryck av.
I Pantomimteaterns version av Processen är Josef K. ”den lille mannen”, som plikttroget och noggrant sköter sitt arbete på banken och som aldrig funderat närmare på huruvida samhället är rättvist eller inte. En morgon överraskas han i sin bostad av inspektören och väktarna Willem och Franz, som gör en brutal husrannsakan och därefter ger sig iväg. Till följd av morgonens händelser kommer K. för sent till banken och möts av en ilsken chef och skadeglada miner från de underlydande tjänstemännen. Det robotliknande arbetet på banken är snart igång men avbryts av att K. telefonledes kallas till domstolen. Inför domaren och juryn bedyrar K. sin oskuld. Juryn består av två aktörer som på vardera sidan har en docka som de manövrerar likt svängdörrar. K. försöker ta sig igenom men fastnar mellan dörrarna.
Förhandlingen avbryts av att studenten vid domstolen våldtar en kvinna, medan domaren och jurymedlemmarna intresserat tittar på. K. kan inte tro sina ögon. Är detta en domstol? Eller befinner han sig i helvetet? Plötsligt kommer väktarna och inspektören in på scenen. Inspektören misshandlar sina båda hantlangare medan K. hjälplöst måste se på. I panik rusar han därifrån.
Så följer fyra scener som Pantomimteaterns medlemmar själva skrivit till. På gatan möter K. några gycklare, som i commedia dell’arte-stil försöker göra honom medveten om olika företeelser i samhället: den uppblåste makthavaren som man kan sticka hål på som på en ballong, moralens väktare som med sitt viftande pekfinger fördömer osedligheten, mannen som gör bruk av sin yttrandefrihet får tungan avklippt, den rike som hävdar att de fattiga bara är latmaskar och tjuvar.
I nästa scen är K. tillbaka i domstolen, där han blir mottagen av en PR-man som vill visa honom den officiella sidan av rättsväsendet. När K. försöker ta sig därifrån stöter han ständigt mot väggar som han inte kan ta sig förbi. Likt en laboratorieråtta instängd i en bur lägger han sig till slut resignerat helt stilla på golvet. Scenen övergår i K:.s arbetsplats på banken. Hackordningen illustreras av att bankdirektören står vid den högsta pulpeten, Josef K. har pulpeten närmast under honom och de övriga tjänstemännen befinner sig en bit därifrån. När K. inte längre är förmögen att sköta sina arbetsuppgifter avskedas han. En annan tjänsteman intar genast triumferande hans plats. K. vill nu söka hjälp hos advokaten. På väg dit möter han åter en av gycklarna, som nu försöker få honom att avstå från att delta i samhällets falskspel. K. kan emellertid inte frigöra sig. Han fortsätter mot det oundvikliga slutet. Advokaten presenterar tre skenbara alternativ representerade av tre dörrar. Bakom varje dörr döljer sig emellertid samma sak – en bödel. I slutscenen erbjuds K. en kniv men förmår inte själv ta livet av sig. Han sjunker ihop och låter väktarna stöta kniven i honom.
Kafkas roman Processen
För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till:
Foto: Dan Hansson
Premiär: 17 februari, 1981
Regi: Pantomimteaterns ensemble
Bearbetning: Pantomimteaterns ensemble
Scenografi: Pia Asp
Musik: Thomas Lindahl
Kostym: Eva Lisa Nelstedt
Josef K.: Seija Hyvönen-Mammen
Övriga roller: Leif Grönvall, Bo W Lindström, Marianne Sandberg, Pia Stenberg
Foto: Dan Hansson
Seija Hyvönen-Mammen spelade huvudrollen Josef K., medan Leif Grönvall, Bo Lindström, Marianne Sandberg och Pia Stenberg gjorde föreställningens övriga rollfigurer. Till pjäsen hade också Thomas Lindahl specialkomponerat kabaréliknande pianomusik med särskilda teman för de olika rollfigurerna. Men hur kom det sig att gruppen utsåg en kvinna till att gestalta Josef K.? Hyvönen-Mammen ger besked:
”Att jag spelade Herr K, var inget vi gjorde någon affär av. Jag tog initiativet till föreställningen, bearbetade materialet och ville gärna spela rollen. Vi tyckte inte att det var så viktigt att berättelsen handlar om en man. För oss handlade den om människan i världen. Alla oavsett kön kan identifiera sig med Josef K. Vi kan alla känna oss som en manipulerad kloss i maktens klor. Jag vill framhålla att en sådan här föreställning framför allt är resultatet av ett team work. Även om vi inte fördjupade oss i varje rollfigurs själsliv, så var varje aktörs skicklighet att göra sin roll en nödvändig förutsättning för att Josef K.:s öde skulle kunna gestaltas.”
Pantomimteaterns Processen hade premiär på Kulturhuset i Kilen den 17 februari 1981 och spelades där under två veckor. Därefter gavs också några föreställningar på Jarlateatern, Södra teatern, Bristol och Klarateatern. Gruppen återvände till stycket under 1982–1983 och gjorde några framföranden, varav ett på mimfestivalen i Villach i Österrike. Ytterligare fem framföranden gjordes 1987 i samband med gruppens tioårsjubileum.
Pantomimteaterns Processen var inte bara en ovanlig föreställning. Den fick också mycket ovanliga recensioner. Medan de dramatiserade talversionerna av Processen ofta kritiserats för att något väsentligt gått förlorat vid överföringen från boken till scenen, lovordades Pantomimteatern av recensenterna för att föreställningen bevarat så mycket av Kafkas stämning och karaktär. Svenska Dagbladets Eric Näslund fann att ”kusligheten i Kafkas roman lyfts fram och visualiseras effektfullt”. Och Madeleine Kats på Expressen tyckte att Pantomimteatern åstadkommit en ”stram och fin föreställning där inte en handrörelse bryter stilen”. I Göteborgs-Posten skrev Bim Clinell att Kafkas roman ”lämpar sig utmärkt för pantomim”. Även Ole Hessler på Dagens Nyheter stämde in i hyllningskören och menade att gruppen gjort ”en elegant, professionell föreställning”, och han tillade:
”Herr K. i Kafkas text kämpar i blindo, mot något undanglidande, ogripbart. Och just detta är ju pantomimens kännetecken: att spela med och mot det som inte syns men ändå finns där, och göra det synligt.”
Romanen har blivit känd under namnet Amerika. Kafka själv kallade emellertid berättelsen Den försvunne. Påhittet att kalla den för Amerika var Max Brods. Numera har emellertid de flesta kommentatorer börjat använda sig av Kafkas ursprungliga titel. I detta kapitel används för enkelhetens skull – men också därför att det är historiskt riktigt – titeln Amerika när vi talar om romanen.
Kafka arbetade med Amerika från september 1912 till januari 1913. Han påbörjade den bara några dagar efter det att han skrivit vad han betecknade som sitt första lyckade litterära arbete, novellen Domen. Det var följaktligen en mycket inspirerad författare som tog itu med vad han hoppades skulle bli hans första roman. Under höstens och vinterns intensiva skaparperiod tillkom dessutom berättelsen Förvandlingen, som Kafka fullbordade på tre veckor. Arbetet med Amerika avstannade dock innan författaren lyckats åstadkomma en avslutning. Han lade då romanen åt sidan i ett och ett halvt år men återupptog den i samband med att han skrev på Processen hösten 1914. Då tillkom bl a det kapitel som Brod senare kallade ”Friluftsteatern i Oklahoma”, men inte heller nu förmådde Kafka slutföra arbetet. Amerika blev i likhet med hans övriga romaner ofullbordad.
I Amerika skildras den unge emigranten Karl Rossmanns upplevelser i det förlovade landet. Hans föräldrar har kastat ut honom ur hemmet, sedan han förförts av en tjänsteflicka och fått ett barn med henne. Vid ankomsten till New York blir han inblandad i en konflikt mellan fartygets tyske eldare och dennes rumänska befäl, Schubal. Det hela kulminerar i ett uppträde hos fartygets kapten. Karl vill hjälpa eldaren att framföra, som han tycker, berättigade klagomål men lyckas inte särskilt väl. Eldarens sak blir allt värre och snart riskerar de att bli utkörda båda två. Karl räddas ur knipan av sin morbror, den förmögne och framgångsrike senatorn Edward Jacob, som kommit ombord på fartyget för att hälsa sin systerson välkommen och hjälpa honom till rätta.
Tack vare morbrodern får Karl en oväntat god start i det nya landet. Han umgås en tid i New Yorks societet. Lyckan blir dock kortvarig. Efter en schism med morbrodern hänvisas Karl till att klara sig på egen hand. Han möter bondfångarna Delamarche och Robinson, som förespeglar honom en lysande framtid om han ansluter sig till dem. Sedan Karl genomskådat dem skils de åt och Karl tar anställning som hisspojke på Hotel occidental. Hans nya välgörare är överkokerskan på hotellet, och han får också en nära vän i hennes sekreterare Therese. Karl bringar sakta men säkert reda i sitt liv, men en dag dyker Robinson upp på hotellet och lyckas med diverse trick att få honom avskedad. Karl står åter på gatan men ”räddas” nu av Delamarche, som erbjuder honom att tjäna hos den bedagade, feta, före detta sångerskan Brunelda. Karl försöker fly men upptäcker att han är fast. Han gör det bästa av situationen och vinner så småningom Bruneldas förtroende.
Så följer en lucka i handlingen. Karl befinner sig åter i frihet men utan anställning. Han ser då ett plakat som erbjuder alla arbete vid den stora teatern i Oklahoma. Han skyndar till rekryteringsstället, blir anställd och anträder samma dag tågresan till Oklahoma. Där avbryter Kafka berättelsen.
I efterordet till den första upplagan av Amerika skrev Brod att Kafka hade förklarat att han föreställt sig ett slut i försoningens tecken. I gåtfulla ordalag ska Kafka ha antytt att berättelsens unge hjälte, Karl Rossmann, i den nästan gränslösa Oklahomateatern på ett mirakulöst sätt skulle få ett yrke och återvinna tillit och frihet, ja, till och med återse sin familj och sitt hemland. Men det finns även en skriftlig kommentar av Kafka om vilket öde romanfiguren Karl Rossmann skulle gå till mötes:
”Rossmann och K., den oskyldige och den skyldige, båda blir till slut utan åtskillnad straffade med döden, den oskyldige med lättare hand, snarare förd åt sidan än slagen till marken.”
Mycket tyder alltså på att Oklahomateatern inte var något lyckorike för arbetslösa emigranter utan snarare dödsriket. Karl går troligen – i likhet med Kafkas andra romanhjältar – under i kampen mot övermäktiga motståndare.
Av hela romanen Amerika var det endast inledningskapitlet ”Eldaren” som Kafka kände sig någorlunda nöjd med, och som han medverkade till att publicera i maj 1913. Resten av romanen utkom genom Max Brods försorg postumt 1927. Brod gjorde också den första dramatiseringen av berättelsen, Amerika, en tragikomedi efter en roman av Franz Kafka, som uruppfördes i mars 1957 av Zürcher Schauspielhaus. Den versionen har dock hittills aldrig spelats i Sverige.
Ur Scenkonstmuseets samlingar. Foto: Beata Bergström
Premiär: 20 december 1981
Regi: Katariina Lahti
Bearbetning: Katariina Lahti
Översättning: Johannes Edfelt, Tage Aurell, Carl-Edvard Nattsén
Dramaturg: Carl-Edvard Nattsén
Musik: Jean Billgren
Kostym: Else Friis
Scenbild: Elisabeth Åström, Agneta Pauli
Karl Rossmann: Rolf Adolfsson
Eldaren: Olof Willgren
Robinson: Olof Willgren
Senatorn: Per Myrberg
Delamarche: Per Myrberg Kaptenen: Bengt Brunskog
Hovmästaren: Bengt Brunskog
Green: Bengt Brunskog
Pollunder: Frank Sundström
Portieren: Frank Sundström
Ledaren: Frank Sundström
Överkassören: Peter Luckhaus
Kyparen: Peter Luckhaus
Studenten: Peter Luckhaus
Frihetsgudinnan: Ingrid Boström
Klara: Susanne Ernrup
Överkokerskan: Gerthi Kulle
Teresa: Marika Lindström
Brunelda: Solveig Ternström
Medan de svenska scenkonstnärerna hade gjort åtskilliga uppsättningar av Slottet och Processen, var det ännu vid åttiotalets början ingen ensemble som dristat sig till att omarbeta Kafkas roman Amerika till dramaform. Men i december 1981 fick en scenversion av berättelsen premiär på Dramaten i Stockholm. Till teatern inbjöds den finska regissören Katariina Lahti (f. 1949) att sätta upp Kafkas Amerika. Lahti kom närmast från Norrbottensteatern, där hon bl a gjort en prisad version av Shakespeares Så tuktas en argbigga, med vilken hon också gästspelat på Dramaten. När hon nu bjöds in av teaterchefen Lasse Pöysti att ta sig an Kafka, valde hon att avstå från att använda sig av Max Brods dramatisering och gjorde i stället en helt egen version, som byggde på Tage Aurells och Johannes Edfelts svenska översättning av romanen. Lahti anger skälet:
”Jag hade börjat läsa Kafka när jag var sexton – samma ålder som Karl Rossmann när han kommer till Amerika – och naturligtvis hittat mig själv och identifierat mig starkt med Kafkas figurer. När jag i Sverige befann mig i en ny situation, alltså jobbade utomlands, kom dessa känslor starkt fram igen. Jag ville därför utgå direkt från författaren och människan – Kafka själv – inte se honom genom Brods filter.”
I samarbete med dramaturgen Carl-Edvard Nattsén (1931–1996) lade Lahti också till några avsnitt ur romanen som tidigare inte varit översatta till svenska, men som publicerats av Max Brod redan 1935. Det rörde sig om två ganska burleska kapitel som behandlar Karls tid hos Brunelda. I det första skildras hur Delamarche tvättar Brunelda, som missnöjd med hans arbete ryter och domderar, medan Karl och Robinson rusar omkring i lägenheten och letar efter hennes parfym. I det andra beskrivs hur Karl transporterar den feta Brunelda genom staden på en kärra. För att inte väcka uppmärksamhet har han täckt över Brunelda med ett stort skynke, vilket naturligtvis har motsatt effekt. Snart har de dragit till sig en polismans intresse för den egendomliga transporten. För översättningen av dessa kapitel svarade Nattsén.
Lahtis dramatisering var trogen förlagan. I manuskriptet återgav hon långa avsnitt direkt ur boken som ett slags regianvisningar. Bokens inledande rader användes rentav som prolog:
”När den sextonårige Karl Rossmann, som sänts iväg till Amerika av sina stackars föräldrar, närmade sig New Yorks hamn på ångaren, som nu saktat farten, fick han se den länge siktade frihetsgudinnans staty liksom i ett solsken som plötsligt blivit starkare. Hennes arm med svärdet stack upp på ett nytt och slående sätt, och kring hennes gestalt blåste de fria vindarna.”
I en artikel i Sju dagar en vecka före premiären redovisade Lahti sin inställning till Kafkas originaltext samt till den debatt hans uttolkare varit inblandade i (Se Fördjupning):
”Jag försöker inte tolka Kafka. Det finns så många tolkar och jag vill inte delta i den diskussionen. Kafka är mycket konkret för mig. Han är en mycket känslig författare som anar vad som ligger i framtiden, han anar utvecklingstendenser men ser inte allt så konkret. Kafka har sin sanning som han beskriver och tvingar oss på det spåret.”
Men på en punkt avvek Lahti något från Kafkas text. I den inledande scenen låter hon nämligen statyn av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn förmänskligas och rentav tilltala den unge immigranten Karl Rossmann:
”Karl:
Så hög!
Frihetsgudinnan:
Har ni lust att gå i land?
Karl:
Jo, jag är färdig! – Paraplyet! Får jag be att ni har vänligheten vakta min väska ett slag?
Frihetsgudinnan:
?”
Frihetsgudinnan återkommer i pjäsen, när Karl överväger om han ska anta Överkokerskans förslag att ta anställning som hisspojke på Hotel occidental. Efter att ha vägt argumenten för och emot accepterar han slutligen erbjudandet. Statyn kommenterar då hans val:
”Det skulle ha varit en stor dumhet att hysa några betänkligheter mot en plats som hisspojke på grund av att man genomgått fem skolklasser på klassiska linjen. Snarare skulle du här i Amerika haft anledning att skämmas över dina fem klasser.”
Trots att Lahti uppenbarligen inte kände sig hågad att ge sig in i debatten om hur Kafka skulle tolkas, hade hon naturligtvis en bestämd uppfattning om vad romanen Amerika handlade om, och vad hon ville säga med sin uppsättning. I det digra programhäftet till föreställningen utvecklade Lahti sina tankar om berättelsen i en intervju gjord av dramaturgen Carl-Edvard Nattsén. Svaren visade att hennes uppfattning om Kafka och Amerika var mer influerad av sociologiska tolkningar än av psykoanalytiska och religiösa. Framför allt tycktes hon ha tagit intryck av de uttolkare som i Kafka såg en skildrare av alienation och avhumanisering. Lahti förklarade:
”Kafkas Amerika skildrar hur en människa går vilse och förlorar sig i den värld som människorna byggt. Människan förvandlas till en vara och förlorar sitt människovärde. Invandrarna i Sverige har inte sin primära funktion i att vara människor utan i att vara säljbar arbetskraft. Det är en avhumanisering som pågår – en realisation av människovärdet.”
I programhäftet fanns också en specialskriven artikel av Karl Vennberg, som konstaterade att Kafka numera blivit ett ”journalistiskt begrepp”, som också en sommarvikare på en landsortstidning kunde räkna med att läsekretsen skulle känna till. Ändå gjorde Vennberg gällande att Kafka spelat ut sin roll som vägledare och antibyråkrat. Religionen, existentialismen och marxismen erbjöd inte längre några nycklar till författaren. Kafkas dragningskraft utgjordes numera av hans förmåga att i breven och dagböckerna skildra vardagens mystik. Det var ”en delvis ny Kafkavärld” som nu framträdde, en värld ”som förvisso är utan hopp” men där man ändå finner att ”just Kafka, som man inte väntade något av, inger hopp”.
Det omfångsrikaste bidraget i programhäftet till Amerika var Hans Levanders översättning av ett utdrag ur Elias Cannetis Den andra processen från 1969, vilken uppmärksammade parallellerna mellan Kafkas brev till Felice Bauer och romanen Processen. Canettis tes var att häktningen i romanen motsvaras av Kafkas och Felices trolovning och att avrättningen var en parallell till deras brytning. Vilken relevans detta hade för romanen Amerika framgick dock inte av texten.
Programhäftet avslutades med en artikel baserad på ett avsnitt i Ingvar Holms bok Industrialismens scen från 1979. Holm reflekterade över innebörden av kapitlet ”Friluftsteatern i Oklahoma” och anslöt sig till Kafkakännaren Wilhelm Emrichs uppfattning att det rörde sig om en bild av ”världen själv, där var och en får sig förelagd och spelar sin ursprungliga livsroll, men i överskådliga, avslöjande turer”. Som förebild till denna världsteater föreslog Holm att Kafka kunde ha haft teaterkritikern Gordon Craig, vars ideal var att hjälten skulle vara som en staty i en scenografi som dominerades av pelare och andra vertikala konstruktioner. Likheten med Oklahomateaterns stillastående, trumpetblåsande änglar på höga pelare var uppenbar, men enligt Holm förvandlade Kafka Craigs visioner om den nya teatern till en karikatyr av något ”ondskefullt”.
Lahtis uppsättning av Amerika hade premiär på Dramatens lilla scen Fyran den 20 december 1981. Lokalen hade byggts om till ett rektangulärt rum. Ridå saknades. Endast en grå tejp skilde scenen från åskådarplatserna. Elisabeth Åströms och Agneta Paulis dekor utgjordes av en gråmålad väv beklädd med ansiktsmasker av papier-maché som täckte de fyra väggarna. På ena sidan om åskådarplatserna fanns en gallervägg och en balkong längs taket. Som ridå tjänade hissdörrar av dragspelsmodell som emellanåt tycktes leva ett eget liv och oväntat smällde igen. Bakom hissdörrarna syntes en vridscen med speglar i fonden.
Framförandet innehöll vissa akrobatiska inslag, som skvallrade om Lahtis dragning till folkliga traditioner inom teatern. Hon ville gärna att ensemblen skulle efterlikna de kringvandrande skådespelarna och gycklarna, som inte skydde några medel för att engagera sin publik. Mot slutet av föreställningen bibringades publiken känslan av att befinna sig på ett tivoli med allehanda attraktioner, karuseller, utropare och trollerikonstnärer. Även Else Friis kostymer förde tankarna till den folkliga underhållningens estetik. Föreställde sig då Lahti, i likhet med Max Brod, att det var ett lyckorike som Karl Rossmann slutligen hamnat i? Lahti ger klart besked:
”Nej, det var ett dödsrike, fast det såg ut som ett tivoli eller en cirkus. Hela föreställningen växer ju fram ur erfarenheten av hur en alienerad människa sviker sig själv. Att utföra meningslösa uppgifter är det enda Karl duger till. Detta fortsätter även efter döden. Föreställningen slutade med att Karl står vid ”himmelens port” med en lapp hängande runt halsen där det stod: Negro, teknisk arbetare.”
Trogen eller inte trogen
Som ett eko av Harry Järvs invändningar mot Peter Weiss dramatisering av Processen (Se Processen, 1976 (b)) protesterade Teddy Brunius i Upsala Nya Tidning mot att Kafkas roman och Lahtis omarbetning för teatern handlade om olika saker. Lahtis ”gottar sig i den sedvanliga antiamerikanska propagandan”, men Brunius kunde upplysa läsarna om att för ”Centraleuropas förtryckta minoriteter var då som nu USA frihetens land”. Därför var det inte ”om grymheten i USA utan en emigrants sökande som Kafkas Amerika handlar”. I likhet med Järv beklagade Brunius att författare är ”skyddslösa inför ambitiösa regissörer i vår tid i vårt land”. I Svenska Dagbladet instämde Per Erik Wahlund åtminstone delvis i Brunius kritik. Det var ”en olöslig uppgift” att överföra Kafkas roman till scenen. I alla fall hade ”den unga finländska regissör, som åtagit sig uppdraget” inte haft ”förutsättningar att genomföra textrevisionen” och inte heller att ”omsätta den i praktiken”.
En helt annan uppfattning om förhållandet mellan boken och pjäsen hade Stockholms-Tidningens Nils Gredeby. Han berömde Lahti för att hon förhållit sig ”påfallande trogen förlagan”. Denna trohet hade kanske rentav blivit henne till förfång, eftersom föreställningens slut var ”lika oförlöst som romanen är ofullbordad”. Även Bengt Jahnsson på Dagens Nyheter ansåg att Lahti varit trogen originalet. Han uppmanade därför publiken att inte läsa Kafkas roman innan de såg föreställningen. Annars fanns det risk för att teaterbesökaren skulle gå miste om ”överraskningarnas Kafka”.
Rolf Nordström hade under inte alltid helt gynnsamma omständigheter turnerat med Redogörelse framlagd för en akademi hösten 1975, men 1984 bereddes han möjlighet att spela den på Studion på Göteborgs stadsteater. I huvudsak var det samma föreställning som han arbetat fram tillsammans med Ragnar Sörman nästan tio år tidigare. Man hade dock justerat titeln en aning: ”för” en akademi hade blivit ”inför” en akademi. Men hur kom det sig egentligen att Nordström var beredd att återvända till Kafka efter så många år? Han svarar:
”Både jag och Ragnar älskade texten. Vi blev nästan besatta av den. Och till denna dag dyker det upp citat ur texten i huvudet på mig. Kafkas prosa är så underbart ren, enkel och sann. Jag har själv alltid sökt enkelhet i mitt konstnärskap. Det tar faktiskt ett liv att lära sig att inte göra sig till. Tänk på Picassos storartade enkelhet. Några pennstreck och han åstadkommer en tjur som är mer tjur än en ’verklig’ tjur. Sedan fäste vi oss naturligtvis också vid Kafkas ironiska distans till ämnet och hans drift med det europeiska bildningsidealet. Föreställningen blir till en anklagelse mot hela vår kulturvärld. Den tunna fernissan som gör oss till människor.”
Till programbladet skrev stadsteaterns dramaturg Per Arne Tjäder en introduktion, där Kafka beskrevs som ”seklets kanske viktigaste författare när det gäller att för en eftervärld profetiskt gestalta dess eget öde”. Programbladet innehöll också ett kort avsnitt ur Ramona och Desmond Morris bok Den nakna apan. I utdraget beskrevs en schimpans vid namn Peter som i nittonhundratalets början uppträdde som varietéartist på teatrar i New York. Apan kunde bl a röka cigarr, åka rullskridskor och cykla. Ansträngningen var emellertid så stor att han inom kort dog.
Nordströms och Sörmans pjäs hade nypremiär den 28 januari 1984 och sammanlagt gavs nu tjugotre föreställningar. Innan Nordström äntrade scenen på Studion hördes från den svartdraperade kulissen olika djungelljud; mestadels av apor vars tjattrande övergick i ångestskrik. När ljuden tystnat kom talaren in från samma dörr som publiken. Nu liksom nio år tidigare bar han en oklanderlig frack. Han tog god tid på sig innan han började föreläsningen: donade med en klocka och hällde upp vatten i sitt glas. Under föreställningen pendlade han mellan festtalarens fullständiga behärskning av situationen och den vilsna apans rådvillhet när livet i frihet rann honom i minnet.
Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi"
För att läsa mer om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi", gå till:
Göteborgs stadsmuseum, Teaterhistoriska arkivet
Foto: okänd
Göteborgs stadsmuseum,
Teaterhistoriska arkivet,
Foto: okänd
Av teaterkritikerna lovordades Nordström enstämmigt för sin rollprestation. I GT tyckte exempelvis Kristjan Saag att det var ”storartat av Stadsteatern att så fullödigt finna dramatisk form för denna svåra och rika text”. Däremot hade recensenterna uppenbara svårigheter med att bli kloka på föreställningens budskap. Anne Järborg skrev i Arbetet att ”Kafka slänger ut metkrokar åt publiken och rycker undan dem.” Och Hallandspostens Hans Peterson fann att ”Kafka var inte den författare som använde klartext i sina verk.” Om Peterson ändå skulle våga sig på en tolkning så var det att Kafka velat formulera ”vårt gemensamma skri av ensamhet”, men att han samtidigt visade ett ”väl inlindat förakt för oss som sitter i salongen och spelar med i ett spel så invant att det blivit vår andra natur”. Rune Ellemar på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning ansåg också att det var ett mångbottnat stycke, men sedan han övervägt olika tolkningsmöjligheter fastnade han för att Kafka inriktade sig ”på att driva gäck med utvecklingsoptimismen.”
Sedan Redogörelse framlagd för en akademi framförts på svenska 1974 av Åke Hellberg hade den vid åttiotalets mitt satts upp åtskilliga gånger. Och fler skulle det bli. Däremot hade Edwalls Förvandlingen inte fått någon efterföljare. Som trendsättare skulle Edwall under nittiotalet bli betydligt lyckosammare med sin dramatisering av Blumfeld, en gammal ungkarl, som han kallade Bättre utan hund.
En av orsakerna till att teaterns konstnärer undvek Förvandlingen är säkerligen dess krav på att man tar ställning till hur insekten visuellt ska utformas: människo- eller insektsliknande? I Storbritannien experimenterade skådespelaren, regissören och dramatikern Steven Berkoff (f. 1937) med en lösning som så småningom skulle inspirera även svenska scenkonstnärer (Se Förvandlingen, 1994 och 2006). Berkoffs bearbetning av Förvandlingen hade urpremiär 1969. Pjäsen spelades då i hans egen regi och med honom själv i huvudrollen på Round House i London. Sedermera har bland andra dansaren Michail Barysjnikov gjort rollen som Gregor Samsa.
Gregor i mänsklig gestalt
Berkoffs överföring av Förvandlingen till teatern är mycket detaljerad. Den inskränker sig inte enbart till dialogen utan innehåller också noggranna anvisningar om skådespeleriet och scenografins utformning. Enligt Berkoff ska scenbilden domineras av en byggnadsställning i form av en jättelik insekt. Denna ställning, som samtidigt är en abstrakt skulptur, fyller funktionen av hem för familjen och insekten. Den enda rekvisitan är tre stolar. I bortre änden av byggnadsställningen finns Gregors bur som är utrustad med horisontella stänger, vilket möjliggör för honom att klättra på väggarna och hänga i taket. Eftersom Gregors förvandling till insekt speglar hans inre verklighet rekommenderar Berkoff att spelet är starkt stiliserat – för att inte säga koreograferat. Även Gregor rör sig stelt och mekaniskt. Samtliga agerande kan alltså uppfattas som separata delar av insekten. Enligt den första scenanvisningen ska de exempelvis ställa sig på led och röra sina armar för att skapa intrycket av benen på en insekt.
Omedelbart efter Gregors förvandling ställs Berkoff inför problemet hur insekten ska gestaltas. Hans lösning är den enklast tänkbara. Gregor behåller sin mänskliga gestalt. För att skilja mellan vad han tänker själv och vad han försöker kommunicera med sin familj föreslår Berkoff endast olika ljussättning och röstbehandling. När familjen och prokuristen får syn på den förvandlade Gregor förstenas de av fasa. Prokuristens skrik och flykt ur lägenheten får dem att ta sig samman en aning. Men Greta (hos Kafka Grete) är liksom i förlagan den enda som visar sig riktigt vuxen situationen. Hon påtar sig ansvaret för att ge insekten mat och städar hans rum.
I Kafkas novell har Gregor åtagit sig inte bara att försörja sin familj utan också att betala av de skulder som fadern fått i samband med sin firmas konkurs fem år tidigare. Kort efter Gregors förvandling visar det sig emellertid att fadern undanhållit ett visst kapital vid sin konkurs och dessutom lagt undan delar av de pengar Gregor kommit hem med varje månad. I Kafkas berättelse prisar Gregor faderns framsynthet, även om det samtidigt slår honom att han på grund av den tvingats arbeta längre än nödvändigt för att betala av faderns skuld. Berkoff spetsar till berättelsen ytterligare och låter den förvandlade Gregor i sina tankar klandra fadern för att systern inte kunnat beredas möjlighet att gå på musikkonservatorium, vilket Gregor velat att hon skulle göra. Reflexionen följs av en drömartad scen, i vilken fadern och sonen brottas med varandra. Den gamle tycks vilja döda sin avkomma. Kampen slutar i stället med att Gregor kastas in i sin bur. Brottningsscenen blir något av ett förebud om vad som komma skall. När modern och Greta bestämmer sig för att flytta ut möbler ur Gregors rum, låter Berkoff Gregor försvara sina ägodelar genom att faktiskt anfalla dem; hos Kafka sätter han sig bara demonstrativt på väggen för att skydda sin älskade inramning av en dam i pälsmössa och pälsboa. När fadern kommer hem och blir vittne till hans utbrytningsförsök, bombarderar han sonen med äpplen tills denne skriker av smärta och endast med stor möda kan ta sig tillbaka till sin bur.
De tre inackorderingsherrarna bär enligt Berkoffs anvisningar identiska vita harlekinmasker, och deras rörelser är helt unisona. Det är som om de vore en och samma person. Alldeles som i förlagan passar familjen upp på dem och försöker tillmötesgå alla deras krav. Men till skillnad från fadern i Kafkas novell avslöjar Berkoffs Herr Samsa för herrarna att familjen har ett ”husdjur”, som han hoppas att de inte ska störas av. Herrarna har inga invändningar utan förklarar tvärtom att de är förtjusta i husdjur. Men så snart de sätter sig till bords för att äta hörs ett tuggande och glufsande från Gregors rum, vilket föranleder dem att begära att de får äta på andra tider än husdjuret.
Efter måltiden spelar Greta fiol för herrarna. Gregor lockas då att lämna sin bur. Herrarna får syn på honom men tycks först roade och kan endast motvilligt förmås att gå till sitt rum, medan fadern beklagar det inträffade och garanterar att det aldrig kommer att ske igen. Herrarna samlar sig emellertid till motattack och förklarar att de blivit förda bakom ljuset. De visste inte att familjen hade ”ett zoo”. Fadern försöker försvara sig med att han faktiskt nämnt att de har ett ”husdjur”. Herrarna låter sig inte bevekas utan säger upp sitt rum och lämnar bostaden. Så följer, precis som hos Kafka, systerns svek. Hon övertalar föräldrarna att de måste göra sig av med brodern. Gregor dör under den följande natten. Familjen förbereder sig för första gången sedan sonens förvandling på att göra en utflykt. Framtiden ter sig trots allt ljus för de tre kvarvarande familjemedlemmarna. De sista replikerna i pjäsen lyder:
”Herr Samsa:
Så vacker min dotter blivit.
Fru Samsa:
Min dotter har blommat upp och blivit en vacker flicka.
Greta:
Min kropp har vuxit.
Fru Samsa:
Det är snart dags.
Herr Samsa:
Vi måste se till att hon får en bra make. Krokusarna slår snart ut.”
(Översättning: Hans Blomqvist)
Gästspel på engelska
Berkoffs dramatisering nådde Sverige i maj 1985, då tre unga svenska skådespelare gästspelade med Metamorphosis på Victoria i Malmö. Till vardags gick de tre ungdomarna, Maria Stefansson, Eva Wendt och Petter Barwe, på The Drama Studio i London. Men nu hade de tagit med sig några av sina engelska kurskamrater till Sverige för att framföra pjäsen på engelska.
Föreställningen spelades under en vecka och fick en uppskattande recension i Sydsvenska Dagbladet, där Karl Steinick skrev att det hela var ”skickligt gjort” och att pjäsen var ”väl lämpad att spela för en icke-engelsk publik”.
En brittisk teveproduktion av Berkoffs Metamorphosis från 1987 sändes också i Sveriges television i juli 1991. I teveversionen spelade Berkoff själv fadern, medan Tim Roth (f. 1961) gjorde Gregor Samsa. För regin svarade Jim Goddard.
Kafkas novell "Förvandlingen"
För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen", gå till:
Premiär: Maj, 1985
Regi: Paul Dodwell
Bearbetning: Steven Berkoff
Skådespelare: Andrew Durant, Maria Stefansson, Eva Wendt, Petter Barwe m fl
Premiär: 18 april 1986
Texter av: Goethe, Kafka, Per Erik Wahlund
Regi: Bo Wennström
Kostym: Carin L-Schultz
I rollerna: Ronald Brandel, Mikael Strandberg
För att läsa om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en Akademi" gå till:
Våren 1986 gav den åtta år gamla fria gruppen Teater Kanalj i Uppsala en föreställning med namnet Melontjuven och andra bedragare, som var en triptyk bestående av texter författade av Goethe och Kafka samt tre japanska mellanspel i översättning av Per Erik Wahlund. Detta var första gången en Kafkatext presenterades som endast en del av en större dramatisk helhet på en svensk teaterscen. Föreställningen inleddes med ett avsnitt ur Goethes Faust, därefter följde de tre japanska mellanspelen och som avslutning framfördes Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi.
Melontjuven och andra bedragare hade premiär den 18 april 1986 och spelades sammanlagt arton gånger. För regin svarade Bo Wennström (f. 1954), och i rollerna sågs Mikael Strandberg (1954–2000) och Ronald Brandel.
Regissören Bo Wennströms relation till Kafka var inte helt okomplicerad. Han minns:
"Jag stöttes bort av hur han hyllades och gjordes till en symbol för något han inte var. Det är den enkla bilden av den dystre ensamme Kafka som hade det svårt. Det som har gjort att man tryckt upp T-shirts med texten: Kafka hade det inte lätt han heller! Han har blivit ansedd som mycket djup och svår. Så djup är han ju inte. Däremot var han oerhört stilistiskt driven och konsekvent.
Kafka-monologen passade dock in i helheten. Vi hade en vilja att säga något allmängiltigt om människan. Jag var besatt av att det fanns en grund, ett fundament, för allting, som det gick att återföra saker till och därmed ge svar. I detta fall en primitiv botten likadan i alla människor och själva orsaken till allt. För att visa det var metoden att reducera, skala av, isolera. Likt fysikern som söker sig allt närmare atomens kärna."
Ensemblen gjorde inga större ingrepp i texterna för att binda samman dem, utan varje del i triptyken fick stå för sig själv. Samlingstiteln på föreställningen antydde dock att det gemensamma temat var bedrägeri. Ur Faust spelades de inledande scenerna där vetenskapsmannen (Strandberg) ingår en pakt med Mefistoteles (Brandel). De japanska mellanspelen, som alla var komiska till sin karaktär, handlade alla om olika bedragare. Därmed var det dags för Redogörelse framlagd för en akademi, där Strandberg ensam gjorde entré iförd kostym och vita handskar.
Upsala Nya Tidnings recensent Martin Jacobson var entusiastisk över föreställningen. Han noterade att den till övervägande del bestod av texter som egentligen inte var tänkta för scenen, men Teater Kanalj hade ”vågat försöket att underordna sig texterna och med så små dramatiska medel som möjligt låta deras inneboende dramatik växa fram”. Jacobson ville ändå särskilt framhålla Kafkas berättelse; aldrig hade ”någon av Kafkas absurda gestalter blivit så levande och hopplöst komisk”.
Premiär: 9 december 1987
Texter av: Kafka, J Liedloff
Regi: Erik Appelgren
Översättning: Karl Vennberg, Caleb J Andersson
Bearbetning: Erik Appelgren
Scenografi: Erik Appelgren
Gregor Samsa: Ulf Montan
Modern: Eva Thomé
För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen" gå till:
Förvandlingens väg till den svenska teaterscenen blev lång. Edwalls radioversion från 1970 och Dvořáks filmatisering från 1976 hade inte fått några omedelbara efterföljare. Inte heller hade Berkoffs engelska Metamorphosis (Se Metamorphosis, 1985), som innehöll en lösning på problemet med hur Gregor Samsa skulle gestaltas, stimulerat till svenska uppsättningar. Men 1987 blev Pistolteatern i Stockholm den första i landet att göra en svensk scenversion av Förvandlingen. Och inspiratör till föreställningen var psykoanalytikern Alice Miller, vars bok Du skall icke märka utkommit på svenska tre år tidigare.
Pistolteatern hade startats 1964 och profilerade sig snart som en experimentscen, inte sällan med uttalat politiska mål. Det var här som exempelvis Dario Fos politiska farser först spelades i Sverige. Spelåret 1987/88 satsade teatern emellertid på ett projekt som man kallade ”Rapidteater”. Det hela gick ut på att till sin scen bjuda in ett antal teatergrupper som fick spela pjäser med kort repetitionstid. Pistolteaterns eget bidrag blev Mässa för en skalbagge, som teaterns konstnärlige ledare Erik Appelgren (1945 - 2007) skrivit med Kafkas Förvandlingen som förlaga. Det vanliga angreppssättet när man analyserar berättelsen är att man identifierar fadern med Kafkas far, men Appelgrens utgångspunkt var en annan. Han klargör:
"Jag hade länge varit ganska likgiltig till Kafka. Man brukade ju säga sådant som att "det där är ju rena Kafka", när man talade om byråkrati och maktmissbruk. Jag tyckte att det där var måttligt roligt. Men så stötte jag på Alice Millers bok Du skall icke märka, där hon behandlade Kafkas relation till modern. Och det blev en vändpunkt för mig. Millers bok fungerade som en nyckel till Kafka. Jag läste honom på nytt och fann en klar koppling mellan Millers tankar och Kafkas berättelser. Det var också Millers bok som gav mig idén att dramatisera Förvandlingen. Jag klippte och klistrade i Vennbergs och Anderssons text så att den motsvarade mina syften."
Appelgrens bearbetning av Förvandlingen innehöll endast två roller: Gregor Samsa och hans mor. De övriga familjemedlemmarna fick man endast ana sig till. Större delen av pjäsen var utformad som en monolog, där Gregor gav uttryck för barnets frustration över att ha berövats trygghet, värme och kärlek. Enligt programbladet tillägnades föreställningen ”alla skalbaggar i människoskepnad på vår jord”. Närmare bestämt tänkte man på:
”Alla barn, åldringar, sjuka och handikappade, ja alla de som en morgon vaknade upp och fann att de var annorlunda, utstötta och utlämnade till omvärldens goda eller onda vilja.”
Mässa för en skalbagge hade premiär den 9 december 1987 och spelades sjutton gånger på teaterns scen på Torsgatan 41. I rollen som Gregor sågs mimaren Ulf Montan (f. 1956), och för gestaltningen av modern svarade Eva Thomé.
När föreställningen börjar står modern vid huvudändan av Gregors säng. Belysningen utgörs av endast två kandelabrar. I handen håller modern ett brev (Kafkas brev till ungdomsvännen Oskar Pollak) som hon läser ur:
”Och om jag skulle kasta mig ned för dig och gråta och berätta, vad skulle du veta om mig mer än man vet om helvetet, om någon talar om för en att det är hett och hemskt?”
Därefter följer ett avsnitt ur Jean Liedloffs Sökandet efter den förlorade lyckan, som skildrar ett spädbarns minnen av brist på närhet och kärlek. Minnena följs av vad som närmast kan betecknas som ett primalskrik, och först nu börjar Kafkas Förvandlingen på allvar. Gregor vaknar i sin säng och upptäcker till sin fasa att han förlorat sin mänskliga gestalt. Skådespelaren Montan ligger med benen vikta under sig och kan alltså inte röra sig. Men det som verkligen bekymrar honom är att han missat morgontåget och därmed svikit sina plikter som handelsresande och familjeförsörjare. När modern närmar sig sonen kan hon inte dölja sina känslor av äckel och avsky. Steg för steg berövar hon honom allt som erinrar om hans mänsklighet. Och till slut bombarderar hon honom – inte som fadern i novellen med äpplen – utan med potatis!
Recensionerna av Mässa för en skalbagge var fåtaliga men uppskattande. Björn Samuelsson på Aftonbladet hade svårt att föreställa sig att någon skulle lyckas bättre än Pistolteatern med att dramatisera Kafka. Han gjorde dock reservationen att scenversionen kom ”steget efter romanen”. Svenska Dagbladets Lars Ring menade emellertid att föreställningen var både ”rolig och spännande”. Inte minst imponerades han av att ensemblen lyckats åstadkomma ”en träffande skildring av en neuros eller ett trauma orsakad av en kärlekslös uppväxt”.
Premiär: 18 oktober 1988
Regi och scenografi: Niclas Ericson
Ljus: Kai Piippo
Apan: Anders Källstigen
Människan: Niclas Ericson
För att läsa om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi" gå till:
I oktober 1988 framförde den ett år gamla Teater Tyfus i Stockholm en version av Redogörelse framlagd för en akademi, som man kort och gott kallade Redogörelse. För regin svarade Niclas Ericson (f. 1965), och i rollen som apan sågs Anders Källstigen. Ericsson medverkade också tidvis i spelet som apans skötare. Bakgrunden till uppsättningen var att medlemmarna i gruppen hade deltagit i en work shop anordnad av Institutet för scenkonst, som vid den aktuella tidpunkten var stationerad i Italien. Work shopen syftade till att utveckla en teknik för fysisk improvisation. När skådepelarna kom hem till Sverige igen, ställde de sig frågan vad de skulle göra för att omsätta sina nya kunskaper och lärdomar i praktiken. Man enades om att en monolog skulle passa. Niclas Ericson erinrar sig:
”Det var Anders Källstigen som kom med förslaget att göra Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi. Min egen kontakt med Kafka hade dessförinnan varit begränsad. Jag hade troligen bara läst novellen Förvandlingen. Jag tyckte i alla fall att Redogörelse passade Teater Tyfus syften perfekt. Jag var intresserad av att göra litterära texter men samtidigt av mycket fysisk teater. Målet var att kombinera fysisk gestaltning med litterär text. Text och gestaltning skulle vara oberoende av varandra men samtidigt korsbefrukta varandra.
Om man inte håller på med psykologisk realism vill man gärna etablera en värld som är en parallell verklighet med sin egen logik. En värld som är sig själv nog. Men denna parallella verklighet belyser ändå vår verklighet. Detta finns väldigt tydligt hos Kafka. Och det är detta som lämpar sig så väl för scenisk gestaltning. Vi uppfattade helt enkelt apans uppenbarelse som en metafor för människans existens.”
Vid dramatiseringen av Redogörelse utgick Ericson och Källstigen från Bengt Chamberts översättning och gjorde endast smärre ingrepp i texten. Ramen för scenversionen är emellertid inte som hos Kafka att apan uppnått en hög grad av självständighet sedan han erövrat människornas språk och beteende. I Teater Tyfus uppsättning är apan fortfarande fången och övervakas strängt av sin skötare. Tillsammans reser det udda paret land och rike omkring och uppträder för betalande publik. Apans förmåga att bete sig som människa är helt enkelt deras levebröd.
Tyfus pjäs börjar med att skötaren kommer in med apan över axeln och dumpar honom i buren. Därefter inleder apan sitt föredrag. Men emellanåt avbryts hans framförande av tillbakablickar på den förödmjukande dressyr han fått. Texten övergår då i presens och apan regredierar samtidigt i sitt beteende genom att exempelvis gå på alla fyra. Under dessa tillbakablickar spelar Ericson rollen av skötaren.
Scenografin till stycket utgjordes av metallrör av det slag som används till byggnadsställningar. Dessa rör var sammanfogade till en bur, som också förde tankarna till en boxningsring. Burens golv bestod av trallar. Källstigen var iförd endast en lång, vit skjorta. Inte något i hans yttre förde egentligen tankarna till en apa, förutom möjligtvis hans korta helskägg.
Redogörelse visades på Moderna dansteatern, där man gav ett tiotal föreställningar. Våren 1990 gav gruppen ytterligare några föreställningar på Teaterhuset Luntan.
Pjäsen fick Expressens Nina Lekander att rysa, dels på grund av ”Kafkas dystert underfundiga text”, dels tack vare Anders Källstigens gestaltning av apan, som var ”så långt från Baloo i djungeln man kan tänka sig”. Lika överväldigad var Lars Linder, som såg uppsättningen 1990 på Teaterhuset Luntan. I Dagens Nyheter skrev han att gruppen visade ”hur man kan bygga en egensinnig scengestaltning av en utpräglat litterär text”.
Premiär: 27 november 1989
Regi: Frank Kelber
Bearbetning: Frank Kelber
Scenografi: Carl-Erik von Gegerfeldt
Apan: Mike Lamitola
Bag ladyn: Gunilla Vestin-Wallin
För att läsa om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi" gå till:
Hösten 1989 förberedde Riksteaterns underavdelning Tyst Teater en dubbelföreställning som de kallade 2 x 1. Under det samlingsnamnet dolde sig Kafkas Redogörelse framlagd för en akademi samt amerikanen Jean-Claude van Itallies Bag Lady. Som namnet Tyst Teater antyder gavs föreställningarna på teckenspråk. Initiativtagare till 2 x 1 var Tyst Teaters konstnärlige ledare Frank Kelber (1940–2015), som hade beundrat Kafka sedan många år tillbaka. Kelber förklarar:
”Jag läste Kafka långt innan jag kom till Sverige 1968. Kafka är väldigt stor i mitt gamla hemland Polen. De berättelser som påverkade mig starkast var Processen och Förvandlingen. Det finns ju slående paralleller mellan händelseutvecklingen i Östeuropa under stalinismen och Kafkas berättelser. I Polen kunde vi lyckligtvis läsa honom även när han var förbjuden på andra håll. Här i Sverige såg jag Urban Sahlins föreställning av Redogörelsen på Dramaten (Se Redogörelse framlagd för en akademi, 1975 (a)) Den var fantastisk. Texten vänder upp och ner på allt: Var börjar och slutar människan? Vad är en människa?
Det som är så storartat med Kafka är hans språk. Han är stram och begränsad men samtidigt djup. En sagolik författare! En del av hans poetiska kraft går emellertid förlorad vid överföringen till scenen. Kafka öppnade även porten för den absurda teatern. Jag tror inte att man skulle kunna tänka sig Beckett eller Ionesco utan Kafka.”
Till föreställningen 2 x 1 gjordes ett programblad med en kort Kafkaintroduktion, författad av Staffan Olzon, som närmast tycktes influerad av Harry Järvs psykoanalytiska Kafkatolkning. I programmet fick läsaren veta att Kafka var tjeck men skrev på tyska. Vidare hette det att han ”förnekade sin homosexuella läggning” och att ”hans förhållande med fadern var komplicerat”. Olzon kunde också upplysa om att författandet sällan beredde Kafka någon glädje. Likväl präglades hans berättelser av ”lika mycket humor som ångest”.
2 x 1 hade premiär den 27 november i Riksteaterns hus i Hallunda och spelades arton gånger. Scenrummet var halvcirkelformat och inramades av en enkel tygkuliss. Den enda rekvisitan var en bänk. I rollen som apan sågs den amerikanske skådespelaren Mike Lamitola (1955–2003), som under hösten och våren gästspelade på Tyst Teater. Lamitola hade lång erfarenhet av att spela teckenspråksteater och hade bl a medverkat i det populära teveprogrammet Sesame Street. Lamitola spelade Kafkas apa ganska återhållet. Hans rollfigur var först och främst människa. Endast när redogörelsen kom in på apans liv före infångandet övergick Lamitola momentant till ett mer apliknande kroppsspråk. För de hörande åskådarna fanns en bandinspelning av berättelsen, som man kunde lyssna till parallellt med teckenpresentationen.
Kulturredaktionernas intresse för 2 x 1 var mycket måttligt. För en av de få recensionerna svarade Svenska Dagbladets Lars Ring, som skrev att Kafkas avsikt med berättelsen var att ”visa hur många människor avsvär sig sina unika möjligheter: att tänka vilja och välja”. Därigenom utnyttjar de inte sin frihet. Tyst Teater fick beröm av Ring för att man genom åren gjort så mycket god dramatik tillgänglig för hörselskadade, men just den här föreställningen var han inte oreserverat positiv till. Han avslutade emellertid sin recension med konstaterandet att ”imiterade apkonster tröttar till slut”.
A DUCK-RABBIT PRODUCTION BY COLLIBRI.se
Copyright © 2020 HASSE BLOMQVIST - Med ensamrätt.
Drivs av GoDaddy