Processen 1981

På den svenska teaterscenen var det efter Järv- och Weisstriden (Se Fördjupning) länge helt tyst om Kafka. Och den första uppsättning som följde på trätan blev betecknande nog helt ordlös. Det var Pantomimteatern i Stockholm som hade modet att åter spela Kafka på scenen. Sällskapet hade bildats 1977 av den första elevkullen som gick ut mimlinjen vid Statens dansskola. Fyra år senare var gruppen redo att i egen regi sätta upp en pantomimversion av Kafkas Processen. Initiativet till föreställningen tog Seija Hyvönen-Mammen (f. 1949), som var en av de ursprungliga medlemmarna i ensemblen. Hyvönen-Mammen förklarar:

”Jag är och var Kafkafantast och har alltid älskat just Processen. Kafka är en fantastisk berättare. Hans realism är av det ovanligare  slaget, eftersom inre skeenden ofta skildras som yttre. Han erbjuder också överraskningar. Som när en skrubb på kontoret öppnas och där pågår  en tortyrscen. Eller när domstolsförhandlingen avbryts av en våldtäkt. Allt detta var så visuellt och expressivt att jag föreställde mig att det skulle passa utomordentligt för en mimföreställning. Det fina med en mim är att dess språk möjliggör att nå en annan människa via en direkt  känsla – utan onödigt pladder!”

Hackordning

När Hyvönen-Mammen gjorde sin ordlösa dramatisering av Processen,  skrev hon först en synopsis med de centrala scenerna i romanen. Därefter  började gruppen improvisera kring dessa scener, och på så vis växte  föreställningen stegvis fram. Medlemmarna förberedde sig vidare genom  att läsa de dramatiseringar som redan gjorts av romanen. De tittade även  på Orson Welles filmatisering, vars mardrömsmiljöer med väldiga kontorslandskap och vindlande korridorer de tog intryck av.

I Pantomimteaterns version av Processen är Josef K. ”den lille  mannen”, som plikttroget och noggrant sköter sitt arbete på banken och  som aldrig funderat närmare på huruvida samhället är rättvist eller  inte. En morgon överraskas han i sin bostad av inspektören och väktarna  Willem och Franz, som gör en brutal husrannsakan och därefter ger sig iväg. Till följd av morgonens händelser kommer K. för sent till banken  och möts av en ilsken chef och skadeglada miner från de underlydande  tjänstemännen. Det robotliknande arbetet på banken är snart igång men  avbryts av att K. telefonledes kallas till domstolen. Inför domaren och juryn bedyrar K. sin oskuld. Juryn består av två aktörer som på vardera  sidan har en docka som de manövrerar likt svängdörrar. K. försöker ta sig igenom men fastnar mellan dörrarna.

Förhandlingen avbryts av att studenten vid domstolen våldtar en kvinna, medan domaren och jurymedlemmarna intresserat tittar på. K. kan inte tro  sina ögon. Är detta en domstol? Eller befinner han sig i helvetet?  Plötsligt kommer väktarna och inspektören in på scenen. Inspektören  misshandlar sina båda hantlangare medan K. hjälplöst måste se på. I  panik rusar han därifrån.

Så följer fyra scener som Pantomimteaterns medlemmar själva skrivit  till. På gatan möter K. några gycklare, som i commedia dell’arte-stil  försöker göra honom medveten om olika företeelser i samhället: den  uppblåste makthavaren som man kan sticka hål på som på en ballong,  moralens väktare som med sitt viftande pekfinger fördömer osedligheten,  mannen som gör bruk av sin yttrandefrihet får tungan avklippt, den rike  som hävdar att de fattiga bara är latmaskar och tjuvar.

I nästa scen är K. tillbaka i domstolen, där han blir mottagen av en  PR-man som vill visa honom den officiella sidan av rättsväsendet. När K.  försöker ta sig därifrån stöter han ständigt mot väggar som han inte  kan ta sig förbi. Likt en laboratorieråtta instängd i en bur lägger han  sig till slut resignerat helt stilla på golvet. Scenen övergår i K:.s  arbetsplats på banken. Hackordningen illustreras av att bankdirektören  står vid den högsta pulpeten, Josef K. har pulpeten närmast under honom  och de övriga tjänstemännen befinner sig en bit därifrån. När K. inte  längre är förmögen att sköta sina arbetsuppgifter avskedas han. En annan  tjänsteman intar genast triumferande hans plats. K. vill nu söka hjälp  hos advokaten. På väg dit möter han åter en av gycklarna, som nu  försöker få honom att avstå från att delta i samhällets falskspel. K.  kan emellertid inte frigöra sig. Han fortsätter mot det oundvikliga  slutet. Advokaten presenterar tre skenbara alternativ representerade av  tre dörrar. Bakom varje dörr döljer sig emellertid samma sak – en bödel.  I slutscenen erbjuds K. en kniv men förmår inte själv ta livet av sig.  Han sjunker ihop och låter väktarna stöta kniven i honom.

Kafkas roman Processen

För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till: 

Processen 1948.

Romanen har blivit känd under namnet Amerika. Kafka själv kallade emellertid berättelsen Den försvunne. Påhittet att kalla den för Amerika var Max Brods. Numera har emellertid de flesta kommentatorer börjat  använda sig av Kafkas ursprungliga titel. I detta kapitel används för  enkelhetens skull – men också därför att det är historiskt riktigt –  titeln Amerika när vi talar om romanen.

Kafka arbetade med Amerika från september 1912 till januari 1913. Han påbörjade den bara några  dagar efter det att han skrivit vad han betecknade som sitt första  lyckade litterära arbete, novellen Domen.  Det var följaktligen en mycket inspirerad författare som tog itu med  vad han hoppades skulle bli hans första roman. Under höstens och  vinterns intensiva skaparperiod tillkom dessutom berättelsen Förvandlingen, som Kafka fullbordade på tre veckor. Arbetet med Amerika avstannade dock innan författaren lyckats åstadkomma en avslutning. Han lade då romanen åt sidan i ett och ett halvt år men återupptog den i  samband med att han skrev på Processen hösten 1914. Då tillkom bl a det kapitel som Brod senare kallade ”Friluftsteatern i Oklahoma”, men inte heller nu förmådde Kafka slutföra  arbetet. Amerika blev i likhet med hans övriga romaner ofullbordad.

I Amerika skildras  den unge emigranten Karl Rossmanns upplevelser i det förlovade landet.  Hans föräldrar har kastat ut honom ur hemmet, sedan han förförts av en  tjänsteflicka och fått ett barn med henne. Vid ankomsten till New York  blir han inblandad i en konflikt mellan fartygets tyske eldare och  dennes rumänska befäl, Schubal. Det hela kulminerar i ett uppträde hos  fartygets kapten. Karl vill hjälpa eldaren att framföra, som han tycker,  berättigade klagomål men lyckas inte särskilt väl. Eldarens sak blir  allt värre och snart riskerar de att bli utkörda båda två. Karl räddas  ur knipan av sin morbror, den förmögne och framgångsrike senatorn Edward  Jacob, som kommit ombord på fartyget för att hälsa sin systerson  välkommen och hjälpa honom till rätta.

Tack vare  morbrodern får Karl en oväntat god start i det nya landet. Han umgås en  tid i New Yorks societet. Lyckan blir dock kortvarig. Efter en schism  med morbrodern hänvisas Karl till att klara sig på egen hand. Han möter  bondfångarna Delamarche och Robinson, som förespeglar honom en lysande  framtid om han ansluter sig till dem. Sedan Karl genomskådat dem skils  de åt och Karl tar anställning som hisspojke på Hotel occidental. Hans  nya välgörare är överkokerskan på hotellet, och han får också en nära  vän i hennes sekreterare Therese. Karl bringar sakta men säkert reda i  sitt liv, men en dag dyker Robinson upp på hotellet och lyckas med  diverse trick att få honom avskedad. Karl står åter på gatan men  ”räddas” nu av Delamarche, som erbjuder honom att tjäna hos den  bedagade, feta, före detta sångerskan Brunelda. Karl försöker fly men  upptäcker att han är fast. Han gör det bästa av situationen och vinner  så småningom Bruneldas förtroende.

Så följer en lucka i  handlingen. Karl befinner sig åter i frihet men utan anställning. Han  ser då ett plakat som erbjuder alla arbete vid den stora teatern i  Oklahoma. Han skyndar till rekryteringsstället, blir anställd och  anträder samma dag tågresan till Oklahoma. Där avbryter Kafka  berättelsen.

I efterordet till den första upplagan av Amerika skrev Brod att Kafka hade förklarat att han föreställt sig ett slut i  försoningens tecken. I gåtfulla ordalag ska Kafka ha antytt att  berättelsens unge hjälte, Karl Rossmann, i den nästan gränslösa  Oklahomateatern på ett mirakulöst sätt skulle få ett yrke och återvinna  tillit och frihet, ja, till och med återse sin familj och sitt hemland.  Men det finns även en skriftlig kommentar av Kafka om vilket öde  romanfiguren Karl Rossmann skulle gå till mötes:

”Rossmann och K.,  den oskyldige och den skyldige, båda blir till slut utan åtskillnad  straffade med döden, den oskyldige med lättare hand, snarare förd åt  sidan än slagen till marken.”

Mycket tyder alltså  på att Oklahomateatern inte var något lyckorike för arbetslösa  emigranter utan snarare dödsriket. Karl går troligen – i likhet med  Kafkas andra romanhjältar – under i kampen mot övermäktiga motståndare.

Av hela romanen Amerika var det endast inledningskapitlet ”Eldaren” som Kafka kände sig  någorlunda nöjd med, och som han medverkade till att publicera i maj  1913. Resten av romanen utkom genom Max Brods försorg postumt 1927. Brod  gjorde också den första dramatiseringen av berättelsen, Amerika, en tragikomedi efter en roman av Franz Kafka, som uruppfördes i mars 1957 av Zürcher Schauspielhaus. Den versionen har dock hittills aldrig spelats i Sverige.

Lahtis uppsättning av Amerika hade premiär på Dramatens lilla scen Fyran den 20 december 1981.  Lokalen hade byggts om till ett rektangulärt rum. Ridå saknades. Endast  en grå tejp skilde scenen från åskådarplatserna. Elisabeth Åströms och  Agneta Paulis dekor utgjordes av en gråmålad väv beklädd med  ansiktsmasker av papier-maché som täckte de fyra väggarna. På ena sidan  om åskådarplatserna fanns en gallervägg och en balkong längs taket. Som  ridå tjänade hissdörrar av dragspelsmodell som emellanåt tycktes leva  ett eget liv och oväntat smällde igen. Bakom hissdörrarna syntes en  vridscen med speglar i fonden.

Framförandet  innehöll vissa akrobatiska inslag, som skvallrade om Lahtis dragning  till folkliga traditioner inom teatern. Hon ville gärna att ensemblen  skulle efterlikna de kringvandrande skådespelarna och gycklarna, som  inte skydde några medel för att engagera sin publik. Mot slutet av  föreställningen bibringades publiken känslan av att befinna sig på ett  tivoli med allehanda attraktioner, karuseller, utropare och  trollerikonstnärer. Även Else Friis kostymer förde tankarna till den  folkliga underhållningens estetik. Föreställde sig då Lahti, i likhet  med Max Brod, att det var ett lyckorike som Karl Rossmann slutligen  hamnat i? Lahti ger klart besked:

”Nej, det var ett  dödsrike, fast det såg ut som ett tivoli eller en cirkus. Hela  föreställningen växer ju fram ur erfarenheten av hur en alienerad  människa sviker sig själv. Att utföra meningslösa uppgifter är det enda  Karl duger till. Detta fortsätter även efter döden. Föreställningen  slutade med att Karl står vid ”himmelens port” med en lapp hängande runt  halsen där det stod: Negro, teknisk arbetare.”

Trogen eller inte trogen

Som ett eko av Harry Järvs invändningar mot Peter Weiss dramatisering av Processen (Se Processen, 1976 (b)) protesterade Teddy Brunius i Upsala Nya Tidning mot att Kafkas roman och Lahtis omarbetning för teatern handlade om  olika saker. Lahtis ”gottar sig i den sedvanliga antiamerikanska  propagandan”, men Brunius kunde upplysa läsarna om att för  ”Centraleuropas förtryckta minoriteter var då som nu USA frihetens  land”. Därför var det inte ”om grymheten i USA utan en emigrants sökande  som Kafkas Amerika handlar”. I likhet med Järv beklagade Brunius att  författare är ”skyddslösa inför ambitiösa regissörer i vår tid i vårt  land”. I Svenska Dagbladet instämde Per Erik Wahlund åtminstone delvis i Brunius kritik. Det var  ”en olöslig uppgift” att överföra Kafkas roman till scenen. I alla fall  hade ”den unga finländska regissör, som åtagit sig uppdraget” inte haft  ”förutsättningar att genomföra textrevisionen” och inte heller att  ”omsätta den i praktiken”.

En helt annan uppfattning om förhållandet mellan boken och pjäsen hade Stockholms-Tidningens Nils Gredeby. Han berömde Lahti för att hon förhållit sig ”påfallande  trogen förlagan”. Denna trohet hade kanske rentav blivit henne till  förfång, eftersom föreställningens slut var ”lika oförlöst som romanen  är ofullbordad”. Även Bengt Jahnsson på Dagens Nyheter ansåg att Lahti varit trogen originalet. Han uppmanade därför publiken  att inte läsa Kafkas roman innan de såg föreställningen. Annars fanns  det risk för att teaterbesökaren skulle gå miste om ”överraskningarnas  Kafka”.

Rolf Nordström hade under inte alltid helt gynnsamma omständigheter turnerat med Redogörelse framlagd för en akademi hösten 1975, men 1984 bereddes han möjlighet att spela den på Studion  på Göteborgs stadsteater. I huvudsak var det samma föreställning som han  arbetat fram tillsammans med Ragnar Sörman nästan tio år tidigare. Man  hade dock justerat titeln en aning: ”för” en akademi hade blivit ”inför”  en akademi. Men hur kom det sig egentligen att Nordström var beredd att  återvända till Kafka efter så många år? Han svarar:

”Både jag och  Ragnar älskade texten. Vi blev nästan besatta av den. Och till denna dag  dyker det upp citat ur texten i huvudet på mig. Kafkas prosa är så  underbart ren, enkel och sann. Jag har själv alltid sökt enkelhet i mitt  konstnärskap. Det tar faktiskt ett liv att lära sig att inte göra sig  till. Tänk på Picassos storartade enkelhet. Några pennstreck och han  åstadkommer en tjur som är mer tjur än en ’verklig’ tjur. Sedan fäste vi  oss naturligtvis också vid Kafkas ironiska distans till ämnet och hans  drift med det europeiska bildningsidealet. Föreställningen blir till en  anklagelse mot hela vår kulturvärld. Den tunna fernissan som gör oss  till människor.”

Till  programbladet skrev stadsteaterns dramaturg Per Arne Tjäder en  introduktion, där Kafka beskrevs som ”seklets kanske viktigaste  författare när det gäller att för en eftervärld profetiskt gestalta dess  eget öde”. Programbladet innehöll också ett kort avsnitt ur Ramona och  Desmond Morris bok Den nakna apan.  I utdraget beskrevs en schimpans vid namn Peter som i  nittonhundratalets början uppträdde som varietéartist på teatrar i New  York. Apan kunde bl a röka cigarr, åka rullskridskor och cykla.  Ansträngningen var emellertid så stor att han inom kort dog.

Nordströms och  Sörmans pjäs hade nypremiär den 28 januari 1984 och sammanlagt gavs nu  tjugotre föreställningar. Innan Nordström äntrade scenen på Studion  hördes från den svartdraperade kulissen olika djungelljud; mestadels av  apor vars tjattrande övergick i ångestskrik. När ljuden tystnat kom  talaren in från samma dörr som publiken. Nu liksom nio år tidigare bar  han en oklanderlig frack. Han tog god tid på sig innan han började  föreläsningen: donade med en klocka och hällde upp vatten i sitt glas.  Under föreställningen pendlade han mellan festtalarens fullständiga  behärskning av situationen och den vilsna apans rådvillhet när livet i  frihet rann honom i minnet.

Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi"

För att läsa mer om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi", gå till: 

A report to an Academy 1969.

Sedan Redogörelse framlagd för en akademi framförts på svenska 1974 av Åke Hellberg hade den vid åttiotalets mitt  satts upp åtskilliga gånger. Och fler skulle det bli. Däremot hade  Edwalls Förvandlingen inte fått någon efterföljare. Som trendsättare skulle Edwall under  nittiotalet bli betydligt lyckosammare med sin dramatisering av Blumfeld, en gammal ungkarl, som han kallade Bättre utan hund.

En av orsakerna till att teaterns konstnärer undvek Förvandlingen är säkerligen dess krav på att man tar ställning till hur insekten  visuellt ska utformas: människo- eller insektsliknande? I Storbritannien  experimenterade skådespelaren, regissören och dramatikern Steven  Berkoff (f. 1937) med en lösning som så småningom skulle inspirera även  svenska scenkonstnärer (Se Förvandlingen, 1994 och 2006). Berkoffs  bearbetning av Förvandlingen hade urpremiär 1969. Pjäsen spelades då i hans egen regi och med honom själv i huvudrollen på Round House i London. Sedermera har bland andra dansaren Michail Barysjnikov gjort rollen som  Gregor Samsa.

Gregor i mänsklig gestalt

Berkoffs överföring av Förvandlingen till teatern är mycket detaljerad. Den inskränker sig inte enbart till  dialogen utan innehåller också noggranna anvisningar om skådespeleriet  och scenografins utformning. Enligt Berkoff ska scenbilden domineras av  en byggnadsställning i form av en jättelik insekt. Denna ställning, som  samtidigt är en abstrakt skulptur, fyller funktionen av hem för familjen  och insekten. Den enda rekvisitan är tre stolar. I bortre änden av  byggnadsställningen finns Gregors bur som är utrustad med horisontella  stänger, vilket möjliggör för honom att klättra på väggarna och hänga i  taket. Eftersom Gregors förvandling till insekt speglar hans inre  verklighet rekommenderar Berkoff att spelet är starkt stiliserat – för  att inte säga koreograferat. Även Gregor rör sig stelt och mekaniskt.  Samtliga agerande kan alltså uppfattas som separata delar av insekten.  Enligt den första scenanvisningen ska de exempelvis ställa sig på led  och röra sina armar för att skapa intrycket av benen på en insekt.

Omedelbart efter  Gregors förvandling ställs Berkoff inför problemet hur insekten ska  gestaltas. Hans lösning är den enklast tänkbara. Gregor behåller sin  mänskliga gestalt. För att skilja mellan vad han tänker själv och vad  han försöker kommunicera med sin familj föreslår Berkoff endast olika  ljussättning och röstbehandling. När familjen och prokuristen får syn på  den förvandlade Gregor förstenas de av fasa. Prokuristens skrik och  flykt ur lägenheten får dem att ta sig samman en aning. Men Greta (hos  Kafka Grete) är liksom i förlagan den enda som visar sig riktigt vuxen  situationen. Hon påtar sig ansvaret för att ge insekten mat och städar  hans rum.

I Kafkas novell har  Gregor åtagit sig inte bara att försörja sin familj utan också att  betala av de skulder som fadern fått i samband med sin firmas konkurs  fem år tidigare. Kort efter Gregors förvandling visar det sig emellertid  att fadern undanhållit ett visst kapital vid sin konkurs och dessutom  lagt undan delar av de pengar Gregor kommit hem med varje månad. I  Kafkas berättelse prisar Gregor faderns framsynthet, även om det  samtidigt slår honom att han på grund av den tvingats arbeta längre än  nödvändigt för att betala av faderns skuld. Berkoff spetsar till  berättelsen ytterligare och låter den förvandlade Gregor i sina tankar  klandra fadern för att systern inte kunnat beredas möjlighet att gå på  musikkonservatorium, vilket Gregor velat att hon skulle göra.  Reflexionen följs av en drömartad scen, i vilken fadern och sonen  brottas med varandra. Den gamle tycks vilja döda sin avkomma. Kampen  slutar i stället med att Gregor kastas in i sin bur. Brottningsscenen  blir något av ett förebud om vad som komma skall. När modern och Greta  bestämmer sig för att flytta ut möbler ur Gregors rum, låter Berkoff  Gregor försvara sina ägodelar genom att faktiskt anfalla dem; hos Kafka  sätter han sig bara demonstrativt på väggen för att skydda sin älskade  inramning av en dam i pälsmössa och pälsboa. När fadern kommer hem och  blir vittne till hans utbrytningsförsök, bombarderar han sonen med  äpplen tills denne skriker av smärta och endast med stor möda kan ta sig  tillbaka till sin bur.

De tre  inackorderingsherrarna bär enligt Berkoffs anvisningar identiska vita  harlekinmasker, och deras rörelser är helt unisona. Det är som om de  vore en och samma person. Alldeles som i förlagan passar familjen upp på  dem och försöker tillmötesgå alla deras krav. Men till skillnad från  fadern i Kafkas novell avslöjar Berkoffs Herr Samsa för herrarna att  familjen har ett ”husdjur”, som han hoppas att de inte ska störas av.  Herrarna har inga invändningar utan förklarar tvärtom att de är  förtjusta i husdjur. Men så snart de sätter sig till bords för att äta  hörs ett tuggande och glufsande från Gregors rum, vilket föranleder dem  att begära att de får äta på andra tider än husdjuret.

Efter måltiden  spelar Greta fiol för herrarna. Gregor lockas då att lämna sin bur.  Herrarna får syn på honom men tycks först roade och kan endast  motvilligt förmås att gå till sitt rum, medan fadern beklagar det  inträffade och garanterar att det aldrig kommer att ske igen. Herrarna  samlar sig emellertid till motattack och förklarar att de blivit förda  bakom ljuset. De visste inte att familjen hade ”ett zoo”. Fadern  försöker försvara sig med att han faktiskt nämnt att de har ett  ”husdjur”. Herrarna låter sig inte bevekas utan säger upp sitt rum och  lämnar bostaden. Så följer, precis som hos Kafka, systerns svek. Hon  övertalar föräldrarna att de måste göra sig av med brodern. Gregor dör  under den följande natten. Familjen förbereder sig för första gången  sedan sonens förvandling på att göra en utflykt. Framtiden ter sig trots  allt ljus för de tre kvarvarande familjemedlemmarna. De sista  replikerna i pjäsen lyder:

”Herr Samsa:
Så vacker min dotter blivit.
Fru Samsa:
Min dotter har blommat upp och blivit en vacker flicka.
Greta:
Min kropp har vuxit.
Fru Samsa:
Det är snart dags.
Herr Samsa:
Vi måste se till att hon får en bra make. Krokusarna slår snart ut.”
(Översättning: Hans Blomqvist)

Gästspel på engelska

Berkoffs dramatisering nådde Sverige i maj 1985, då tre unga svenska skådespelare gästspelade med Metamorphosis på Victoria i Malmö. Till vardags gick de tre ungdomarna, Maria  Stefansson, Eva Wendt och Petter Barwe, på The Drama Studio i London.  Men nu hade de tagit med sig några av sina engelska kurskamrater till  Sverige för att framföra pjäsen på engelska.

Föreställningen spelades under en vecka och fick en uppskattande recension i Sydsvenska Dagbladet,  där Karl Steinick skrev att det hela var ”skickligt gjort” och att  pjäsen var ”väl lämpad att spela för en icke-engelsk publik”.

En brittisk teveproduktion av Berkoffs Metamorphosis från 1987 sändes också i Sveriges television i juli 1991. I  teveversionen spelade Berkoff själv fadern, medan Tim Roth (f. 1961)  gjorde Gregor Samsa. För regin svarade Jim Goddard.

Kafkas novell "Förvandlingen"

För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen", gå till:

Förvandlingen 1970.