Förvandlingen 1970

Premiär: 25 oktober 1970 (Repris: 21 juni 1987, 9 juli 1990, 29 mars 1997, 13 mars 2009, 15 mars 2009)

Regi: Arne Forsberg 

Bearbetning: Allan Edwall 

Översättning: Karl Vennberg, Caleb J Andersson

Gregor Samsa: Allan Edwall 

Modern: Irma Christenson 

Fadern: Tord Stål 

Systern: Gun Andersson 

Prokuristen: Lars Amble 

Anna: Birgitta Hålenius-Hofgård 

En herre: Manne Grünberger
En herre: Teddy Sandgren

Kafka hade skrivit Förvandlingen under den kreativa period hösten 1912, då också romanen Den försvunne tillkom. Berättelsen om Gergor Samsas förvandling till en jättelik  insekt hör till den exklusiva samling verk som författaren själv  publicerade. Bakgrunden till utgivningen var att han hade uppmärksammats  av kulturetablissemanget. I oktober 1915 tilldelades nämligen  författaren Carl Sternheim det prestigefyllda Theodor Fontane-priset,  men prissumman på åttahundra mark skulle Sternheim, enligt  förlagsreklamen, som bevis på uppskattning ha överlåtit på ”den unge  Pragförfattaren Franz Kafka”. Inför utgivningen bekymrade sig Kafka inte  så mycket för det egendomliga prisarrangemanget – även om det givetvis  förbryllade honom – utan för att konstnären Ottomar Starke fått  uppdraget att teckna en omslagsbild. Kafka förbjöd bestämt att man  avbildade ”själva insekten”. I ett brev till förlaget förklarade han:

”Jag vill ingalunda  begränsa Starkes konstnärliga frihet utan bara vädja till honom utifrån  min av naturliga skäl större förtrogenhet med berättelsen. Själva  insekten kan inte avbildas. Den kan inte ens visas på avstånd.”

Starke  löste illustrationsfrågan mycket elegant. På skyddsomslaget visas en  man som gömmer huvudet i händerna, bakom honom en dörr på vid gavel. Men  någon hänsyn till Kafkas förbud mot att avbilda varelsen i Förvandlingen har världen sedermera sällan tagit.

Förvandlingens  huvudperson är handelsresanden Gregor Samsa, som vaknar en morgon ur  sina oroliga drömmar och finner att han förvandlats till någon form av  ohyra. Det som först oroar Gregor Samsa är emellertid inte att han  förlorat sin mänskliga gestalt, utan hur han ska kunna ta sig ur sängen  och manövrera sina små sprattlande ben så att han inte kommer för sent  till arbetet. Gregors förvandling inskränker sig till det yttre, hans  smak för föda och hans röst. Han tänker en människas tankar och försöker  till och med förmedla dem med sitt nya djurläte, vilket bara sätter  skräck i var och en som kommer i hans närhet. Parallellt med Gregors  dramatiska förvandling sker en annan långsammare förvandling. Fadern som  varit en svag, sjuklig, misslyckad affärsman och – som Gregor trott – i  ekonomiskt avseende fullständigt beroende av sonen, förvandlas till en  stolt vaktmästare, som inte ens hemma vill ta av sig sin stiliga  uniform. Det visar sig också att fadern i hemlighet lagt undan delar av  Gregors inkomst, som med åren vuxit till ett litet kapital. Gradvis tar  familjen avstånd från den förvandlade sonen. Systern, som i början  villigt åtagit sig ansvaret för hans omvårdnad, tappar så småningom  tålamodet och förklarar att hon inte ens vill uttala sin brors namn ”i  detta odjurs närvaro” – familjen måste göra sig ”kvitt föreställningen  att detta är Gregor”. Slutligen dör han i sviterna av en skada han fått  när fadern beväpnad med äpplen jagat honom ut ur vardagsrummet. Liket  efter Gregor tar städerskan hand om utan att precisera vad hon gör med  det. Ingen frågar heller. Familjemedlemmarna visar inga tecken på sorg  utan förefaller enbart lättade. De tar ledigt från sina respektive  arbetsplatser och gör för första gången på länge en liten utflykt med  spårvagn ut ur staden. Under utflykten noterar föräldrarna att systern  ”hade blommat upp till en vacker och yppig flicka” och ”att det snart  var dags att skaffa henne en lämplig make”.

Radioföreställningen Förvandlingen regisserades av Arne Forsberg (1920–1982), som var en av de tre fast  anställda regissörerna på Radioteatern. Forsberg intresserade sig både  för den nya dramatiken och den nya tekniken. Han satte exempelvis upp  Lars Norén i radio redan 1971, och Förvandlingen blev den första radioteaterproduktionen som sändes i stereo. I  huvudrollen hördes Allan Edwall själv, och fadern spelades av Tord Stål  (1906–1972) som också hade gjort sekreteraren Momus i  radioföreställningen av Slottet från 1961.

Radiomediet  besparade Edwall och Forsberg omedelbart ett dramaturgiskt problem,  nämligen hur Gregor Samsa skulle se ut. Man kunde alltså lätt uppfylla  Kafkas önskan om att insekten inte fick avbildas. Men mediets  begränsningar skapade också problem. Hur skulle man markera dramats  olika lokaliteter (Gregors kammare respektive familjens vardagsrum), och  hur skulle det framgå att den förvandlade Gregors röst var obegriplig  för familjen? Edwall och Forsberg valde att låta större delen av  föreställningen utgöras av Gregor Samsas inre monolog, i vilken hans  röst låter helt normal för honom själv. Men så snart han samtalar med  någon av familjemedlemmarna förvrängde Edwall rösten så att den lät som  något mellan pipande och skrikande. Och för att skilja rummen i våningen  åt använde man sig av olika ljudkulisser. I Gregors rum hörs en  väckarklocka ticka, medan en väggklockas tickande eller systerns  fiolspel anger att det är livet i familjens vardagsrum som gestaltas.  Rösterna varierar också i ljudstyrka. Utanför Gregors dörr är familjens  repliker påtagligt dämpade, medan de återges med normal ljudstyrka i  vardagsrummet.

En  särskild svårighet erbjöd radiomediet i den starkt visuella scenen där  fadern bombarderar Gregor med äpplen. Forsberg och Edwall valde att tona  ner scenen. Det krävs ganska mycket fantasi från lyssnarens sida för  att hon ska uppfatta att ett av faderns äpplen träffar Gregor så illa  att han så småningom dör i sviterna av skadan. Man hör visserligen att  fadern beordrar hemhjälpen Anna att ge honom äppelskålen och att Gregor  skriker av smärta, men att han flyr från äppelbombardemanget och träffas  i ryggen framgår egentligen inte.

Sändningen av Edwalls bearbetning av Förvandlingen föregicks av en artikel i programtidningen Röster i Radio-TV,  där Anders Carlberg oroade sig för Kafkas ställning i Sverige. Carlberg  konstaterade att i takt med att Kafka alltmer blivit en del av  litteraturhistorien hade han sjunkit allt djupare i glömska. Läget var  uppenbarligen bekymmersamt, ty Carlberg kunde meddela att ”ingen längre  talar om Kafka”. Förklaringen till denna tystnad sökte Carlberg i det  förhållandet att Kafka hade nått vårt land under fyrtiotalet, en tid som  var annorlunda än sjuttiotalet. Fyrtiotalisternas omfamning av Kafka  var i realiteten en ”kiss of death”. Man hade ansträngt sig att göra  Kafka till fyrtiotalist, och när fyrtiotalet förlorat sin aktualitet  hade Kafka glömts bort. Carlberg framhöll dock att det hänt mycket med  världen och med Kafka sedan fyrtiotalet. Han klargjorde:

”Framför allt – men  det är en personlig uppfattning jag har efter att ha lyssnat till ett  band av föreställningen – har han blivit riktigt humoristisk, rolig på  ett lite småklurigt sätt.”

Radioversionen av Förvandlingen recenserades bl a av Svenska Dagbladets Margaret Stenström, som gjorde en biografisk tolkning av berättelsen. Enligt Stenström gestaltade Förvandlingen ”Kafkas egen olycka, att inte orka med allt han ville och måste göra”.  Stenström menade att detta berodde på att han var ”klen av sjukdomen”  och att ”hans arbete på försäkringsbolaget tröttade ut honom”. Slutligen  krävde ”den despotiske fadern” att sonen skulle ta ansvar för den  fabrik som fadern ägde. Tack vare att Edwall tagit vara på ”de groteska  dragen” i historien blev tragiken dock uthärdlig. Men Stenström hävdade  ingalunda att hennes tolkning var den enda rätta:

”Radioteatern sände  kanske 200 000 föreställningar på söndagen, en till varje lyssnare, och  den föreställningen jag hörde var vital, rolig men framför allt en  skärande tragisk uppvisning av vanmakt och utstötthet.”