Bättre utan hund 2010
Premiär: 10 september 2010
Regi: Josefine Andersson
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Lisa Burénius
Blumfeld: Petter Heldt
Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl
För att läsa om Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl", gå till:
Blumfeld i en låda
Den 10 september 2010 hade 20-årsjubilerande Teater Halland premiär på sin version av Bättre utan hund i Falkhallen i Falkenberg, och därmed blev Edwalls dramatisering av novellen Blumfeld, en gammal ungkarl tvåtusentiotalets första Kafkapjäs. I rollen som Blumfeld sågs Petter Heldt, och för regin svarade Josefine Andersson från gruppen 123 Schtunk. I en intervju i Hallandsposten förklarade Heldt hur han såg på stycket:
”Pjäsen handlar om en ensam, äldre man i Prag i början av 1900-talet och vi jobbar med att komma förbi det som kan uppfattas som deprimerande och hitta något annat som också är givande för publiken att se.”
Och i en senare intervju i samma tidning gjorde Josefine Andersson följande reflexion kring dramatiseringen:
”Allan Edwall är ju en stor idol, eller vad man ska kalla det, men vi har valt att inte se inspelningen med honom och frångått en del av hans scenanvisningar. Men nu på slutet har vi faktiskt tagit tillbaka några.”
Heldt och Andersson valde alltså att utforma sin föreställning utan att ta omedelbart intryck av Edwalls gestaltning. Samtidigt var de trogna mot hans text och scenanvisningar. Inga större strykningar eller tillägg gjordes. Men när det gäller scenografin tillförde Teater Halland ändå något alldeles eget. I likhet med många andra av Kafkas hjältar lever Blumfeld i en mycket begränsad värld. Han tycks sakna vänner och lever egentligen bara för sitt arbete. Hemmet förefaller bara vara en förvaringsplats under de timmar på dygnet då han är ledig. För att spegla detta förhållande skapade scenografen Lisa Burénius skapade ett scenrum, där det bara fick plats ett bord och en stol och där alla rörelser måste begränsas till scenografin. Blumfelds lilla värld blev därmed också ett bokstavligen litet scenrum – inte mycket större än en låda. Man kommer osökt att tänka på Kafkas betraktelse över ungkarlars olycksöde i en dagboksanteckning från december 1911:
”Medan andra, om de så varit bundna till sjuksängen hela sitt liv, måste besegras av döden – ty även om de är så svaga att de själva skulle ha fallit ihop för länge sedan, hålls de uppe av sina kärleksfulla, starka och friska släktingar – tycks ungkarlen mitt i livet frivilligt nöja sig med allt mindre utrymme, och om han dör passar kistan honom perfekt.”
Ett särskilt problem för varje iscensättning av Bättre utan hund erbjuder de två celluloidbollarna som besöker Blumfeld ett stycke in i föreställningen. Hur gestaltar man bollar som av allt att döma bara finns i huvudpersonens föreställning? Teater Halland valde att antyda deras existens med hjälp av elektroniska studsljud påminnande om hjärtljud. Därmed anknöt man i huvudsak till Edwalls egen lösning på problemet.
Premiärföreställningen av Bättre utan hund sågs av Hallandspostens Björn Gunnarsson, som skrev att Edwall ”antagligen haft likheterna mellan Kafkas figur och Samuel Becketts meningslösa existenser i tankarna”. Under alla omständigheter tyckte sig Gunnarsson se ”beckettska drag i Josefine Anderssons iscensättning”. Vad pjäsen annars handlade om var enligt Gunnarsson ”konstnaderna för relationer”. Han utvecklade:
”Eftersom han är renlighets- och ordningsfascist blir emellertid alla Blumfelds relationer ett hot om smuts och störningar. Hans sniffande på sin egen armsvett blir symbol för den ensamme manikerns behov av realitetsförbindelse.”
Efter premiären gick Bättre utan hund på turné till bl a Halmstad och Varberg. I slutet av oktober gästspelade man också på Allan Edwalls gamla hemmascen Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Sara Granath på Svenska Dagbladet var där och konstaterade att Heldt hade ”föregångare som det är svårt att efterlikna”, men att man i hans gestaltning kunde se ”både det känsliga barnet som kuvats och den hårde man som som vuxit upp”. Hon föredrog dock teater utan publiksamtal:
”Skådespelaren är just klar med sitt jobb medan åskådarna fortfarande befinner sig i fiktionens värld. Då är det svårt att mötas utan att det blir lite genant.”
Processen 2010
Kuggar i ett moraliskt maskineri
När de två fria Stockholmsbaserade teatergrupperna Teater Referens och Kitten p. Projects slog sig samman till Kulturobservatoriet, valde de att som första produktion göra en egen dramatisering av romanen Processen. Enligt gruppens hemsida bjöd man in till ”en föreställning om skuld och skam och längtan efter något större”. Men skuldproblematiken var inte begränsad till romanens huvudperson Josef K. Kulturobservatoriet ville säga publiken att ”ingen går utan skuld”. Följaktligen var det ingen av skådespelarna som ensam tilldelades rollen som Josef K. Alla på scenen, men även alla i publiken, utnämndes till Josef K., en figur som visserligen envist påstår sig vara oskyldig men som bär en moralisk skuld för världens missförhållanden och orättvisor. Vi är nämligen alla kuggar i ett moraliskt maskineri som fungerar tack vare vårt passiva stöd och vår oförmåga till aktivt motstånd. Att vi alla kan förvänta oss att bli häktade en dag är således bara följdriktigt. Mot den bakgrunden kunde man på Kulturobservatoriets hemsida deklarera:
”Processen är boken som Kafka själv aldrig fullbordade och som enligt honom själv skulle brännas efter hans död. Att romanen gavs ut mot Kafkas vilja har vi ingen skuld i. Att processen sätts upp idag är vi dock lika skyldiga till som ni.”
Kafkas roman Processen
För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till:
Bild: Kulturobservatoriets hela ensemble som Josef K. Foto: Sara Shahbazi
Premiär: 1 december 2010
Regi: Gustav Englund
Bearbetning: Gustav Englund, Erika Olsson Aas, ensemblen
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Scenografi: Gustav Englund
Revisitör: Lena Öberg
Musik: Siiri Eriksson
Kostym: Sofi Gregersdotter
Ljus: Kerstin Weimers
Mask: Daniela Krestelica
Medverkande: Joanna Dahlgren, Sara Franceschi, Marcus Johansson, Niclas Lindgren, Stefan Skärlund
Bild: Kulturobservatoriets hela ensemble som Josef K., Foto:
En skyldig K.
Därmed anslöt sig Kulturobservatoriet till de uttolkare som – i likhet med Kafka själv – betraktar Josef K. som skyldig. I den riktningen hade visserligen både Peter Weiss och Teater UNO tänkt tidigare, men därifrån var steget ändå långt till att skyldigförklara oss alla! Föreställningens regissör Gustav Englund (f. 1984) förklarar hur han såg på Kafka och hans roman:
”Skälet till att jag ville dramatisera Processen var att jag hörde på radio att romanen är oavslutad och att det råder oenighet om i vilken ordning kapitlen ska läsas. Berättelsen representerade alltså en tom form, som jag tyckte öppnade för en dramatisering. För mig var det också en fördel att stycket inte är ett drama från början. Eftersom Kafka är så suggestiv och mångbottnad har man möjlighet att göra föreställningen till sin egen genom att göra även den suggestiv och mångbottnad. Tack vare att Kafkas text också är tidlös finns det stora möjligheter att spegla sin egen samtid i dramatiseringen. Jag är medveten om att det finns mängder av andra infallsvinklar på romanen, inte minst mystiska, men jag skuffade undan religionen för att undvika att dramatiseringen skulle bli alltför ödesmättad. ”
Samtidsanknytningen åstadkom Kulturobservatoriet bland annat med hjälp av två egenhändigt skrivna betraktelser över människan som moralisk kugge i ett större samhällsmaskineri. Den första betraktelsen gjordes i början av föreställningen och den andra i slutet. Den inledande betraktelsen delades upp mellan skådepelarna så att var och en läste var sitt ord. Skådespelarna bildade alltså var sin kugge i en ordkedja som löd:
”Vi är alla kuggar i en lång rad händelser. Vi ansvarar för enskilda och till synes oskyldiga länkar i händelsekedjor. Varje del kan vara rationell och moraliskt försvarbar. Uppdelningen i moment gör att vi slipper konfronteras med helhetsbilden. Det man inte ser behöver man inte ta ansvar för.”
Den avslutande betraktelsen lästes sammanhängande. Här upprepade man budskapet från den första och tillade:
”Samma rationella, moderna samhälle som skapat Volvobilar kan också på uppdrag hantera till exempel flyktingproblematiken och försäkringsreformer. Denna rationalitet kan göra det goda och det onda, den är själv utan moral. Det beror på politikerna och oss själva vad detta administrativa samhälle får i uppdrag att göra. Primo Levi skrev: ’Monster existerar men de är alltför få för att vara verkligt farliga, de vanliga människorna är mycket farligare.’”
Verfremdung
Ensemblen utgick från Bakhålls utgåva av romanen Processen från 2002. De kapitel som utgjorde stommen i bearbetningen var ”Häktningen”, ”Därefter med fröken Bürstner”, ”Första förhöret”, ”Pryglingen”, ”Kanslierna” och ”Farbrodern”. Dessa avsnitt varvades med autentiska dagboksanteckningar som ensemblen gjort under arbetet med föreställningen. Syftet med notiserna var dels att föra tankarna till Kafkas dagboksskrivande, dels att verkligen spegla skådespelarnas arbete med föreställningen. Emellanåt bröt skådespelarna också fiktionen genom att kommentera handlingen. Innan Josef K.:s farbror gjorde entré iförd parodisk lösnäsa förklarade man i vilket skede han kommer in och att han är en udda person i boken. Därefter säger någon: ”Ok, nu kör vi!” Vid ett annat tillfälle vände sig en av skådespelarna till publiken och frågade om det var någon som läst boken, och om denne i så fall fattat något. Vid ännu ett annat tillfälle frågade någon av skådespelarna i förbifarten vilken översättning de arbetade med. Regissören Gustav Englund kommenterar:
”För att förstärka budskapet anknöt vi också i viss mån till Brechts Verfremdungsestetik. Till exempel avbryts handlingen då och då för att åskådarna ska ha tid att reflektera över det som de nyss har sett.”
Mot slutet av föreställningen infogades några längre avsnitt med samtidspolitisk anknytning. Det handlade bl a om kronprinsessan Victorias bröllop, hårdare regler för sjukförsäkringen, apatiska flyktingbarn, Sverigedemokraternas valframgångar och oljebolagens hänsynslösa exploatering av naturresurserna. Med hjälp av ljudtekniken kunde skådespelarnas röster läggas till varandra i en loop så att publiken slutligen nåddes av en öronbedövande kakofoni av stämmor som hamrade in de samhälleliga missförhållandena. När man knappt stod ut längre upphörde oljudet och följdes av slutorden: ”Som en hund, och det var som om skammen skulle överleva honom.” Kulturobservatoriets Processen avslutades alltså inte med att Josef K. straffas med döden. Skådespelarna, publiken, ja alla, fick i stället stå där med sin skam: med sin oförmåga att reagera annat än som passiva kuggar i ett orättfärdigt samhällsmaskineri.
Respekt för Kafkas text
Kulturobservatoriets Processen hade premiär den 1 december 2010 på Bondegatan 1 H på Södermalm i Stockholm, där man gav sammanlagt sex föreställningar. Scenrummet låg en trappa ner i en källarlokal som troligen en gång i tiden fungerat som kolkällare. I fonden fanns en tapet med trädmotiv. Här hängde också en tavla som föreställde en flygmaskin. På scenen stod två rader med stolar vända mot publiken. Skådespelarna var lätt vitsminkade med antydan till röda kinder och läppar. Till kostymeringen hörde bl a en T-shirt med The Doors. En fin hälsning: Aldous Huxley, som var en tidig Kafkaintroduktör, skrev ju boken Doors of Perception som i sin tur gav namnet till den amerikanska rockgruppen.
Hela ensemblen befann sig på scenen under nästan hela föreställningen. Den som för tillfället inte stod i fokus för handlingen kunde slå sig ner på en stol eller luta sig mot en pelare. Spelstilen var uppsluppen, nästan anarkistisk och visade tidvis influenser från commedia dell’arte. Att det inte fanns någon ambition att skapa psykologiskt trovärdiga porträtt av de enskilda rollfigurerna framgick redan av att samtliga skådespelare gjorde huvudrollen. Ändå visade ensemblen stor respekt för Kafkas text. När det var Kafkas ord man gestaltade så var det verkligen Kafkas ord. Visserligen kunde man kosta på sig att kasta in ett ”fuck off” eller ”ni är placerad i kö, vi tar snart emot ert samtal”, men man avstod helt från mer konsekventa moderniseringsförsök av det slag som Bengt Ohlsson gjort för Radioteatern året innan. Kulturobservatoriet lyckades till synes utan ansträngning förena Kafkas suggestiva språk med sin fräna samtidskritik.
Nydanande
I Tidningen Kulturen deklarerade Marcus Ridung att Kulturobservatoriets dramatisering av Processen var den första han sett av Kafkas roman. Han uppfattade föreställningen som ”ett färgstarkt schlageräventyr eller en talangjakt där man tävlar mot varandra där märkligaste budskapet i Kafkas roman vinner”. Ridung beklagade dock att ensemblen ”leker bort essensen i Kafkaland” och undrade varför det är så svårt att ”släppa in lite djuphet, vanmakt och ångest på teatern”. Samtidigt hade han ”aldrig blivit så trängd på en teateruppsättning som i föreställningens avslutningsscen som ett vansinnes potpurri av uttalande som överröstar varandra och orden bara snurrar”.
En motsatt uppfattning om hur Kulturobservatoriet lyckats förvalta Kafkas romantext hade Jens Vallén, som för Stockholms Fria Tidning skrev att ensemblen ”verkligen lyckats skapa en riktig ’Kafkastämning'”. Processen var ”en futuristisk pjäs som speglar en skrämmande samtid”. Och Vallén avslutade:
”Trots att pjäsen kan betraktas som en klassiker är den här uppsättningen av Kulturobservatoriet på många sätt nydanande och känns mycket angelägen i en allt mer hårdnande omvärld.”
Förvandlingen 2011
En uppsättning på turné
På Lyric Hammersmith Theatre i London var det 2006 urpremiär för islänningen Gísli Örn Gardarssons (f. 1973) och britten David Farrs (f. 1969) version av Förvandlingen. De hade tillsammans gjort bearbetningen av Kafkas novell och regisserade gemensamt föreställningen. Gardasson spelade dessutom huvudrollen, som krävde stor gymnastisk färdighet eftersom scenrummet där Gregor Samsa vistades var vridet 90 grader så att publiken skulle bibringas illusionen av att de såg det uppifrån. För denna originella scenografi svarade Börkur Jónsson. Nick Cave och Warren Ellis komponerade musiken. Föreställningen som kallades Metamorphosis turnerade under de närmaste åren över stora delar av världen, bl a i USA, Australien, Sydkorea och på Island.
Gardassons och Farrs Förvandlingen gjorde starkt intryck på ledningen för Malmö stadsteater som erbjöd Gardasson att regissera en svensk version. Följaktligen måste den engelska Metamorphosis översättas till svenska. Torbjörn Flygt åtog sig uppgiften och fick med sig en rad anglicismer som ”din hälsa” (your health) i stället för svenskan ”skål”, ”kalla mig Hermann” (call me Hermann) i stället för svenskans ”säg Hermann” och ”du vill inte ha mig till fiende” (you don’t want me as your enemy) i stället för svenskans ”akta dig för att bli ovän med mig”, vilket stundom klingade en smula främmande i Kafkas litterära universum.
Den 19 februari 2011 hade föreställningen Förvandlingen premiär på Hipp i Malmö och spelades till maj samma år. Totalt gavs ett tjugotal föreställningar. Den akrobatiskt krävande huvudrollen axlades av Mattias Lech. Håkan Paaske spelade fadern, Katarina Lundgren-Hugg modern och Josefin Iziamo systern Grete. I övrigt var det till stora delar samma pjäs som spelades i Malmö som den som gått på världsturné. Scenografin var alltså Börkur Jónssons och musiken Nick Caves och Warren Ellis.
Kafkas novell Förvandlingen
För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen", gå till:
Bild: Börkur Jónsson scenografi till Förvandlingen
Ur: Malmö stadsteaters samlingar
Foto: Peter Westrup
Premiär: 19 feb 2011
Regi: Gísli Örn Gardarsson
Bearbetning: David Farr, Gísli Örn Gardarsson
Översättning (från engelska): Torbjörn Flygt
Scenografi: Börkur Jónsson
Musik: Nick Cave, Warren Ellis
Kostym: Brenda Murphy
Ljus: Björn Helgason
Mask: Åsa Trulsson
Gregor: Mattias Lech
Fadern: Håkan Paaske
Modern: Katarina Lundgren-Hugg
Grete: Josefin Iziamo
Stietl, Hoffman, Fischer (hyresgäst) m fl: Fredrik Gunnarsson
Bild: Mattias Lech som Gregor och Josefin Iziamo som Grete. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
Två världar och två perspektiv
Det ytligt sett mest uppseendeväckande med Farrs och Gardassons Förvandlingen var som ovan antytts scenografin. Scenrummet var delat i en övre och undre halva. Den undre halvan föreställde familjen Samsas vardagsrum, och där var perspektivet traditionellt tittskåpsartat. Man såg ett borgerligt hem med foton på väggarna, en bokhylla, lampetter, mattor, ett bord med stolar, en dörr, ett fönster, en trappa, en fåtölj och en cello. Den övre halvan föreställde Gregors rum. Här var perspektivet förskjutet så att publiken fick illusionen av att se rummet uppifrån. Gregors säng var alltså i realiteten placerad lodrätt i fonden. I konsekvens med detta var också ett nattduksbord, en golvlampa, en tavla, ett fönster och en matta med tofflor anbringade på väggarna.
Bild: Josefin Iziamo som Grete, Katarina Lundgren-Hugg som modern och Mattias Lech som Gregor. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
Skådespelet inleds med diskret stråk- och pianomusik, som återkommer under delar av föreställningen. Att det inte står helt rätt till med den psykiska hälsan i familjen Samsa framgår av att modern redan i inledningen andas i en påse för att häva sin hyperventilering. Så upptäcker familjen att Gregors skor står kvar vid ytterdörren. Han har alltså inte gett sig iväg till sitt arbete. Man riktar sin uppmärksamhet mot övervåningen där sonen har sitt rum. Lakanen i sängen genomlyses bakifrån så att konturerna av honom blir synliga. Familjen går uppför trappan till vänster i scenrummet för att undersöka vad som hänt. De stannar till utanför dörren. Gregor döljs fortfarande bakom lakanen och svarar genom dörren på familjens frågor med helt vanlig röst. Han har bara försovit sig och ska strax ge sig iväg, rapporterar han. Familjen förstår dock inte ett ord av vad han säger, vilket de flera gånger måste upplysa om, eftersom publiken tydligt hör vad han säger. För att förklara för auditoriet hur familjen uppfattar sonens tal imiterar systern honom och får då bara fram ett pipande ljud. Familjen konstaterar, fortfarande vid den stängda dörren, att Gregor är förändrad, och de visar stor avsky för denna förändring.
Bild: Hååkan Paaske som fadern och Matthias Lech som Gregor. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
En representant från Gregors arbetsplats infinner sig och betecknar hans uppträdande som oacceptabelt. Familjen får veta att sonens ställning inte är den starkaste och att arbetsgivaren således inte har tålamod med några olater från hans sida. Gregor som hör vad som sägs dristar sig nu till att öppna dörren och släppa in sin överordnade. Denne går in i rummet, får syn på Gregor och rusar skräckslagen ut. Gregor följer efter sin överordnade och försöker beveka honom, men fadern tvingar tillbaka sin son i rummet. Dörren slås igen.
Systern Grete förklarar sig till föräldrarnas lättnad beredd att i fortsättningen ta hand om brodern. Hon ger honom mat (möglig ost) och en låda att uträtta sina behov i. Och i detta samspel mellan brodern och systern börjar föreställningens perspektivmaskineri – får man förmoda avsiktligt – glappa. Om Gregor ligger i sin säng på sitt golv, står Grete på hans vägg. Och om Grete står på Gregors golv, hänger han på sin vägg.
Bild: Josefin Iziamo som Grete och Mattias Lech som Gregor. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
Det förflyter en tid. Fadern går igenom familjens ekonomiska situation som inte är så usel som de övriga befarat. När systern får veta att fadern lagt undan pengar säger hon att det skulle varit bättre att använda dem till att avbetala familjens skuld i stället för att låta Gregor slava för att försörja dem. Hon hyser således ännu sympati för brodern.
Ytterligare en tid senare tömmer systern och modern Gregors rum för att ge honom möjlighet att fritt klättra omkring därinne. Gregor protesterar och förklarar att han vill behålla sina ägodelar. Ingen förstår honom. Till slut återstår endast en tavla som han sätter sig på för att försvara.
Det blir missförstånd. Gregors omsorger om sin ägodel uppfattas som aggressivitet. Grete förklarar för fadern att brodern anfallit modern, varpå fadern slår sönder tavlan över sonens huvud. Systerns tålamod börjar tryta. När Gregor förorenar i sitt rum sliter hon av honom kläderna och piskar honom i en scen som påminner om Processens ”Pryglaren”.
Bild: Katarina Lundgren-Hugg som modern, Fredrik Gunnarson som hyresgästen, Håkan Paaske som fadern och Josefin Iziamo som Grete. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
En tid senare. Gregor instrueras att hålla sig på sitt rum och inte ge ett ljud ifrån sig. Familjen ämnar nämligen ta in en hyresgäst. Denne arbetar i samma affär som systern, är jägare och uppvisar fascistiska drag. All ohyra måste bort, förklarar han och förutspår ett krig som det för var och en är en plikt att utkämpa. Föräldrarna tycker bra om mannen och hoppas på att han ska bli en lämplig partner till dottern.
Gregor förmår dock inte hålla sig lugn och far till allas förskräckelse slutligen rakt genom taket. När hyresgästen ser honom och inser vad familjen dolt för honom, vill han ha pengarna tillbaka och ger sig omedelbart av. Familjens dröm om en bättre framtid har grusats.
Bild: Mattias Lech som Gregor och Josefin Iziamo som Grete. Ur Malmö stadsteaters samlingar. Foto: Peter Westrup
Systern tar slutgiltigt avstånd från brodern och förklarar att han måste bort.
Gregor tar konsekvenserna av systerns svek och hänger sig i gardinerna. Familjen gör en utflykt i en vacker park, som plötsligt visar sig där Gregors rum tidigare funnits. Blommor i mängder i fonden. Nick Cave sjunger:
The Mary Gold The daffodil The bird it sings And your heart is filled The magnolia And the buttercup And the bumble bee And your heart fills up The hyacinth And the jasmine too The butterfly And you heart is smooth You are my darling Such a sweet young thing The doubt is all gone Here is the spring.
Ridå.
Redogörelse 2011
Apan håller föredrag i kyrkan
Scenkonstnärernas intresse för Kafkas akademiföredrag höll i sig även på 2010-talet, och nu gavs stycket också en helt ny inramning. Det var Staffan Nattsén på Teater UNO som stod för det innovativa greppet att framföra det i kyrkomiljö. Nattsén förklarar:
”Jag blev inbjuden av Sofia Eriksson som är präst i Svenska kyrkan till att medverka vid ett samtal på temat ’Konsten att överleva som människa’. Målgruppen var personal som på olika sätt är verksamma inom kyrkan. Jag kom då att tänka på Kafkas text och Sofia var genast med på noterna. Vi enades raskt om formerna. Apan i Kafkas berättelse skulle i egenskap av inbjuden gäst till kyrkan berätta sin otroliga historia om hur han lärt sig att anpassa sig till människornas sätt att leva.”
Föreställningen som Nattsén kallade Redogörelse spelas för första gången den 11 september 2011 i Landskyrkan i Alingsås. När publiken infinner sig sitter den gästande föredragshållaren redan i en av kyrkbänkarna. Han har långt stripigt hår, löst sittande svart kostym, ett aningen avvikande kroppsspråk och lutar sig mot en käpp med ett litet mänskligt huvud som knopp. Han presenteras av prästen och träder fram inför åhörarna. Han är lågmäld, nästan undergiven men samtidigt herre över situationen. Det blir emellanåt tillfälle för honom att interagera med kyrkans rekvisita. Han vänder sig t ex mot den korsfäste och vid ett tillfälle rusar han exalterat upp i predikstolen. När han avslutat sitt tal lämnar han kyrkan haltande genom mittgången och håller upp sin käpp som ett vapen. Föreställningen är över. Skådespelaren Staffan Nattsén går ur roll, tackar för applåderna och deltar därefter i ett samtal med publiken.
Sanning eller skröna
Alla som tar sig an uppgiften att gestalta Kafkas apa måste brottas med frågan om huruvida huvudpersonens berättelse inom ramen för fiktionen är sann. Är han verkligen en apa som klarat av den otroliga uppgiften att smälta in bland människorna? Eller är han en mänsklig tokstolle som inbillar sig att han en gång i tiden varit apa. Nattsén deklarerar:
”För mig rådde det inget tvivel om att apans berättelse måste berättas som om den till alla delar är sann. Om han skulle gestaltas som exempelvis en förrymd mentalpatient skulle hans allvarliga budskap riskera att gå förlorat. Anpassningen till mänskligheten innebär enligt apan ingen egentlig frihet utan erbjuder endast en utväg, en möjlighet till överlevnad. Det är en viktig poäng. Jag förberedde mig på olika sätt för att gå in i rollen som före detta apa. Jag läste artiklar och tidningsnotiser om apor i fångenskap och dresserade apor samt litteratur kring djurrättsfrågor. Jag tog också intryck av filmen Apornas planet, (R)evolution. ”
Varsam bearbetning
Det var i huvudsak Kafkas ord som fick ljuda i kyrkan. Nattséns ingrepp i texten var fåtaliga, lyhörda och kongeniala. Så ersatte han t ex Kafkas inledande ord ”högt ärade akademiledmöter” med ”högt ärade kyrkobesökare” och Kafkas ord ”jag känner mig mycket hedrad av att ni bett mig lämna en redogörelse för mitt tidigare liv som apa” med ”det är en stor ära för mig att ni bett mig komma hit idag och inlämna denna redogöresle för mitt tidigare liv som apa”. På ett ställe lyste Nattséns studier av artiklar om olika dresserade apor igenom. Till Kafkas ord ”den på sina håll välkände Petter, en dresserad apa som nyligen dött” lade han till ”den på sina håll välkände Petter, en dresserad apa som nyligen dött och vars främsta nummer bestod i att cykla runt, runt och röka cigarr samtidigt”.
Fler föreställningar i samma miljö
Efter det att Nattsén spelat sin Redogörelse inför personalen i Landskyrkan i Alingsås inbjöds han att framföra stycket även inför reguljär publik men i samma kyrkliga miljö. Således blev Landskyrkan skådeplats för ytterligare två föreställningar i oktober 2012. Inför den offentliga premiären intervjuade Alingsåskuriren Nattsén som framhöll att det var speciellt att framföra texten i kyrkan ”som är en plats där de existentiella frågorna alltid finns”. Nattsén passade också på att nyansera bilden av Kafka:
”Fördomarna är att Kafka aldrig skrattade, var ensam, blev aldrig publicerad och bad sin bästa vän bränna alla texter.”
Men, förklarade Nattsén:
”I själva verket gav han ut sju böcker under sin livstid och var en respekterad författare. Han sägs ha skrattat när han läste upp sina egna texter.”
Och vad beträffade Kafkas texter i relation till det kyrkliga sa Nattsén:
”Kafkas texter är på ett sätt lika de religiösa. Du kan tolka dem på olika sätt men de är också konkreta.”
Nattsén intervjuades även av Alingsås Tidning som skrev att man i samband med hans föreställning i Landskyrkan kanske skulle få svar på frågan om vad en människa egentligen är. Nattsén utvecklade:
”De existentiella frågorna sitter i väggarna. Kyrkan och teatern delar frågorna, men gestaltar dom på olika sätt. Textens utgångspunkt är vad det innebär att vara människa, och hur människan anpassar sig till samhället.”
Domkyrkan i Göteborg
Ett år efter det att Nattsén spelat Redogörelse i Alingsås inbjöds han att framföra stycket i Göteborgs domkyrka. Som introduktion till evenemanget skrev Göteborgs-Postens Maria Domelöf-Wik en artikel där Kafkas berättelse sades beröra ”ett ständigt aktuellt dilemma: frihetslängtan i förhållande till krav på social anpassning”. Och efter att ha sett föreställningen tyckte Kristjan Saag i GT att Teater UNO fått ”in en fullträff”. Och han fortsatte:
”Nattsén i rollen som människobliven apa är den ultimata rolltolkningen – jag har sett stycket ett halvdussin gånger vid det här laget, nästan samtliga bra uppsättningar, men Nattséns böjda, lytta, slitna cirkuspa är något extra.”
Ytterligare framträdanden
Nattsén spelade Redogörelse ytterligare ett tiotal gånger och då även i icke-sakrala miljöer. Bland annat framförde han stycket i samband med Teater UNO:s festivalveckor i april och oktober 2015. Senare samma år besökte han Åkerby Herrgård där Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hade en sammankomst.
Kafkas novell Redogörelse inlämnad till en akademi
För att läsa om Kafkas novell "Redogörelse inlämnad till en akademi", gå till:
Foto: Patrik Gunnar Helin
Premiär: 11 sept 2011
Regi: Staffan Nattsén
Bearbetning: Staffan Nattsén
Översättning: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Kostym: Staffan Nattsén
Mask: Staffan Nattsén
Apan: Staffan Nattsén
Processen 2011
Att bli vuxen
Med ungdomar som målgrupp hade Backa Teater i Göteborg sedan mitten av 2000-talets första årtioende gjort en rad uppskattade dramatiseringar av några av världslitteraturens klassiker: Anton Tjechovs Måsen 2005, Fjodor Dostojevskijs Brott och straff 2007 och Witold Gombrowiczs Yvonne, prinsessa av Burgund 2011. I avsikt att fullfölja traditionen inbjöd teaterns konstnärlige ledare Mattias Andersson islänningen Egill Pálsson (f. 1974) att regissera Kafkas Processen. Föreställningen hade premiär den 22 oktober 2011 och spelades ett fyrtiotal gånger. För dramatiseringen av Backa Teaters version av Processen svarade Daniel Wedel, som förvandlade Kafkas text till en historia om hur en ung man reagerar på omgivningens krav på att han ska bli vuxen. I föreställningens programblad förklarade han:
”Som ung är det väldigt lätt att tro att man är den enda som har ångest. I alla fall trodde jag att jag var ensam. Ensam om att inte våga vara med världen. Men när man läser Kafka förstår man att det finns andra som känner på samma sätt. Han är väldigt bra på att beskriva hur det känns när man tror att man är den enda som står utanför det spel som alla spelar. Man kan säga att man känner sig mindre ensam med Kafka.”
Och regissören Egill Pálsson tillade:
”Jag hittade boken ’Processen’ i min brors rum när jag var runt fjorton år. […] Jag förstod att jag inte var ensam om att känna mig svag, okunnig, liten och öm. Jag är inte allena därute, det var vad boken sade till mig. Dessutom är den djävulskt rolig, en stark svart humor. En humor som retar gallan.”
I de tidningsartiklar som föregick Processen var budskapet det samma som i programbladet. Detta skulle bli en föreställning om vuxenblivandets våndor. I Dagens Nyheter intervjuade Carin Ståhlberg huvudrollsinnehavaren Alexander Salzberger som meddelade att för honom handlade berättelsen om ”en inre duell där systemet som Josef K inte kan hantera finns som en metaforisk motor”. Han uppfattade vidare rollen som djupt tragikomisk och fortsatte:
”Den är till och med intressantare än Hamlet därför att Hamlet vet ju vad han kämpar mot. Det vet inte Josef K.”
Och i Göteborgs-Posten samtalade Hanna Jedvik med regissören Egill Pálsson som upplyste om att Backa Teater ofta tagit hjälp av ungdomar när de skapat sina föreställningar. Denna gång var inget undantag. En grupp unga hade hjälpt till att ”hitta rätt och leta sig in i det där som skaver när man ska knuffas vidare in i vuxenheten”.
Egill Pálsson gav också en personlig förklaring till att Kafkas roman gjort starkt intryck på honom:
”Kafka har förföljt mig sedan jag var sexton år. Då dog min bror som bara var 21 år och jag blev helt förkrossad. Den här boken gav mig verkligen något då, en känsla av att inte vara ensam.”
Kafkas roman Processen
För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till:
Alexander Salzberger som Josef K.
Ur Backa Teaters arkiv.
Foto: Ola Kjellbye
Premiär: 22 oktober 2011
Regi: Egill Pálsson
Bearbetning: Daniel Wedel
Scenografi: Martin Eriksson
Musik: Stefan Abelsson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm, Gunilla Johansson
Kostym: Martin Eriksson
Ljus: Tomas Fredriksson
Mask: Marina Ritvall
Josef K.: Alexander Salzberger
Övriga roller: David Fukamachi Regnfors, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Emelie Strömberg, Marina Nyström, Peter Vitanen, Kjell Wilhelmsen
Bild: Martin Erikssons scenografi till Processen, Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye
Var vänlig vänta
Så till själva föreställningen. När publiken bänkar sig ligger scenrummet öppet framför dem. Man ser en rymlig reception i gråskala. I fonden finns en disk. Över scenrummet kan man läsa uppmaningen ”Var vänlig vänta”. En bit in dramat faller prickarna över ”ä” i ”vänlig” bort så att texten i stället lyder ”Var vanlig vänta”. Till höger på scenen står en kabin som omväxlande gör tjänst som dusch, telefonkiosk och rökrum.
Musikensemblen består av bas, gitarr, trumpet och syntsax. Här framförs i långsamt tempo en välklingande jazzmusik som stundtals för tankarna till teveserien Twin peaks. Ljuset är mestadels vitt men i emotionellt laddade scener övergår det till pulserande grönt.
Bild: Emelie Strömberg som fröken Bürstner och Alexander Salzberger som Josef K., Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye
Inledningsvis ligger receptionen öde. Ljuset i salongen tonas ner. Förväntan. Men inget sker. Efter en stund börjar en ung man i publiken bete sig lite störigt. ”Sätt igång då!” Han halsar ur en ölflaska och är märkbart berusad. Plötsligt reser han från sin plats, banar väg genom bänkarna, går ner på scenen och förklarar: ”Kafka, gäsp, jag gillar Al Pacino”. Några av skådespelarna gör entré och ber honom lugna sig och gå och sätta sig igen. Den unge mannen faller ihop, kräks och somnar. När han vaknar är scenen fylld av kontorspersonal som hastar fram och tillbaka genom receptionen. En städare och vaktmästare får syn på honom och förklarar för honom att han är häktad. Förvåning och förvirring från den unge mannens sida, det vill säga – har publiken nu förstått – Josef K:s sida. Obevekligt allvar från städarens och vaktmästarens. Josef K. visar sin legitimation och kräver att få träffa deras överordnade. Så sker. Den kvinnliga inspektören upplyser honom om det var hennes plikt att informera honom om att han är häktad men att hon därutöver inte kan säga något förutom att han nu ska gå till sitt arbete. Men jag har inget jobb, invänder den unge Josef K. Det har du visst, replikerar inspektören och in på scenen gör hans arbetskamrater klämkäckt sjungande entré. Vägen in i vuxenlivet har börjat.
Flera av stationerna i Kafka roman passeras: mötet med fröken Bürstner, hyresvärdinnan fru Grubach, farbrodern från landet, advokaten, Leni, köpmannen Block och konstnären Titorelli. För varje scen dras Josef K. längre in i vuxenlivets ansvar, stress och ångest. Ständigt frågar han sig: ”Vad är det här?” Och till svar får han: ”Detta är processen.” Och han får lära sig vad det innebär att bli hunsad. Som när en receptionist med små handrörelser effektivt dirigerar honom så att han ställer sig på exakt det avstånd till disken som hon finner lämpligt för att betjäna honom.
Bild: Ur Backa Teaters arkiv. Foto: Ola Kjellbye
I de flesta scenerna håller sig Backa Teaters Processen i närheten av Kafka roman. Vissa avsnitt har dock stöpts om rejält. Som när rättegångssalen förvandlas till ett uppsluppet studentfirande.
Omgjort är också slutet av berättelsen. Josef K. möter prästen, som samtidigt är fröken Bürstner, eller som bara spelas av samma skådespelerska som gör fröken Bürstner. Hon redogör för den s k legenden Framför lagen och överlämnar därefter en sax till Josef K. Han går in i kabinen till höger på scenen och tar livet av sig. Därpå rökfylls hytten. Josef K.vaknar till sans och förklarar att det hänt honom något egendomligt. Han drar slutsatsen att det var ”livet”. En hjälpande person bekräftar detta och tillägger: ”Det börjar om från början igen. Du sover, två män kommer in och säger att du är häktad. Vad gör du? Vad gör du? Vad gör du?”
Black.
Boet 2012
Något som inte spelats förr
En tillbakablick ger vid handen att det är några av Kafkas berättelser som ofta återkommit när scenkonstnärerna tagit sig före att sätta upp honom. Hit hör Redogörelse framlagd för en akademi, Processen, Förvandlingen samt Allan Edwalls version av novellen Blumfeld en gammal ungkarl som han kallade Bättre utan hund. Men i oktober 2012 var det svensk premiär på Göteborgs dramatiska teater för en helt ny text av Kafka, nämligen novellen Boet.
Kafkas novell Boet
Kafka skrev Boet i november och december 1923 medan han tillsammans med sin livskamrat Dora Diamant bodde i Berlin, dit han flyttat från Prag i september 1923. Berättelsen föreligger oavslutad, men Dora uppger att Kafka fullbordat den, varför man måste anta att slutet på något sätt gått förlorat. Max Brod publicerade Boet första gången 1931 i volymen Under byggandet av den kinesiska muren.
Huvudpersonen i Boet är en obestämbar underjordisk varelse. Berättelsen inleds med den stolta deklarationen: ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat.” Snart ersätts emellertid dessa självbelåtna tongångar av tvivel på att boet verkligen fyller sitt syfte att skydda mot fiender. Hittills har varelsen visserligen stoppat varje inkräktare genom att ha ihjäl honom, men han befarar att han inte alltid kommer att ha sådan lycka. Emellanåt lämnar varelsen sitt bo och beger sig ut på jakt i det fria, men mycket snart blir längtan efter det trygga boet honom övermäktig och han återvänder till underjorden. När han kommer tillbaka från sin senaste utflykt störs han emellertid av ett svagt susande ljud. Först försöker han lugna sig med att det är ljudet av smådjur som gräver sig fram genom jorden, men han övergår sedan till att frukta att det är en stor skräckinjagande varelse som sakta men säkert gräver sig fram genom jorden för att förgöra honom. Han försöker på olika sätt lokalisera inkräktaren men lyckas aldrig.
Politisk paranoia
Hösten 2011 inledde Erik Åkerlind, Anna Hjertén Grahm och jag ett samtal om möjligheten av att på Göteborgs dramatiska teater göra något av Kafka som aldrig tidigare spelats på en svensk scen. Vi enades snart om Boet. Vårt samarbete visade sig så smidigt och fruktbart att vi beslutade oss för att hålla väsentliga delar av produktionen inom gruppen. Erik Åkerlind (f. 1972) åtog sig att göra huvudrollen, jag gjorde bearbetningen och Anna Hjertén Grahm (1985-2015) och jag delade ansvaret för regin. Nära vårt lilla team arbetade också trion Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström som gjorde scenografi och kostym samt Patrik Svedberg som ansvarade för ljuset.
Manuset till Boet utgörs huvudsakligen av Kafkas egna ord. Emellertid måste ganska stora delar av hans ursprungliga text uteslutas för att föreställningen skulle få en hanterbar längd. Till de fåtaliga texttilläggen hör sådant som att varelsen vid ett tillfälle citerar Goethes berömda dikt Über allen Gipfeln. Goethe var en av Kafkas favoritförfattare.
En viktig utgångspunkt för vårt arbete med Boet var den tilltagande politiska paranoia som kännetecknade – och fortfarande kännetecknar – debattklimatet i Sverige och många andra länder. I programbladet till föreställningen skrev jag:
”Kafkas underjordiska varelse är ett briljant porträtt av en människa, som upphöjt polariseringen till världsordning och inrättat sitt liv därefter. Jag och de. Jag är alltigenom god. De är de alltigenom onda. Jag är något. De är något annat. Jag är modig. De är fega. Jag måste skydda mig. De måste utplånas. Jag har attackerats. De är angriparna. Jag har rätt att försvara och skydda mig. De har berövat sig själva all rätt till trygghet och säkerhet. Och det viktigaste: Alla som inte är med mig är mot mig.”
Bild: Erik Åkerlind Foto: Åsa Båve
Premiär: 13 okt 2012
Regi: Hans Blomqvist, Anna Hjertén Grahm
Bearbetning: Hans Blomqvist Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Scenografi: Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström
Musik: Lars Hallnäs, Igor Stravinsky, Jimmy Rogers
Kostym: Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström
Ljus: Patrik Svedberg
Ljud: Henrik Leander
Mask: Emma Byfors
Varelsen: Erik Åkerlind
Bild: Boet, Foto: Tina Damgaard
Lika skrämd som skrämmande
Föreställningen Boet börjar med att publiken betraktar en projektion av en labyrint som sakta växer fram i fonden.
Labyrinten släcks ner, ljuset går upp bakom fonden, man hör musik ur Lars Hallnäs soloviolinstycke fromm und fröhlich sein och bakom kulissen urskiljer man skuggan av en gestalt sakta röra sig. När han visar sig ser man att han har ett kadaver från en obestämbar varelse i händerna.
Bild: Kadaver, Foto: Tina Damgaard
Till höger på scenen hänger ytterligare två kadaver.
Under en pantomim, som inte saknar likheter med dans, lägger den luggslitna varelsen ifrån sig kadavret, vädrar, spejar, rullar ihop sig på golvet, far upp skrämd av något och försvinner en stund från scenen. När han återvänder väser han tyst för sig själv och vänder sig hit och dit som om han är omgiven av osynliga varelser. Plötsligt tilltalar han publiken med frågan: ”Vad sa du?” Han lyssnar en stund som om han hörde någon tala och replikerar sedan: ”Nej, det är jag som har byggt det här boet. ”Och så påbörjar han en lång och omständlig beskrivning av arbetet med sin underjordiska fästning och de fiender som hotar honom. Hela tiden ger han intryck av att tala till lika delar för sig själv som till åhörarna.
Bild: Erik Åkerlind, Foto: Tina Damgaard
Under sin redogörelse pendlar varelsen mellan att infantilt uttrycka skräck för sina inbillade fiender, att förneka deras existens, att insmickrande försöka vinna förståelse för sitt omfattande underjordiska försvarsverk samt att att ryta, hota och skrämmas. I en nyckelscen är han snubblande nära att inse att hans största fiende är han själv, men han slår raskt bort tanken och fortsätter jakten på inkräktare.
Bild: Erik Åkerlind, Foto: Tina Damgaard
En paradox
Ett viktigt inslag i föreställningen var bakgrundsprojektionerna i fonden som möjliggjorde snabba scenbyten. Som när varelsen till tonerna av Stravinskys Historien om en soldat lämnar underjorden och beger sig på jakt efter föda utanför sitt bo.
Ute i det fria njuter varelsen av att kunna observera sitt bo utifrån. Han konstaterar att han skulle varit väl skyddad om han hade befunnit sig nere i boet. Men om han hade befunnit sig nere i boet skulle han paradoxalt nog inte vetat hur väl skyddad han var. Varelsen får infallet att lösa paradoxen genom att träffa en överenskommelse med någon som skulle bevaka boet utifrån och varsko honom vid minsta fara. Han vänder sig till den ena efter den andra i publiken för att utröna om någon är villig att bistå honom.
Men så avfärdar han idén:
”Men du skulle givetvis kräva en gentjänst. Jag kan drömma om både det ena och det andra, till och med om överenskommelser, trots att jag mycket väl vet att det aldrig kan bli tal om något sådant, för i samma ögonblick som vi får syn på varandra, ja redan när vi anar varandras närvaro, kommer vi – exakt samtidigt – besinningslöst att spärra ut klorna och visa tänderna för varandra och känna en ny och annorlunda hunger, även om vi redan är mätta.”
Varelsens enda utväg ur instängdheten är att göra just det som han är helt oförmögen att göra: lita på andra. Mot slutet av föreställningen repeterar han inledningsorden: ”Vad sa du? Nej, det är jag som har byggt det här boet.” Men nu är han vänd in mot scenen som om han talade till en ny publik som befann sig på motsatta sidan. Han gör långsam sorti och syns en stund som en skugga bakom fonden. Man hör inledningen till bluesmannen Jimmy Rogers låt The World Is In A Tangle, varelsen tar några danssteg och försvinner, medan Rogers sjunger:
”That’s why I’m gonna build myself a cave
Move down in the ground”
Samtidsappell
Hur togs då uppsättningen av Boet emot av kritikerna? I Expressen skrev Kristjan Saag att han förvånades över att ”Blomqvist, som sysslat så mycket med Kafkas texter, åstadkommit en så fysisk, rentav köttig gestaltning av Boet, långt från den avmätt akademiska stil med vilken Kafkas djurhistorier vanligen framförts på scenen”. Och han fortsatte:
”Blomqvist och Hjertén Grahms samt scenografins naturalistiska inramning skymmer kanske sikten en smula för min personliga Kafka-läsning, men inte värre än att Boet, i sin första svenska uppsättning, blir en sevärd föreställning.”
Och i Göteborgs-Posten konstaterade Tomas Forser först att det inte borde gå att göra teater av Kafkas mångtydiga novell. Men:
”Det visar sig bli både komiskt, gripande och tankeväckande i rätt händer och kropp. Erik Åkerlind äger den smidiga explosivitet som kräver och fångar åskådarens uppmärksamhet. Han spejar och sniffar som en seriefigur i sina katakomber. Och strax hör vi uppsättningens samtidsappell. Eftersom vi inte bara lever i sverigedemokratisk närhet utan också i svettig relation med våra egna känslor, ser vi att föreställningen som spelas i närkontakt med oss, publiken, gör Kafka från 1923 till vår samtida 2012.”
Och Forser avslutade: ”Jag trodde inte att det skulle gå. Jag hade fel.”