Franz Kafka och Skådespelarkonsten

Om man får tro Kafka själv var han som vuxen en god imitatör av medmänniskornas beteende. Han var dock angelägen om att skilja den talangen från skådespeleri. Så här beskriver han skillnaden i en dagboksanteckning från 1911:

"Min lust att imitera har inget med skådespelarkonst att göra, jag saknar framför allt förmågan att skapa enhetliga karaktärer. De iögonfallande dragen, som gör helheten, kan jag inte alls imitera, alla försök i den vägen har misslyckats, de strider mot min natur. Däremot har jag en oemotståndlig lust att imitera karaktäristiska detaljer; hur vissa människor svänger sin promenadkäpp, hur de håller händerna, hur de rör fingrarna, kan jag inte låta bli att imitera och jag gör det med lätthet. Men det är just lättheten, denna lust att imitera, som skiljer mig från skådespelaren, eftersom lättheten motverkas av att ingen märker att jag imiterar. [...] Denna imitation är emellertid så fulländad och ersätter mig själv så totalt att den – under förutsättning att den överhuvudtaget kunde synliggöras – vore outhärdlig på en scen."

Även om Kafka alltså inte betraktade sig som något skådespelarämne, visar hans anteckningsböcker att han aldrig helt tappade intresset för att skriva dramatik. Här och där i hans anteckningsböcker dyker det upp replikskiften av varierande längd. Det är också känt att han under sitt sista levnadsår skrev ett mer omfattande teaterstycke, som han bad sin livskamrat Dora Diamant att förstöra. Dora åtlydde sådana uppmaningar utan att reflektera särskilt mycket över dem. För henne var det väsentliga med Kafka inte att han var författare utan att han var en man som hon kände så djup kärlek till att hon betraktade sig som hans hustru, trots att de formellt inte var gifta. Det var inte förrän många år efter Kafkas död som hon på allvar började läsa honom och därmed också upptäckte honom som författare. 

Säkerligen tänkte Kafka ofta dramatiskt även när han skrev sina noveller och romaner. Många av hans berättelser består till stor del av monologer och dialoger, där den sparsamma relationen närmast har karaktären av regianvisningar. Dialoger dominerar romanerna Den försvunne, Processen och Slottet samt novellerna Domen och Schakaler och araber. Monologer utgör stommen i novellerna I straffkolonin, Byskolläraren, Redogörelse framlagd för en akademi, Grannen, En hunds forskningsarbete, En liten kvinna och Boet. 

En av Kafkas mest sceniska texter är novellen Ett brodermord, som skildrar ett knivmord på öppen gata. För att bygga upp spänningen använder han sig här av något som starkt påminner om filmens montageteknik. Han växlar likt ett kameraöga mellan de olika lokaliteterna i dramat. Heinz Politzer skriver i Franz Kafka, Parable and Paradox att han rentav finner likheter mellan Ett brodermord och tidiga expressionistiska filmer som Doktor Caligaris kabinett.

I Kafkas berättelser spelar teaterns värld inte sällan en väsentlig men tvetydig roll. I romanen Den försvunnes slutkapitel får huvudpersonen Karl Rossmann anställning vid den jättelika Oklahamateatern, där det finns plats för alla som vill bli artister; följaktligen även för Karl som upplevt så många besvikelser och genomlidit så många olyckor i sitt nya hemland Amerika. Texten på teaterns värvningsaffisch lyder:

"På kapplöpningsbanan i Clayton anställs idag mellan klockan sex på morgonen och midnatt personal till Oklahamateatern! Den stora Oklahamateatern kallar er! Den kallar er bara idag, bara denna enda gång! Den som missar detta tillfälle, missar det för alltid! Den som tänker på sin framtid hör hemma hos oss! Alla är välkomna! Vill du bli artist, anmäl dig till oss! Vi är teatern som har användning för alla, rätt man på rätt plats! Den som bestämmer sig för oss gratulerar vi på förhand! Men skynda er, så att Ni blir insläppta före midnatt! Klockan tolv stängs alla portar och öppnas aldrig mer! Förbannad vare den som inte tror oss! Skynda till Clayton!"

Det förefaller alltså som om Kafka här för en gångs skull gett en av sina berättelser en riktig happy end. Men skenet bedrar. Mycket tyder nämligen på att kapitlet om Oklahamateatern är en hinsidesskildring. De nyanlända blir mottagna av en orkester bestående av änglar och djävlar, de som söker anställning saknar bagage, det finns plats för alla, osv. Att bli medlem av denna teater är troligen liktydigt med att komma till dödsriket. 

Kafkakännaren Wolfgang Jahn har också visat att författaren hämtat det mesta av sina kunskaper om Amerika från Arthur Holitschers verk Amerika, idag och i morgon, där det finns ett fotografi av en lynchad svart man omgiven av sina bödlar. Den ironiska bildtexten lyder "Idyll från Oklahama". Den felaktiga stavningen av Oklahoma återfinns genomgående i Kafkas manuskript. Dessutom låter Kafka sin huvudperson i slutkapitlet uppge namnet Negro i stället för sitt riktiga namn Karl, vilket ger ytterligare en vink om kopplingen mellan den lynchade mannen i Holitschers bok och hjälten i Kafkas roman. 

En lika makaber referens till teatern möter läsaren i romanen Processens slutkapitel. Efter att ha fått sitt fall prövat av den mystiska domstolen under ett års tid överraskas huvudpersonen Josef K. i sin bostad av två vakter. Han inser omedelbart att de fått i uppgift att föra bort och avrätta honom. Josef K.:s enda reflexion är att männen tycks vara rekryterade från någon teater: 

"Gamla avdankade skådespelare skickar man för att hämta mig", tänkte K. och såg sig om för att ännu en gång förvissa sig om detta. "Man försöker bli kvitt mig på ett så billigt sätt som möjligt." K. vände sig plötsligt till dem och frågade:

– På vilken teater spelar ni?

– Teater? frågade den ene av herrarna den andre medan det ryckte i mungiporna på honom. Den andre betedde sig som om han var stum och förgäves kämpade med sitt motspänstiga talorgan.

'Man har inte förberett dem på att besvara några frågor', tänkte K. och gick för att hämta sin hatt."

Även i romanen Slottet figurerar en obehaglig myndighetsperson vars utseende för huvudpersonen K.:s tankar till teaterns värld. Sedan K. i första kapitlet gått och lagt sig i byns värdshus blir han väckt av att "en ung man, klädd som en stadsbo, med ansikte som en skådespelare, smala ögon och kraftiga ögonbryn, stod bredvid honom med värden". Den unge mannen ifrågasätter K.:s rätt att vistas i byn, vilket blir upptakten till hjältens långa men gagnlösa kamp för att komma i kontakt med myndigheterna. 

Hos Kafka kan även själva teatersalongen vara en bedräglig och hotfull miljö. I den korta berättelsen "Jag satt i logen..." befinner sig berättarjaget tillsammans med sin hustru på teatern och ser en spännande pjäs som handlar om svartsjuka. Plötsligt upptäcker paret att den balustrad de lutat sig fram mot för att bättre kunna följa händelserna på scenen i själva verket är "ryggen på en lång, smal man, exakt lika smal som balustraden". Den mystiske mannen på balustraden, som i likhet med berättarjaget heter Emil, visar sig vara en hängiven beundrare till hustrun. Berättarjaget försöker knuffa ner mannen på parkett "men det var inte så lätt, han tycktes vara ett med balustraden". Det äkta paret beslutar sig då för att skära loss inkräktaren med en kniv men kan endast uppbringa "en ynklig liten kniv med pärlemorskaft".

För huvudpersonen i Redogörelse framlagd för en akademi blir teatern emellertid en räddning ur fångenskapen. Apan Röde Petter, som på Guldkusten infångats av en jaktexpedition och placerats i en bur, inser att om han lär sig imitera människornas beteende och språk kommer han att slippa buren på zoologisk trädgård och i stället få uppträda på varietéteater. Han undertrycker därför sin apnatur och inriktar sig på att efterlikna människorna, tills han med rekordfart uppnått "en genomsnittlig europés bildningsnivå". Röde Petter är dock noga med att skilja mellan livet på teatern och livet i frihet. Livet på teatern innebär bara en utväg. Han förklarar:

"Nej, frihet ville jag inte ha. Bara en utväg, åt höger, åt vänster, vart som helst, det var mitt enda krav; skulle utvägen visa sig vara en villfarelse, så var mitt krav så anspråkslöst att inte heller villfarelsen var särskilt allvarlig. Att komma vidare, att komma vidare! Inte bara stå där med armarna lyfta, pressade mot en brädvägg."

En viss anknytning till teaterns värld har även huvudpersonerna i två av Kafkas senare berättelser, Första sorgen och En svältkonstnär. Första sorgen handlar om en trapetskonstnär som för att fullända sitt konstnärskap bosatt sig i trapetsen. Hans enda bekymmer är att han måste lämna den under resorna mellan olika teatrar, men för att mildra plågan färdas han alltid nattetid på folktomma gator i racerbilar, och när han åker tåg ligger han uppe i bagagenätet. I En svältkonstnärberättas om en man som förr i tiden reste land och rike runt för att i amfiteatrar visa upp sin fastekonst. På senare år hade dock intresset för svältkonstnärer minskat betydligt. Slutligen fastar han till döds på en cirkus utan att någon överhuvudtaget tar notis om det.