Bättre utan hund 1990A
Premiär: 2 mars 1990 (Teve: 27 februari 1996)
Regi: Allan Edwall
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Blumfeld: Allan Edwall
Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl"
I januari 1915 gav Kafka upp sina försök att skriva färdigt romanen Processen, som han arbetat med sedan augusti föregående år. Kort därefter påbörjade han en novell som han i dagboken kallade för ”Hundberättelse”. Texten handlar om en gammal ungkarl vid namn Blumfeld, som överväger om han ska skaffa sig hund för att känna sig mindre ensam. Kafka arbetade med historien från februari till april 1915 men lyckades aldrig fullborda den. Efter hans död publicerades den av Max Brod under titeln Blumfeld, en gammal ungkarl i samlingsvolymen Beskrivning av en kamp från 1936.
Novellen inleds med att Blumfeld går uppför trapporna till sin bostad, och medan han gör det funderar han på hur ensamt och enformigt hans liv är. För att bryta tristessen funderar han på att skaffa sig en följeslagare, exempelvis en hund. Men när han kommer att tänka på att hundar smutsar ner lägenheten och har loppor, vill han hellre avstå från sådant sällskap. När han denna kväll låser upp dörren till sin lägenhet möts han emellertid av en överraskning. Innanför dörren väntar honom två små celluloidbollar som hoppar upp och ner bredvid varandra. Bollarna övergår snart till att hålla sig bakom Blumfeld och följa hans minsta rörelse. Blumfeld irriterar sig på bollarna och beslutar sig dagen därpå att göra sig kvitt dem. Han lockar in bollarna i sin garderob, låser dörren och ger sig av till arbetet. Nere i porten får han infallet att ge bort bollarna till hembiträdets tioårige son Alfred. Blumfeld förklarar för pojken hur han ska bära sig åt för att låsa upp dörren till lägenheten och därefter till garderoben. Pojken är olyckligtvis så trögfattad att han inte förstår någonting, men portvaktens flickor är kvicktänkta och lovar hjälpa honom.
Blumfeld lämnar sitt hem och beger sig till sin arbetsplats, där han ansvarar för att betala ut lön till företagets hemsömmerskor. På kontoret irriterar han sig på sina praktikanter, som han – enligt sin egen uppfattning – tilldelats eftersom hans överordnade, herr Ottomar, inte tillräckligt förstår att värdesätta hans arbetsinsats. Praktikanterna är försumliga och lata och hittar ständigt på ofog. Det enda som verkligen tycks intressera dem är att sopa golvet, men det är egentligen vaktmästarens uppgift. Således tvingas Blumfeld åse hur praktikanterna i stället för att biträda honom försöker rycka kvasten från vaktmästaren, som gör fåfänga försök att försvara sig.
Den humoristiske Kafka
Allan Edwall drev sedan 1986 sin egen teater Brunnsgatan Fyra, där han uteslutande spelade författare som låg honom varmt om hjärtat. Till den kategorin hörde Dostojevskij, Sofokles, Kafka, Söderberg och Strindberg. Edwall valde att omarbeta deras verk till monologer som han själv framförde. Ett urval av dessa dramatiseringar samlade han i antologin Mellan liv och död, som publicerades 1993. Det som kännetecknade de diktare Edwall valt att arbeta med var enligt antologins förord att:
”Inget är definitivt hos dessa klassiker. Brutaliteten går hand i hand med medlidandet, generositeten med snikenheten och askes med måttlöshet. De är amoraliska moralister och religiösa ateister.”
Och hur Edwall såg just på Kafka framgick av en intervju, som Göran Hassler hade gjort med honom och som i augusti 1997 sändes i radion under rubriken Hemma hos Allan Edwall på Brunnsgatan. Edwall fick frågan hur det kom sig att han presenterade en Kafka som var så vansinnigt rolig att man skrattade nästan hela tiden. Edwall svarade:
”Jag har alltid uppfattat Kafka som komisk eller som en – vad kan man säga? – en hoplödning av komik och allvar. Den verkliga komiken har ett allvar i sig. Annars är den inte meningsfull. Liksom tragiken alltid måste ha ett litet stänk av humor i sig för att bli uthärdlig. Tänk på de verkligt stora komikerna, de är ju surpuppor, Helan och Halvan är sura typer, och Buster Keaton ska vi bara inte tala om, och Charlie Chaplin. De var ju alla allvarsmän! Och jag tycker att den verkliga komiken har ett allvar i sig som Kafka har. Jag har alltid skrattat när jag läst Kafka och skämts lite för det, för man har alltid hört att han är så djup och symbolisk. Och så tragisk. Han hade inte roligt, som man säger. Men han hade nog ganska roligt själv.”
Edwalls bearbetning
Kafkas berättelse Blumfeld, en gammal ungkarl hade i Bengt Chamberts översättning funnits tillgänglig på svenska sedan 1949, och flera av ordvändningarna i Edwalls dramatisering skvallrar tydligt om att det var just Chamberts text han utgick från. Men Edwall gjorde också betydande strykningar och tillägg.
Hos Edwall stannar ungkarlen kvar i sin lägenhet genom hela föreställningen. Ett avsnitt som följaktligen helt saknas i hans version är Blumfelds vistelse på arbetsplatsen. Därmed försvinner också de odugliga praktikanterna från handlingen.
Ett annat större ingrepp i novellen är att Edwalls Blumfeld är betydligt mer upptagen av tankarna på att skaffa en hund än förlagans ungkarl är. Edwall låter exempelvis sin Blumfeld ständigt upprepa ”bättre då utan hund” varje gång han kommit på ett nytt argument mot att skaffa ett sådant sällskapsdjur. Det omkvädet saknas helt i Kafkas text. Däremot har Edwall låtit sin ungkarl behålla originalets faiblesse för att röka pipa, dricka körsbärslikör och läsa franska tidskrifter samt hans kamp med det lomhörda, försumliga hembiträdet och hans oförstående överordnade på arbetsplatsen, herr Ottomar, som Edwall dock döpt om till herr Otto.
Medan Kafkas Blumfeld möts av de två celluloidbollarna redan när han går över tröskeln till sin bostad, möter Edwalls ungkarl bollarna först ett stycke in i föreställningen. Det knackar plötsligt på dörren. Blumfeld förmodar att det är hembiträdets son Alfred som kommer på besök. Till sin förvåning upptäcker han i stället de studsande bollarna. Vid denna punkt i händelseutvecklingen tvingas Edwall förhålla sig till bollarnas verklighetsstatus på ett sätt som Kafka undviker i sin novell. Kafka ger ingen vink om hur läsaren ska uppfatta bollarna. Han skildrar lojalt sin huvudpersons upplevelse av att bollarna faktiskt existerar. Men den illusionen är givetvis svår att skapa på en teaterscen. Edwall väljer därför att klart och tydligt deklarera att bollarna endast finns i Blumfelds föreställningsvärld. I en scenanvisning heter det rentav att bollarna rusar runt i rummet ”med den galne mannen” efter sig. Edwall tar således ställning inte bara till bollarnas verklighetsstatus utan även till Blumfelds mentala hälsa. Ungkarlen är helt enkelt förryckt. Men det är ändå system i galenskapen. Edwall kopplar nämligen samman ljudet av de hoppande bollarna med Blumfelds hjärtslag. Ungkarlen slår sig mot bröstet, hör ljudet av sitt hjärta och tolkar det som knackningar på dörren. Han öppnar därför dörren och upptäcker då bollarna.
En omedelbar följd av att Edwall byggde sin dramatisering på Chamberts översättning är utformningen av pjäsens final. I slutet blir ljudet av Blumfelds hjärtslag starkare. För att göra slut på det irriterande ljudet tar han fram en jättelik kartong och ställer sig i den. Bollarna följer lydigt efter. Blumfeld sjunker ihop, locket faller igen och hjärtslagen upphör. Förklaringen till denna upplösning, där en kartong spelar en så framträdande roll, är av allt att döma att Chambert hade gjort en felöversättning av Pragtyskans ”Kasten”. På rikstyska betyder ”Kasten” ungefär det samma som ”låda” (dvs ett förvaringsutrymme som ligger ner), medan ”Kasten” på Pragtyska betyder ”skåp” (dvs ett förvaringsutrymme som står upp). Hos Chambert hade ”Kasten” blivit ”en kista”. Och hos Edwall blev kistan i sin tur ”en kartong”, som var tillräckligt stor för att skådespelaren själv skulle rymmas i den. I Kafkas berättelse är det dock inte fullt så egendomligt. Blumfeld beslutar sig för att låsa in celluloidbollarna i ett skåp eller – som man kan gissa sig till av sammanhanget – en garderob. Han backar in i garderoben med bollarna studsande bakom sig. Därefter slänger han hastigt igen garderobsdörren med bollarna innestängda och går till arbetet.
Förtryckt och förtryckare
Kafkas Blumfeld är visserligen en mycket ensam man, men han väcker ingen större medkänsla. Den hund han funderar på att skaffa sig skulle nämligen – enligt ungkarlens egen utsaga – få finna sig i att få en och annan spark och ibland övernatta på gatan men ändå förväntas visa sin husse tillgivenhet. Till Blumfelds uppfattnig om hundar lade Edwall ett visst förakt även för människorna i hans omgivning, i synnerhet för sådana som befann sig lägre på samhällsstegen än han själv. Hembiträdet får – i alla fall enligt ungkarlens egen utsaga – bryska tillrättavisningar för sin oförmåga att hålla bostaden ren och snygg:
”Du dumma kossa till kärring! Se nu här! Vad är detta! Och här! Här får vi ta nya tag! Se! Fy! Fy! Och här! och här! Kan du då aldrig lära dig! Fy!”
Bakom denna uppdämda aggressivitet anar man en människa som själv föraktas av sina medmänniskor. Han är följaktligen ett offer för förtryck samtidigt som han själv är en potentiell förtryckare.
Enkelhet
Bättre utan hund hade premiär på Brunnsgatan Fyra den 2 mars 1990. Edwall var under hela det fyrtiofem minuter långa framträdandet iklädd en poplinöverrock och en hatt, som han tryckt ner så långt att öronen stod ut. I handen hade han en sliten portfölj. Teaterns faciliteter var enkla. Lokalen rymde cirka femtio personer, som fick sitta på Ikea-stolar. Sufflösen fungerade även som vaktmästare och serveringspersonal. Ljudeffekterna (exempelvis hjärtslagen) skötte Edwall själv med hjälp av en liten bandspelare som han bar under överrocken. Fonden utgjordes av ett randigt, orange draperi. Denna enkelhet var delvis avsiktlig. För Expressens Agneta Söderberg avslöjade Edwall i en intervju på premiärdagen att han ”alltid gillat taskspelarteater, den enkla, nakna teatern”. Och han tillade att ”ju enklare och mer avskalad teatern är, desto mer inlevelse krävs det av publiken”.
Svart humor
Recensenterna var mycket positiva till Edwalls uppsättning och framhöll särskilt föreställningens humor. I Svenska Dagbladets tyckte Ingmar Björkstén att man rentav kunde jämföra Edwalls komik med Buster Keatons. Sara Arrhenius på Aftonbladet menade att ”tillvarons djupaste elände endast kan och bör besvärjas med skrattets svärta och medkänsla”. Och i Upsala Nya Tidning skrev Susanne Sigroth-Lambe att hon visserligen kunde skönja Blumfelds ”galenskap”, men att Edwall mitt i det tragiska plockade fram ”humorn i Kafkas lilla oavslutade novell”.
I sin recension i Expressen passade Leif Zern på att reflektera kring Kafkas förhållande till scenkonsten. Zern påminde om att det framgått av dagböckerna att ”Kafka lärde mycket av teatern”, och han frågade sig om det var just därför som ”hans romaner och noveller är möjliga att dramatisera”. Zern måste visserligen medge att det inte fanns ”mycket till scenliv” i Bättre utan hund, men ändå lyckades Edwall hejda tiden ”med sitt monotona spel” och ge ”de trivialaste detaljer en skandalös närvaro på scenen”.
Teveversion
I februari 1991 for Edwall med en dubbelföreställning av Bättre utan hund och Oidipus till Frankrike och uppträdde på Svenska kulturinstitutet i Paris. Under hösten 1991 och våren 1993 turnerade han med samma föreställning för Riksteatern. I samband med att Brunnsgatan Fyra firade tioårsjubileum gjorde Sveriges television också en inspelning av Bättre utan hund, som sändes i SVT1 den 27 februari 1996. För filmarbetet svarade Ralph Evers och för scenografin Chris Collins.
Bättre utan hund 1990B
Kafka är staccato
Allan Edwalls Bättre utan hund fann snabbt vägen till andra teatrar. Redan hösten 1990 gav Malmö stadsteater pjäsen i Tom Deutgens (1942–2006) regi och med Åke Jörnfalk (1932–2020) i rollen som Blumfeld. Ingen av herrarna hade tidigare intresserat sig särskilt mycket för Kafka. Tom Deutgen berättar:
”Av Kafka hade jag tidigare bara läst Redogörelse framlagd för en akademi. Men när jag såg Edwall göra Bättre utan hund på Brunnsgatan Fyra, tilltalades jag starkt av pjäsens humor. Därför tog jag initiativet till att sätta upp den. Det fanns naturligtvis också existentiella drag i den, men jag tänkte mig att man skulle hantera dem med humor. Men jag ville inte göra Blumfeld till en galning. Pjäsen är också politisk på ett plan, genom att den skildrar vår samtids byråkrati och omänsklighet.
Det som gör Kafka så tacksam att gestalta på scen är hans absurdism. Jämför honom exempelvis med Selma Lagerlöf, som också dramatiserats otaliga gånger. Men med mycket långtråkiga resultat! Selma är legato. Kafka är staccato. Hans berättelser innehåller tvära kast mellan ytterligheter. Det där använde jag mig av när jag senare gjorde uppsättningen Doktor Vag, docent Dryg och professor M. Pati, som var en vetenskapsteater om vårdandets konst i samarbete med Carl-Magnus Stolt.”
Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl"
För att läsa om Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl", gå till:
Bild: Åke Jörnfalk som Blumfeld
Ur Malmö stadsteaters samlingar
Premiär: 14 sept 1990
Regi: Tom Deutgen
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Anna Gisle
Herr Blumfeld: Åke Jörnfalk
Bild: Åke Jörnfalk som Blumfeld, Ur Malmö stadsteaters samlingar.
Och Åke Jörnfalk minns:
”Jag hamnade i den här pjäsen tack vare att Tom Deutgen tyckte att jag passade perfekt för rollen. Men Blumfeld slog snart an en ton inom mig. Jag hade just då svårt med relationen till det andra könet, vilket jag visste att även Kafka hade. Jag kände också igen främlingskapet och utanförskapet hos Blumfeld. Ingen borde tillåtas att leva i sådan ensamhet och isolering som Blumfeld. Människor borde bry sig mer om varandra. Jag tänkte mig faktiskt aldrig Blumfeld som vansinnig. När man är ensam är det naturligt att man börjar tala för sig själv och att det uppstår bilder i huvudet på en.”
Tom Deutgen och Åke Jörnfalk, Ur Malmö stadsteaters samlingar.
Ensamhetens tankefoster
Deutgens och Jörnfalks Bättre utan hund spelades första gången den 14 september 1990 i Malmö stadsteaters Orkestersal, och under spelåret hann Jörnfalk med inte mindre än sextioåtta framträdanden, varav tjugoåtta på turné i södra Sverige. Året därpå gjorde han ytterligare fem föreställningar.
För det kortfattade programbladet svarade Johan Celander, som rekommenderade läsarna att inte fästa sig så mycket vid alla djupsinniga Kafkatolkningar. Dessa marxistiska, psykoanalytiska och existentialistiska förklaringsmodeller bidrog bara till mytologiseringen av Kafka. Celander trodde på ett enklare svar på gåtan. Det stod att finna i Kafkas ovilja att publicera sina alster:
”En ovilja som hängde samman med att han såg dem som ett svaghetstecken – uttryck för hans egen upplevelse av personligt misslyckande (inte minst i sina relationer med det motsatta könet).”
Deutgen och Jörnfalk gjorde inga större ingrepp i Edwalls text. Däremot var deras tolkning av Blumfelds person lite annorlunda än Edwalls. Medan Edwalls Blumfeld framstod både som förtryckt och som möjlig förtryckare, gjorde Deutgens och Jörnfalks ungkarl ett avsevärt beskedligare intryck. Han tycktes framför allt vara ett offer för den ensamhet han levde i. Det fanns också olikheter i synen på Blumfelds psykiska tillstånd. Hos Edwall var han uttalat galen, men hos Deutgen och Jörnfalk föreföll hans inbillningar mer vara ett naturligt uttryck för hans isolering.
Jörnfalks Blumfeld var elegant klädd i mörk kostym, vit skjorta, slips och hatt. Stundom påminde han mer om en engelsk gentleman – inte olik Winston Churchill – än om en liten grå kontorist. Blumfelds bostad var dock mindre elegant.
Affisch till föreställningen Bättre utan hund, Ur Malmö stadsteaters samlingar.
Dekoren utgjordes av en målad tygkuliss som föreställde hela hans inredning. Målningen var gjord med en tromp-l’ oeil-teknik, som fick möblerna att se ut som om de stack ut från kulissen. Från de angränsande lägenheterna uppfattade Blumfeld emellanåt också ljud: stön från samlag, sörplande och rapningar. Men Blumfeld stängde ute omvärlden genom att stoppa fetvadd i öronen. Innan han i slutet av föreställningen försvann ner i kartongen tog han också av sig allt utom sina solkiga underkläder och sin hatt. Sortin var alltså inte lika värdig som entrén.
Pinnebergare
Jörnfalks och Deutgens Bättre utan hund mottogs varmt av pressen. Sydsvenska Dagbladets recensent Erik Zillén uppmärksammade att Kafkas novell hade genomgått ”en ganska kraftig och mycket lyckad bearbetning av Allan Edwall”. Enligt Zillén lyckades Jörnfalk ”få spelplatsen att helt och hållet sammanfalla med Blumfelds gestalt”. Christer Draksjö på Ystads Allehanda tyckte att Jörnfalks hundbryderier förde tankarna till Gösta Ekmans vånda inför att välja Aftonbladet eller Expressen i Hasse och Tages revy Lådan. Även den var enligt Draksjö ”ett slags modern Kafka-vision”. Och i Skånska Dagbladet skrev Jan Johansson att ”Blumfeld är en typisk Kafka-gestalt, den luggslitne pinnebergaren, tjänsteman på låg nivå”. Vissa reservationer mot föreställningen hade dock Ulf Persson, som i Trelleborgs Allehanda gav föreställningen godkänt så länge den rörde sig på det konkreta planet. Däremot hade han svårare för pjäsen när den blev mer ”absurd”. Hans recension utmynnade i några obesvarade frågor: ”Hur ska vi tolka de hörselintryck som plågar Blumfeld? Bollarna som kommer på besök? Slutet?”
Bättre utan hund 1991
Premiär: 1 mars 1991
Regi: Alf Nilsson
Bearbetning: Allan Edwall
Översättning: Bengt Chambert
Scenografi: Alf Nilsson, Alf Agestam, Karl-Ivan Eriksson
Kostym: Niels Dybeck
Ungkarlen B: Niels Dybeck
Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl"
För att läsa om "Kafkas novell Blumfeld, en gammal ungkarl" gå till:
Fascistoid ungkarl
Medan Åke Jörnfalk turnerade med Bättre utan hund i södra Sverige tog Niels Dybeck (1936–2003) och Alf Nilsson (1930–2018) på Norrbottensteatern sig an uppgiften att sätta upp pjäsen på landets nordligare breddgrader. Nilsson stod för regin, medan Dybeck spelade den ensamme, gamle ungkarlen. Redan 1964 hade Nilsson för övrigt varit med om att överföra Kafka till scenen. Han gjorde då några mindre roller i Lars-Erik Liedholms uppsättning av Processen på Helsingborgs stadsteater.
Nilssons och Dybecks version av Bättre utan hund hade premiär den 1 mars 1991 i Norrbottensteaterns basort Luleå, där man spelade i tre veckor. Därefter for man på turné till Piteå, Älvsbyn, Råneå, Boden och Harads. Sammanlagt blev det tjugofyra framföranden.
Nilssons och Dybecks Bättre utan hund gavs alltid som en del av en dubbelföreställning. I första avdelningen spelades Edwalls monolog Edit – Tummelisas mamma, som framfördes av Ulla-Britt Norrman Olsson; även den var regisserad av Alf Nilsson. I andra avdelningen presenterades Bättre utan hund. Intervjuad i Piteå Tidning en dryg vecka före premiären förklarade Alf Nilsson att båda föreställningarna handlade om ”ensamhet, utsatthet, om den lilla människan i ett byråkratiskt, teknokratiskt samhälle”. Detta hindrade inte att Blumfeld i Kafkas pjäs också var ”en delvis osympatisk man”, och att han rentav företedde ”fascistoida drag”.
Dybecks ungkarl var klädd i lång överrock, hade fluga runt halsen och plommonstop på huvudet. Vid första påseendet liknade han en oförarglig kontorsråtta, men så snart han började tala insåg man hur mycket aggression som rymdes inom honom. Detta var en människa som kröp uppåt och röt neråt, och som man lätt skulle kunna förmå att bruka för politiska syften av högst tvivelaktig art. Därom vittnade inte minst hans antydda små Hitlerhälsningar.
Ett vykort med Magritte-motiv
Bättre utan hund imponerade på Rolf Nissén som i Norrbottens-Kurirens skrev att Niels Dybeck gav prov på ”fenomenal solouppvisning” i en text av Kafka, som hade en bättre insikt än de flesta om ”vart det skulle bära iväg i Europa”. I Norrländska Socialdemokraten tyckte Hans Olov Ohlson att Dybeck liknade ”en egensinnig vardags-Chaplin”. Och Dagens Nyheters Mikael Löfgren associerade slutscenen där ungkarlen slår in sig själv i ett paket till ”ett vykort med Magritte-motiv”.
STRAFFKOLONIEN 1991
Bild: Carl Harlén som officeren
Foto: Bertel Ferm
Premiär: 31 augusti 1991
Nypremiär 2013
Regi: Carl Harlén, Niclas Fransson och Måndagsgruppen
Översättning: Teddy Brunius
Bearbetning: Carl Harlén
Scenografi: Eric Langert
Musik: Hans Blomqvist
Officeren: Carl Harlén
Den dömde: Niclas Fransson
Upplysningsmannen: Björn Petersson
Sufflören: Annalena Ståhl
De inbjudna: Publiken
Kafkas novell "I Straffkolonien"
Kafka fullbordade I straffkolonin under ett uppehåll i arbetet med romanen Processen som han påbörjat i augusti 1914. Sin vana trogen skrev författaren kvällar och nätter. I oktober började nattvaket ta ut sin rätt. Arbetet med romanen hotade att avstanna. I detta läge tog Kafka tjänstledigt i två veckor från sin arbetsplats för att få fart på skrivandet. Och han kom mycket riktigt igång igen, men inte med sin roman utan med novellen I straffkolonin. Kafka blev visserligen aldrig riktigt nöjd med avslutningen men lät sig ändå övertalas av sin förläggare Kurt Wolff att publicera stycket i oktober 1919.
Miljön i berättelsen är en straffkoloni på en ö någonstans i tropikerna. På denna ö befinner sig en europeisk forskningsresande. Han har bjudits in att bevittna avrättningen av en soldat, som begått brottet att ha somnat på sin post samt att ha antastat och hotat en överordnad. En officer som av allt att döma är den siste förespråkaren i straffkolonin för arvet efter den gamle kommendanten och hans rättsordning, förklarar i en lång monolog för forskningsresanden hur det hela brukar gå till. Avrättningen verkställs med hjälp av en sängliknande maskin som är försedd med nålar vars uppgift är att på den fastbundne mannens kropp rista in det bud han brutit mot. I det aktuella fallet: ”Ära dina överordnade.” Den dömde har emellertid inte på förhand informerats om vad som ska ske. Han vet varken att han är dömd eller vilket straff som väntar honom. Meningen är att detta ska gå upp för honom under den tolv timmar långa avrättningen. Han är nämligen vid liv, medan han under ofattbara kval försöker tyda nålarnas skrift i sina sår. När han väl lyckats, spetsas han helt och hållet av maskinen. Därmed är domen verkställd.
Nya mildare tendenser gör sig dock gällande i straffkolonin. Den nye kommendanten, och hans damer, delar inte officerens kärlek till det gamla. Den förre kommendantens livsverk riskerar alltså att gå förlorat. Officeren vädjar därför till forskningsresanden att hjälpa honom mot den nye kommendanten och uttala sitt stöd för den gamla rättsordningen. Forskningsresanden vägrar, och som en omedelbar följd av detta avrättar officeren sig själv på det älskade tortyrredskapet, som samtidigt förstörs. Sedan officeren begått självmord gör forskningsresanden ett besök i tehuset på ön. Under ett bord visar gästerna honom en gravsten med en inskription, som förutspår att den gamle kommendanten en dag ska komma tillbaka och leda sina anhängare i en återerövring av straffkolonin.
Omväg via film
Att i synnerhet de fria teatergrupperna engagerade sig för att göra dramatik av Kafka var en trend som höll i sig även under nittiotalet. Under decenniet svarade Teater UNO i Göteborg för inte mindre än tre olika uppsättningar som byggde på texter av Kafka. UNO hade genom åren främst spelat uppsökande teater för barn och ungdomar med det dubbla syftet att informera om samhälleliga missförhållanden och att engagera sin publik genom att överskrida gränserna för traditionell teater. Men deras första Kafkaproduktion var en vuxenföreställning. Och valet föll på novellen I straffkolonin, som aldrig tidigare överförts till en svensk scen.
I straffkolonins väg till Teater UNO:s scen var inte spikrak utan tog omvägen om en filmatisering av berättelsen. Sommaren 1982 hade Björn Petersson (f. 1951) tagit initiativet till att göra en videofilm av novellen. Filmen producerades av och med några av hans vänner som arbetade ideellt med projektet. Petersson förklarar:
”Jag intresserade mig för videokameran när den kom och ville tillämpa mina kunskaper genom att göra en film. Tankarna gick till I straffkolonin eftersom den är som ett kammarspel och eftersom jag fascinerats av den i alla år. Jag frågade mig hur det var möjligt att en text kunde beröra mig så starkt. Hos Kafka möter man något alldagligt, men ändå skruvat. Det är inte surrealistiskt men det är något annat slags verklighet, en öververklighet eller något sådant. Syftet med filmen var bara att spela som det står i texten. Inte tolka. Men det är klart att i och med att man väljer en viss plats och vissa skådespelare är det ju oundvikligt att det ändå blir en tolkning. Filmen visades bara ett fåtal gånger, bl a för några skolklasser.”
Processen 1992
Josef K. som underdog
Under senare delen av sjuttiotalet, hela åttiotalet och nittiotalets första år hade det huvudsakligen varit bearbetningar av Kafkas noveller som framförts på de svenska teaterscenerna. Efter grälet om Peter Weiss bearbetning av Processen (Se Fördjupning 1976 (b)) hade scenkonstnärerna nästan helt avstått från att befatta sig med Kafkas roman om Josef K.:s kamp med den okända rättsapparaten. Undantaget var Pantomimteatern som 1981 framfört en ordlös version av berättelsen. I oktober 1992 fann dock teatergruppen Falstaff i Göteborg tiden mogen att åter spela Weiss dramatisering av Processen. Premiären ägde rum den 2 oktober 1992 på Andra stället i Angereds teaters repetitionslokaler.
Falstaff hade bildats 1982 och med en kärna av ursprungliga medlemmar gett föreställningar som Färgarekriget, Tåbb med manifestet och Krigscirkus. Förslaget att sätta upp Processen kom från regissören Leo Cullborg (f. 1946), som i en intervju gjord av Kristina Torell för Göteborgs-Posten dagen före premiären förklarade pjäsvalet med att stycket hade blivit högst aktuellt igen:
”Merparten utspelar sig på en bank där det talas om var investeringarna är säkra idag. ’Småspararna, ja de är oroade, men ni vet att vi inte kan bevilja några lån i dessa tider’, sägs det till exempel. Replik efter replik skulle kunna vara klippt ur GP eller Expressen. Verkligheten har stannat till vid vår pjäs.”
För Cullborg var Kafka inalunda någon ny bekantskap. Dels hörde Processen till den moderna litteratur han läste som ung, dels hade han spelat Kaptenen i Göteborgs stadsteaters uppsättning av föreställningen från 1976, då han under Kurt Aspelins ledning ägnat sig åt ett gediget studium av romanen. Stadsteaterns uppsättning hade haft tydligt politiska förtecken. Josef K. hade gestaltats som en omedveten människa som går under till följd av sin oförmåga att frigöra sig från småborgerlighetens konventioner och regler. Sexton år senare ville Cullborg emellertid lyfta fram andra aspekter av dramat. Han förklarar:
”Vi spelade i Angered och diskuterade därför den relevans Josef K. kunde ha för publiken vi mötte där. De flesta hade invandrarbakgrund och hade erfarenhet av att stånga pannan blodig mot myndigheterna. Den erfarenheten kan man givetvis göra även om man behärskar språket ganska väl. Alla talar förbi varandra. Man kanske inte fullständigt begriper sig på koderna, t ex ett höjt ögonbryn. Vi försökte anlägga ett underdog-perspektiv på K. Även om han inte var – som man sa förr – någon klassfrände, så kunde vem som helst känna igen sig i hans oförmåga att handskas med koderna. K. fick följaktligen representera ett utanförskap. Därför hängde vi inte ut honom som entydigt skyldig, och folket på vindarna blev heller inget hjältekollektiv.
Vi ville också visa att Kafka är en utmärkt historieberättare och humorist. Han har ett formspråk som attraherar scenens folk. Ta t ex hans tvära kast, som nästan för tankarna till rockvideons estetik. Och humorn… ja, det är ju nästan MAD!”
Kafkas roman Processen
För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till:
Bild: Ingvar Örner som Josef K. och Katarina Algotsson som Leni
Foto: Mats Algotsson
Premiär: 2 oktober 1992
Regi: Leo Cullborg
Bearbetning: Peter Weiss
Översättning: Karin Johannisson
Scenografi: Dennis Svensson
Kostymer: Inga-Lill Sporre, Katarina Algotsson
Musik: Nino Rota
Ljus: Annelil Greaker, Helena Ingemarsson
Josef K: Ingvar Örner
Övriga: Dennis Svensson, Sven Benediktsson, Ingrid Eriksson-Ekman, Roger Möller, Anders Hedbratt, Roland Köster, Bengt-Rune Persson, Katarina Algotsson, Helena Ingemarsson, Fatima Lundqvist
Foto: Mats Algotsson
Fellinis ande och en vridscen
Sammanlagt gav Falstaff femton föreställningar av Processen under oktober månad 1992. Elva skådespelare svarade för mer än trettio roller. Den enda som fick koncentrera sig på en enda roll var Ingvar Örner som spelade Josef K. Sånär som på att man förkortade några av K.:s längre monologer gjorde ensemblen inga betydande ingrepp i Weiss dramatisering. Det svävade också något av Fellinis ande över uppsättningen. Man använde sig nämligen av musik komponerad av Nino Rota, som hade samarbetat med den italienske mästaren.
En viktig funktion i föreställningen hade den vridscen som fanns på teatern. Eftersom motor saknades måste man använda handkraft för att sätta scenen i rörelse. Detta förhållande blev en del av föreställningen symbolik: världen dras runt av ”den lilla människan”. Dekoren var i övrigt spartansk. Scenbygget såg ut som ett mellanting mellan en byggnadsställning och ett vindsutrymme, där de olika planen var förbundna med enkla trappor och stegar.
Ingvar Örner som Josef K. och Katarina Algotsson som vaktmästarhustrun, Foto: Mats Algotsson
En annorlunda Kafka
Göteborgs-Postens recension av pjäsen var välvillig men inte oreserverat positiv. Lis Hellström Sveningsson tyckte att vridscenen fungerade utmärkt som en symbol för ”en vriden värld”, men ensemblen förmådde likväl inte ”ladda föreställningen med den absurda, smygande skräck som Kafka gett oss att spegla oss i”. Mer positiv var Arbetets Titti Lundin, som tyckte att det var ”en annorlunda Franz Kafka” som Falstaff presenterade:
”I den här uppsättningen av Kafkas ’Processen’ finner vi en Josef K., spelad av Ingvar Örner, som är uppstudsig och ifrågasättande. Här finns inte den smygande förvirring och olust som annars präglar ’Processen’. I stället har man tagit fasta på det komiska och absurda i dramat.”
Minnen från Kaldabanan 1993
Bild: Boman Oscarsson som banvakten och Måns Westfelt som inspektören
Stillbild ur Minnen från Kaldabanan med tillstånd av Ulf Brantås
Premiär: 7 oktober 1993
Regi: Ulf Brantås
Bearbetning: Ulf Brantås
Översättning: Susanne Widén Brantås
Foto: Ulf Brantås
Kläder: Kersti Vitali
Musik: Håkan Möller, Christian Sinding (Caprices, piano, opus 44), Sebastián Yradier (La Paloma)
Uppläsare: Werner Aspenström
Banvaktaren: Boman Oscarsson
Inspektören: Måns Westfelt
Gekos: Stephan Karlsén
Kafka tillbaka på teve
Vid nittiotalets början hade Sveriges television endast gjort två egna produktioner baserade på verk av Kafka: A Report to an Academy med Tutte Lemkow från 1969 och Redogörelse framlagd för en akademi med Urban Sahlin från 1976. Därefter hände inget förrän TV2 i serien ”Filmare på väg” i oktober 1993 sände Ulf Brantås filmatisering av Kafkas novell Minnen från Kaldabanan.
Kafkas novell Minnen från Kaldabanan
Ungefär samtidigt som Kafka påbörjade arbetet med romanen Processen i augusti 1914 satte han igång med Minnen från Kaldabanan, som i likhet med romanen aldrig fullbordades. Men medan Kafka skrev vidare på Processen till januari 1915, övergav han Minnen från Kaldabanan troligen redan efter en månad.
Huvudpersonen i berättelsen har blivit anställd som banvakt vid en liten järnväg i det inre av Ryssland. I det tundraliknande landskapet bor han i ett mycket enkelt skjul. De närmaste byarna ligger på flera timmars gångavstånd, och lokalbefolkningen besöker honom endast för att sälja sina varor. När de fått sina pengar går de därifrån utan ett ord. Banvakten får också påhälsningar av råttor. Han gör några försök att täppa till hålen i väggarna men lyckas inte hindra deras framfart. En man från trakten erbjuder sig att sälja brädor till ett trägolv men affären blir aldrig av. En gång i månaden kommer en järnvägsinspektör på besök. Han granskar räkenskaperna, betalar ut lön och meddelar att man med så dåliga intäkter måste lägga ner banan. Därefter dricker herrarna vodka tills de stupar i samma säng. Redan efter några månaders tjänstgöring drabbas banvakten av en svår hosta och ihållande feber som berövar honom all kraft. Där – innan läsaren får veta hur det går för den svårt sjuke banvakten – avbryter Kafka berättelsen, som publicerades postumt 1951 av Max Brod i volymen Dagböcker 1910–1923.
Människan i en labyrint
Uppslaget att göra film av Minnen från Kaldabanan var Ulf Brantås (f. 1957) eget. Han förklarar:
”Jag läste mycket av Kafka utan att ha någon tanke på att filma. Men för varje gång jag läste slogs jag av hur visuell Kafka är. Jag fångades också av hans antitetiska prosa. Han skriver långa meningar, som börjar med en tanke som slutar i sin motsats. Det är en ständig växling mellan ljus och mörker. När jag vanligen läser Kafka, t ex Slottet och Förvandlingen, blir jag så lätt engagerad i huvudpersonens frustration. Han lever i en labyrint. Det finns egentligen bara en väg ut. Sådana är livets villkor. Men huvudpersonen accepterar inte detta utan kämpar ändå. Kafka gör så att säga en dygd av att undersöka alla dörrar som inte leder någonstans. Men Kaldabanan var annorlunda genom att den inte utspelar sig i stadsmiljö och har en mer alldaglig prägel. Helst borde jag ju spelat in filmen i Ukraina, i sådan miljö som skildras i novellen. Men det var dessvärre omöjligt.”
Och vad är det som gör Kafka angelägen att dramatisera? Brantås fortsätter:
”Kafka är universell genom att han skildrar den västerländska människans situation. Hon är framför allt inriktad på att förstå sin verklighet. Men hon är bunden till sina kulturella mönster, som begränsar hennes förutsättningar. Kafka skildrar alltså kampen mellan att förstå och omgivningens begränsningar. Men i andra kulturkretsar finns andra sätt att se på människans situation. Man är medveten om att verkligheten inte är helt perfekt. Tänk på gamla persiska mattor som alltid hade någon imperfektion invävd i mönstret för att påminna oss om verklighetens brister.”
Som en dramadokumentär
I Minnen från Kaldabanan svarade Brantås inte bara för regin utan även för bearbetningen och fotot. Huvudrollen spelades av Boman Oscarsson (f. 1960) och inspektören av Måns Westfelt (1928–2015), som hade gjort Pryglaren och Farbrodern i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Processen 1976. Berättare var författaren Werner Aspenström (1918–1997). Brantås ger bakgrunden till deras samarbete:
”Jag hade utfört ett uppdrag för Svenska Akademien och därigenom kommit i kontakt med Werner Aspenström. Jag tyckte om hans röst och bad honom medverka i min film. Och eftersom han älskade Kafka gjorde han det gärna. Jag tyckte att det var en fördel att han hade en röst som lät lite äldre. Det passade med berättelsens titel ’Minnen från Kaldabanan’. Man kunde tänka sig att detta var en äldre man som drog sig till minnes något som hänt i hans ungdom.”
Minnen från Kaldabanan spelades in under några sommardagar i trakten av Nora. Miljön var alltså en helt annan än den ryska tundra som frammanas i Kafkas novell. Men bortsett från att Brantås inte hade praktiska förutsättningar att återskapa novellens karga ursprungliga landskap, handskades han mycket varsamt med originalet. I förtexten anges exempelvis föredömligt exakt: ”Efter en ofullbordad novell av Franz Kafka.” Brantås bilder är sakliga. Skådespelarna agerar mycket återhållsamt. Tankar och känslor gestaltas med mycket små medel. Det finns genom hela filmen en vardaglighet som för tankarna till dramadokumentärens estetik.
Ensamhet och monotoni
Tiden i filmen är nittonhundratalets början. Åskådaren möter den blivande banvakten som ende passagerare ombord på en personvagn dragen av ett ånglok, som tuffar fram genom den solbelysta granskogen. Mannen har mustasch och är propert klädd. När tåget stannar till mitt i skogen kliver han av, ställer ner resväskan på marken och betraktar skjulet han har framför sig. När tåget tuffat iväg hör man Aspenströms en aning knarriga röst läsa ur Kafkas novell:
”Under en tid av mitt liv var jag anställd vid en liten järnväg i det inre av landet. Så övergiven som där har jag aldrig varit. Av olika skäl, som inte hör hit, sökte jag mig den gången till en sådan ort. Ju mer ensamhet jag fick uppleva desto bättre tyckte jag det var, så jag ska inte beklaga mig över det nu heller. En sysselsättning var det enda jag saknade den första tiden.”
Sedan banvakten installerat sig i sin nya bostad blir hans första åtgärd att hämta vatten vid ett vattendrag, där han badar naken medan fåglarna kvittrar. När han återvänder står ortsbefolkningen redan och väntar vid hans skjul för att sälja pälsvaror till honom. Affärerna görs upp utan att man växlar ett ord. Därefter lämnas mannen ensam igen. Under natten får han dock påhälsningar av råttor, som lätt tar sig in genom hans jordgolv.
Banvaktssysslan är enahanda. Mannens uppgift är – som det heter hos Kafka – ”att dagligen rensa och inspektera rälsen en kilometer från stationen i båda riktningarna”. Brantås låter sin banvakt undersöka rälsen med hjälp av en slägghammare som han med jämna mellanrum slår mot skenorna så att det ekar i skogen.
Filmens första dialog utspelar sig mellan banvakten och Gekos (hos Kafka Jekoz), som erbjuder sig att skaffa brädor till golvet i skjulet. Gekos lämnar dock banvakten innan man kommit överens om priset. Aspenströms röst:
”För övrigt märkte jag att jag inte var särskilt lämpad för att uthärda fullständig ensamhet, även om jag tvingades erkänna att den ensamhet jag hade ålagt mig själv mycket snart började skingra de forna bekymren. Ensamheten är mäktigare än allt annat och driver en tillbaka till människorna.”
En sträng inspektör anländer, går raka vägen in i skjulet, tar fram bokföringen, anmärker omedelbart på att intäkterna är för dåliga och konstaterar att man kommer att bli tvungen att lägga ner järnvägen. Sedan banvakten torrt instämt i detta bjuder han sin överordnade på något att dricka. Han dukar fram snapsglas, en helflaska vodka och några korvbitar. Inspektören blir uppenbarligen på gott humör och betalar ut mannens lön. Herrarna tömmer nästan hela buteljen. På morgonen vaknar banvakten på golvet; inspektören har lagt beslag på hans säng. Alltså inte som hos Kafka där männen delar säng. Inspektören far iväg med morgontåget. Aspenströms röst igen:
”Efter en sådan natt plågades jag av en fruktansvärd törst. Det var som om det inom mig fanns en annan människa som sträckte ut huvud och hals genom min mun och skrek efter något att dricka. ”
Banvaktens hälsa börjar svikta. Han sjukanmäler sig ideligen. Tågpersonalen tittar till honom och förklarar att han ofta är sjuk och troligen aldrig kommer därifrån. Hans tillstånd försämras allt mer. Slutligen beslutar man sig för att hjälpa honom därifrån. Tåget stannar till vid banvaktens skjul. Nyfiket flockas de finklädda passagerarna – damerna har parasoll – kring den enkla bostaden, medan banvakten bärs ut på bår. Aspenström avslutar:
”Jag märkte mycket väl att jag inte blev bättre utan sämre och insåg att det var helt nödvändigt att jag reste till Kalda och stannade där ett par dagar tills mitt tillstånd blev bättre.”
De avslutningsorden återfinns i Max Brods utgåva av Kafkas dagböcker men är strukna i Kafkas originalmanuskript. Kafkas text avslutas med följande rader:
”Febern gjorde mig väldigt svag, jag förlorade all motståndskraft, det hände att svetten helt oväntat bröt fram i pannan, jag skakade i hela kroppen och måste, var jag än befann mig, lägga mig ner och vänta tills jag hämtat mig.”
Men med hjälp av Brods lilla tillägg kunde Brantås ge Minnen från Kaldabanan en elegant cirkelkomposition: filmen inleds med att den unge mannen anländer till den övergivna banvaktsstugan och avslutas med att han far därifrån.
FÖRVANDLINGEN 1994
BILD: PROGRAMBLAD till FÖRVANDLINGEN
Foto: Lo Caidahl
Layout: Janne Larsson
Premiär: 18 februari 94
Regi: Linus Tunström
Bearbetning: Steven Berkoff, Linus Tunström
Översättning: Linus Tunström
Scenografi: Linus Tunström
Kostym: Nina Sandström
Ljusdesign: Jens Sethzman
Gregor Samsa: Mats Flink
Greta Samsa: Lena B Eriksson
Fru Samsa: Christine Floderer
Herr Samsa: Per-Eric Asplund
Hyresgästen: Anders Andersson
Prokuristen: Anders Andersson
Att skapa metaforer
Jämte Redogörelse framlagd för en akademi är Förvandlingen den av Kafkas noveller som oftast dramatiserats i Sverige. Att den senare inte vunnit samma popularitet bland filmens och teaterns konstnärer som den första beror troligen på de svårigheter som är förknippade med att gestalta den till insekt förvandlade Gregor Samsa. När Allan Edwall satte upp Förvandlingen 1970, valde han radioteatern som medium och undvek därigenom att ta ställning till Gregors yttre. Ivo Dvořák som 1975 gjorde film av berättelsen tolkade Gregors förvandling bokstavligt och konstruerade följaktligen en jättelik naturtrogen modell av insekten. En tredje väg tog Erik Appelgren som på Pistolteatern 1987 lät Gregor ha en människas utseende även efter sin förvandling. Appelgrens lösning var inte helt ny utan hade prövats nästan tjugo år tidigare av Steven Berkoff. Det var också närmast till Berkoffs lösningsförslag som Linus Tunström (f. 1969) anslöt sig när han 1994 satte upp Förvandlingen på den då elva år gamla Teater Galeasen i Stockholm.
Tunström hade slagit igenom på allvar som regissör med Jean Genets Jungfruleken på Galeasen 1990. Han lämnade därefter Sverige och gick på Jacques Lecoqs mimteaterskola i Paris i två år. Men vad hade Tunström egentligen för förhållande till Kafka? Han berättar:
”Jag hade en lite egendomlig boksmak som barn och läste exempelvis Förvandlingen i tioårsåldern. Fast jag vet inte om jag begrep så mycket. Som vuxen läste jag givetvis novellen igen. Jag hade också en vag idé om Kafkas litterära värld och hans livshistoria. Men intresset för honom fördjupades i samband med uppsättningen. När jag läste hans dagböcker fångades jag av att han var road av kabaré och varieté. Jag införlivade rentav några avsnitt ur dagböckerna i pjäsen.
Det som tilltalade mig var också att Kafka har ett unikt perspektiv på tillvaron. Han finner något oroande i det vardagliga. Det finns något teatralt i det. Det fina med exempelvis Förvandlingen är att den inte är färdig på samma sätt som t ex en Beckettpjäs. Som regissör kan jag undra: Vad ska jag göra med det här? Det är ju redan färdigt. Kafkas berättelse däremot erbjöd möjligheter att ”göra kropp” av skeendet. Att skapa metaforer som öppnar upp för olika tolkningar.”
Kafkas novell "Förvandlingen"
För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen", gå till: