processen 1996
CARL HARLÉN, Foto: IA Harlén
Premiär: 9 april 1996
Regi: Teater UNO och Leif Persson
Bearbetning: Teater UNO
Översättning: Karl Vennberg
Musik: Pelle Bolander, Björn Holmudd
Josef K.: Staffan Nattsén
Nils Kaplan: Carl Harlén
Inspektören: Carl Harlén
Advokat Huld: Carl Harlén
Titorelli: Carl Harlén
Kaminer: Pelle Bolander
Fröken Bürstner: Pelle Bolander
Leni: Pelle Bolander
Kusin Erna: Pelle Bolander
Rabensteiner: Björn Holmudd
Farbrodern: Björn Holmudd
Kullich: Thorsten Hellwig
Köpman Block: Thorsten Hellwig
Flickorna hos Titorelli: Pelle Bolander, Björn Holmudd
processen som ungdomspjäs
Mellan 1991–1995 hade Teater UNO med vissa uppehåll spelat sin iscensättning av I straffkolonin, och våren 1996 hade man premiär på ytterligare en Kafkapjäs, nämligen Processen. Den konventionella bilden av romanens huvudperson Josef K., liksom många av Kafkas övriga hjältar, är att de representerar ”den lille mannen”, som kämpar mot och faller offer för övermakt, övergrepp och övervåld. Traditionalisterna föreställer sig att K. är oskyldig men att han krossas av en anonym, byråkratisk myndighet. Peter Weiss däremot hade framställt K. som en förhållandevis inflytelserik person, som går under eftersom han inte förmår bryta sig loss från sin samhällsklass (Se Processen 1976 (a)). Hur såg då Teater UNO på Josef K.? Carl Harlén svarar:
”Vi ville göra Processen till ett existentiellt drama, en inre process, om en person som inte tänker efter, som inte besinnar sig utan flyr från sig själv och förväntar sig att andra ska lösa hans problem. Josef K. är alltså ett varnande exempel. Så här går det om man inte tänker sig för. Om man inte tar ansvar för att leva enligt sina inre övertygelser. Att han på sätt och vis är skyldlig finns det också stöd för i Kafkas dagboksanteckningar: ’Rossmann och K., den oskyldige och den skyldige, båda till slut utan åtskillnad straffade med döden.’
Till skillnad från Straffkolonien, som vi gjorde 1991, var Processen en ungdomspjäs. Vi ville därför hålla det öppet hur det till slut går för Josef K. Följaktligen strök vi avrättningsscenen. Syftet var att få publiken att reflektera över sin egen situation. Efter föreställningen vidtog alltid ett publiksamtal, där vi resonerade om Josef K.:s öde.”
Teater UNO:s Josef K. var alltså inte ”den lille mannen” som för en rättvis kamp mot en obehaglig övermakt. Men vad var det då för process det handlade om? Staffan Nattsén förklarar:
”Vår Josef K. var en högt uppsatt person i karriären som stördes av en inre motståndare till den framgångsfilosofi han förespråkade. Det var en ny reklamestetik som trängde in under nittiotalet. Systemskiftet började få synliga uttryck i reklamen, som korrumperade det inre livet. Genom att man talar på ett visst sätt förråder man lätt det som är sant i det inre. Yrkeslivet och det privata livet smälte samman. Verkligheten blev ett ekonomiskt minfält. Ta bara ett ord som ’humankapital’. Josef K. var en representant för denna nya estetik som predikade att ytan är allt. Men han berövades därigenom sin inre värdighet, och det var den som han – eller en del av honom – kämpade för att återfå.”
Kafkas roman Processen
För att läsa om Kafkas roman Processen, gå till:
Staffan Nattsén
Foto: Alexandra Nattsén
Översittaren Josef K. möter Nils Kaplan
För Teater UNO:s dramatisering av Processen svarade huvudsakligen Carl Harlén och Staffan Nattsén (f. 1963). De utgick från Karl Vennbergs översättning av romanen men skrev även till nya avsnitt, framför allt i början av pjäsen. Föreställningen utarbetades i övrigt kollektivt med hjälp av Leif Persson (f. 1951) som regiöga.
Skådespelet börjar redan ute i foajén, där Josef K. och hans underordnade tjänstemän Kullich, Rabensteiner och Kaminer spelar upp en scen som åskådliggör hackordningen på arbetsplatsen. K. sammankallar gång på gång tjänstemännen till något som närmast för tankarna till uppställning i det militära. Efter uppropet travar tjänstemännen iväg på olika meningslösa uppdrag. K. övergår sedan till att inspektera vad som döljer sig bakom dörrarna i foajén. På en av toaletterna upptäcker han en orenlighet. Han kallar till sig Kaminer, tar honom med in på toaletten och stänger dörren. Man hör hur det spolas. Strax därpå kommer Kaminer ut med tydliga spår av att ha fått huvudet nerkört i toalettstolen. Oförmodat gör nu den hemlöse Nils Kaplan entré. Han blir förskräckt när han får syn på publiken och inser endast långsamt att hans vänner, skådespelarna på teatern, är ”i roll” och spelar en Kafkapjäs. K. beordrar irriterat tjänstemännen att släppa ut honom, men Nils Kaplan förklarar då för honom att det inte handlar om att bli utsläppt utan om att bli insläppt. Som förklaring återger han berättelsen Framför lagen för den helt ointresserade K. och gör därefter frivillig sorti.
Efter denna palaver släpps åskådarna in i spellokalen. Sedan de bänkat sig till rockig musik framförd på elfiol och elgitarr, påbörjar Josef K. ett föredrag om hur man når personlig framgång i livet. Hans anförande är fullspäckat med floskler från ”satsa-på-dig-själv-filosofin”:
”Här sitter du idag. Full av frågor. Kanske oro inför framtiden. Hur ska jag göra? Vart ska jag gå? Vilken väg ska jag välja? Svåra frågor. Det går runt i huvudet. Svåra frågor, men inte desto mindre viktiga. Frågor som alla, och då menar jag alla, bör ställa till sig själva. Nu pratar vi ansvar. Vi pratar filosofi. Vår filosofi är enkel. Det är upp till dig.
Vi pratar om att ligga steget före. Vi pratar bäddning. Som man bäddar får man ligga. Och hur mjuk är sängen om man faller? Vi pratar tid. Jag är steget före och vet en sekund innan jag faller att jag kommer att falla. Vad gör jag? Jo, jag parerar, steppar åt sidan och förhindrar på så sätt fallet. Skulle jag ändå falla landar jag mjukt. Som man bäddar får man ligga. Du har säkert hört uttrycket förut. Nu vet du vad det innebär också.”
Palaver
Josef K.:s föredrag störs efter en stund av röster som ideligen upprepar ”Du är häktad”. Han avbryter då raskt sitt anförande och tackar för sig. Därefter vänder han sig till en kvinna i publiken och tilltalar henne som fröken Bürstner. Han önskar tala ett par ord med henne. De övriga skådespelarna hejdar honom och samlas mitt på scengolvet. Skådespelaren Staffan Nattsén, som spelar K., får bannor av kollegorna för att han antastat en person i publiken. Nattsén ber kvinnan om ursäkt men förklarar att man saknar kvinnliga medlemmar i ensemblen. Vem ska alltså spela de kvinnliga rollerna i pjäsen? Efter ännu en lång palaver enas man om att låta Pelle Bolander gestalta fröken Bürstner, kusin Erna och Leni. Och först nu börjar Kafkas Processen på allvar.
Nils Kaplan återvänder
Josef K. berättar för fröken Bürstner om hur han blivit häktad på morgonen. Själva häktningen då K. överraskas i sin bostad av vakterna Franz och Willem är således utesluten, men därefter följer de centrala scenerna i romanen: K. infinner sig till förhör i domstolen, besöker advokat Huld, möter Leni och ber konstnären Titorelli att hjälpa honom bli frikänd. I pjäsens sista scen sammanstrålar K. åter med uteliggaren Nils Kaplan, som hade ”stört” skådespelarna i foajén och berättat innehållet i Framför lagen för den likgiltigt lyssnande K. Nils Kaplan (fängelseprästen hos Kafka) återger berättelsen ännu en gång men för en mer uppmärksam Josef K., som visserligen är märkt av processen men ännu inte beredd att företa sig något som i grunden förändrar hans liv. Han framhärdar – låt vara utan någon större entusisam – i att hans uppgift är att fortsätta hålla föredrag om hur man når personlig framgång enligt ”satsa-på-dig-själv-filosofin”. Slutreplikerna är:
”K.:
Jag är prokurist i en bank, man väntar på mig, jag kom hit bara för att hålla ett föredrag.
Nils Kaplan:
Att rätt uppfatta en sak och att missförstå samma sak utesluter inte helt vartannat. Ja, gå då.
K.:
Men jag kan inte leta mig fram i mörkret ensam. Vänta lite.
Nils Kaplan:
Jag väntar.
K.:
Är det ingenting mer du vill mig?
Nils Kaplan:
Nej.
K.:
Förut var du så vänlig mot mig, men nu låter du mig gå, som om du inte brydde dig ett dugg om mig.
Nils Kaplan:
Du måste ju gå.
K.:
Ja, ja, försök då fatta det.
Nils Kaplan:
Försök du först fatta vem jag är.
K.:
Du är…
Nils Kaplan:
Jag hör till domstolen. Din domstol. Varför skulle jag vilja dig något? Domstolen vill inte dig något. Den tar emot dig, när du kommer, och låter dig gå, när du vill gå.
K.:
Det är slut.
Nils Kaplan:
Ja, det är slut.
K.:
Det är slut. Som en hund”
drömmen om oz 1997
Bild: Maria Hidén som Ida och svältkonstnär
Premiär: 26 mars 1997
Regi: Leif Persson
Bearbetning: Maria Hidén, Lena Lundholm, Leif Persson
Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Musik: Tommy Linell
Ida, Svältkonstnären: Maria Hidén
En ny dramatisering
Från fyrtiotalets till nittiotalets mitt hade de svenska teater- och filmkonstnärerna hunnit göra dramatiseringar av Kafkas tre romaner Processen, Slottet och Amerika samt hans noveller En läkare på landet, Förvandlingen, Redogörelse framlagd för en akademi, Blumfeld, en gammal ungkarl, I straffkolonin och Minnen från Kaldabanan. Och 1997 lades ytterligare en av författarens berättelser till listan av stycken som omarbetats till teatern – En svältkonstnär. Kafka skrev novellen i maj 1922 under ett uppehåll i arbetet med romanen Slottet. I oktober samma år publicerade han stycket i tidskriften Die neue Rundschau. Det inkluderades senare också i novellsamlingen En svältkonstnär, som utkom några månader efter författarens död 1924.
Kafkas novell "En svältkonstnär"
Berättelsens huvudperson är en man, som förr i tiden reste land och rike runt för att visa upp sin fastekonst för stor och uppskattande publik. Han satt då alltid instängd i en hårt bevakad bur för att förhindra att någon i hemlighet skulle kunna ge honom föda. På senare år hade dock intresset för denna konstart minskat avsevärt. Svältkonstnären hade följaktligen måst ansluta sig till en cirkus, där han så småningom förpassades till djurstallarnas undanskymdhet. Slutligen fastar han till döds utan att publiken överhuvudtaget tar notis om det.
Anorexi
Till den svenska teaterscenen kom En svältkonstnär via skådespelerskan Maria Hidén (f. 1973) på teaterkooperativet Draken i Karlstad. Drakens produktioner byggde inte sällan på åskådarnas medverkan och behandlade dagsaktuella ämnen. Publiken sökte man ofta på skolor och arbetsplatser. I början av 1997 började Hidén fundera på hur hon skulle kunna göra en skolteaterföreställning om sina egna erfarenheter av ätstörningar. Pjäsens namn blev Drömmen om Oz.
Hidén kände dock att hennes historia krävde en inramning. Hon konsulterade därför Leif Persson, som hade regierfarenhet av Teater UNO:s uppsättning av Processen från 1996. Persson minns:
”Jag hade nyss läst ’En svältkonstnär’ och frapperades av hur initierat Kafka skildrade självsvälten. Jag tänkte att så känner man sig som anorektiker. Det är som en tävling. Man vill överträffa sig själv i svält. Precis som svältkonstnären. Anorexi var förhållandevis aktuellt och nyupptäckt på den tiden. Det var i alla fall väldigt medialt uppmärksammat. Man började tala om att även killar kunde lida av det. Och svältkonstnären var ju en man.”
Tillsammans gjorde Hidén, Persson och Lena Lundholm ett urval ur Kafkas novell och varvade den med Hidéns egen historia. Drömmen om Oz börjar med att huvudpersonen Ida sitter på ett bord i lotusställning. Hennes första ord är ordagrant hämtade ur En svältkonstnärs inledning, som skildrar hans glansdagar. Blundande berättar Ida som om hon själv var svältkonstnären i buren:
”Intresset för svältkonstnärer har minskat avsevärt de senaste årtiondena. Medan det förr i tiden var en god affär att i egen regi arrangera stora uppvisningar av det slaget är sådant numera fullständigt omöjligt. Annat var det förr. Då var hela stadens uppmärksamhet riktad på svältkonstnären; för var dag ökade intresset för hans uppvisningar, alla ville se svältkonstnären åtminstone en gång om dagen, de sista dagarna fanns det vissa som hade reserverade platser och satt dagarna i ända framför den lilla gallerburen, även nattetid fanns det möjlighet att beskåda honom, i fackelsken för att förhöja effekten, vackra dagar bars buren ut i det fria, och då var det först och främst barnen som gavs tillfälle att se svältkonstnären; medan de vuxna mest betraktade honom som ett skämt, som man bara intresserade sig för eftersom det råkade vara på modet, iakttog barnen honom med förundran, gapade med munnen och höll varandra för säkerhets skull i handen, när de såg honom sitta där med lite halm utströdd under sig – inte ens en stol ville han ta emot – blek, i svarta trikåer och med revben som framträdde på ett groteskt sätt, ibland nickade han artigt, svarade ansträngt leende på frågor eller sträckte ut armen genom gallret för att man skulle få känna hur mager han var…”
Vid orden ”hur mager han var” betraktar hon sin egen kropp och övergår till Idas historia. När hon var sexton år gammal gjorde hon en resa till Australien. Genom att målmedvetet försaka, spara och arbeta extra hade hon samlat pengar till denna drömresa sedan hon var nio. I Australien blev tillvaron inte alls som hon föreställt sig. Det var svårt att finna sig till rätta och få arbete. Hon klandrade sig själv för misslyckandet, kände sig värdelös och drabbades av ätstörningar. Här gör Ida ett uppehåll i sin berättelse och återger ännu ett avsnitt ur En svältkonstnär, där övervakningen av hans fasta beskrivs. Ida går därefter tillbaka till sin egen historia och berättar om sitt liv efter återkomsten till Sverige. Hon har gått upp tjugo kilo och ägnar nu all energi åt att gymnastisera och hålla diet. Så följer ett avsnitt ur Kafkas berättelse, som skildrar festligheterna i samband med att svältkonstnären efter fyrtio dagar motvilligt avbryter sin fasta. Ida fortsätter sin egen berättelse. Självsvälten kombineras med höga krav på prestationer i skolarbetet och självförebråelser för alla misslyckanden. Sjukdomen förvärras allt mer. Till slut blir hennes ideal att förvandlas till ingenting:
”Jag löses upp… jag ska bli allt och ingenting för alltid och alltid… jag ska inte dö men bli ingenting… bara luft och vind och ingenting. Vara hungrig för ingentings skull, så hungrig att du måste dö för att överleva.”
Pjäsens final utgörs huvudsakligen av Kafkas text. En förman på cirkusen upptäcker av en tillfällighet buren med den alltjämt fastande svältkonstnären, som i dödsögonblicket anförtror förmannen att hans svältkonst inte alls varit värd beundran. Han hade svultit, eftersom han helt enkelt aldrig hittat någon föda som tilltalade honom. Om han hade funnit någon sådan skulle han ha ätit sig mätt som alla andra. Ida avbryter och ikläder sig rollen av olika personer som anger orsakerna till hennes egen död. Hon protesterar: "Men jag är inte död. Jag är ju här! Jag är ju här! Tysta då! Men sluta! Jag är inte död! Jag är här!"
Sista ordet i föreställningen får Kafka:
"- Se till att göra i ordning här! sa förmannen, och man begravde svältkonstnären med halm och allt. Och i buren släppte man i stället in en ung panter. Till och med för det mest avtrubbade sinne innebar det en påtaglig lättnad att se det vilda djuret skutta omkring i buren som så länge stått tyst och tom. Honom gick det ingen nöd på. Djurskötarna gav honom utan dröjsmål den föda han ville ha, inte ens friheten tycktes han sakna; denna fulländade kropp som nästan till bristningsgränsen försågs med allt den behövde föreföll till och med bära friheten inom sig - den verkade finnas någonstans mellan hans käftar - och livsglädjen strömmade så glödhet ur hans gap att åskådarna knappt stod rycken. Men de samlade mod, trängdes snart runt buren och ville inte gå därifrån."
Drömmen om Oz hade premiär i Karlstad den 26 mars 1997 i Teaterkooperativet Drakens lokaler. Därefter spelades den huvudsakligen på turné i olika skolor. Oftast framfördes pjäsen rakt upp och ner i klassrummet med ett bord som enda rekvisita. Sammanlagt blev det ungefär tjugofem föreställningar under 1997. Pjäsen följdes alltid av samtal och värderingsövningar, som Hidén och pedagogen Margaretha Olsson medverkade i.
Skickligt pendlande
I Karlstads-Tidningen tyckte Mari Stenström att Drömmen om Oz var en föreställning som borde tilltala inte bara ungdomar utan också en vuxen publik "i och med sitt skickliga pendlande mellan Kafkas novell" och Idas personliga berättelse. Stycket erbjöd flera tolkningsmöjligheter, varav Stenström föreslog två:
"En läsning av pjäsen är att vi alla bär friheten inom oss trots att vi alltid är fångna i vårt skal. En annan att historien upprepar sig och att det trots vår egen fångenskap i existensen finns en frihet."
Maria Hidén
Foto: Mariana Andersson
ett besök 1997
Bild: Håkan Alexandersson
Foto: John Leffman
Regi: Håkan Alexandersson
Bearbetning: Håkan Alexandersson
Översättning: Teddy Brunius
Hoffman: Björn Granath
Gorm: Göran Thorell
kafka i kortfilmsformat
I slutet av nittiotalet hade det i Sverige ännu bara gjorts två filmatiseringar av Kafkas texter. Förvandlingen blev biograffilm 1976, och Minnen från Kaldabanan visades i teve 1993. Antalet teaterföreställningar som bearbetats för teve var vid nittiotalets slut inte heller särskilt imponerande. A Report to an Academy sändes 1969, Redogörelse framlagd för en akademi 1976 och Bättre utan hund 1996. Men 1997 gjorde Håkan Alexandersson (1940–2004) en kortfilm på nio minuter baserad på en av Kafkas mer obekanta texter Att vara olycklig.
Kafkas novell "Att vara olycklig"
Kafka hade skrivit kortnovellen Att vara olycklig någon gång mellan 1909 och 1911 och publicerade den i sin debutbok Betraktelse som utkom 1912. Berättarjaget i stycket är en ensam man, troligen en ungkarl, som på sitt hyresrum får besök av ett litet spöke, inte större än en liten pojke, som slinker in genom dörren. Ett egendomligt samtal inleds. Mannen undrar om det verkligen är honom som spöket söker. Det är ju så lätt att ta miste i det stora huset. Nej, inget misstag föreligger. Spöket söker verkligen denne man. En lång stund resonerar de båda om huruvida spöket har stängt dörren eller inte. Mannen vill inte att någon av hans grannar ska titta in och få syn på besökaren. Spöket säger sig emellertid rentav ha låst dörren och hävdar dessutom plötsligt att mannen har hotat honom. Mannen protesterar. Varför förolämpar spöket honom på det sättet? Han är ju enbart glad över besöket. Spöket kontrar: om mannen tänker spela teater avlägsnar han sig omedelbart.
Spöket försvinner mycket riktigt. Mannen beslutar sig för att lämna rummet och ta en promenad. På väg ut möter han en av sina grannar, som han börjar samtala med. Mannen berättar om spöket som besökt honom. Grannen förklarar att han inte tror på spöken. Det gör inte mannen heller, säger han, men vad hjälper det när man faktiskt får besök av ett spöke? Hans stora rädsla gäller dock inte spöket som sådant utan orsaken till att det visat sig. Grannen säger sig ha hört att man kan ”göda” spöken. Mannen bekräftar detta och varnar samtidigt grannen för att försöka beröva honom hans spöke. Sedan grannen deklarerat att han bara skojade, återvänder mannen till sitt rum för att sova.
En mystisk besökare
Håkan Alexandersson hade ett livslångt och djupgående intresse för Kafka, vilket återspeglades inte minst i hans roman Magister Hoffman, som utgavs postumt 2005 och som har tydliga referenser framför allt till romanen Slottet. Som utgångspunkt för sin bearbetning av Att vara olycklig valde Alexandersson att använda sig av Teddy Brunius översättning av novellen från 1951. Alexandersson kallade filmen Ett besök, och i eftertexten angav han sig själv som manusförfattare med tillägget ”fritt efter en novell av Franz Kafka”. Författarens egen titel Att vara olycklig redovisades dock inte.
Alexandersson begränsade sin filmatisering till samtalet mellan mannen och spöket. Han utelämnade alltså helt den därpå följande ordväxlingen mellan mannen och hans granne i trapphuset. Personerna i filmen är alltså mannen på rummet, som Alexandersson i eftertexten kallar Hoffman (jämför huvudpersonen i hans roman Magister Hoffman) och besökaren, som Alexandersson gav namnet Gorm. Hoffman sitter vid dramats början vid sitt skrivbord och granskar en rulle frimärken – de föreställer Carl XVI Gustaf – som han drar ut till en lång remsa och därpå låter rulla ihop igen. Så småningom övergår han till att systematiskt riva sönder frimärkena ett och ett.
Gorm, som varken är något barn eller spöke utan en stammande man i ungefär samma ålder som Hoffman, tycks vid filmens början redan befinna sig inne i rummet. Hoffman har bara ännu inte lagt märke till honom. Dialogen som följer överensstämmer nästan ordagrant med samtalet mellan Kafkas ungkarl och spöket. Alexandersson har bara gjort smärre justeringar. I stället för ett hyreshus talas det exempelvis om ett skogsområde som ligger avsides och som man lätt kan gå fel i. Alexanderssons Gorm hävdar i likhet med Kafkas spöke att han är ett barn. Inget i hans yttre för dock tankarna till en ung människa. Dialogen utvecklas därför i en om möjligt ännu egendomligare riktning än samtalet mellan Kafkas ungkarl och spöket. Vid scenens slut störtar Gorm plötsligt ut ur Hoffmans rum utan att säga ett ord.
I rollen som Hoffman sågs Björn Granath, som spelat Röde Petter i Radioteaterns version av Redogörelse framlagd för en akademi från 1975, och Gorm gjordes av Göran Thorell (f. 1954). Björn Granath minns:
”Jag kom med i Ett besök, eftersom Håkan och jag var vänner. Det hela var ett lågbudgetprojekt. Filmen spelades faktiskt in i Håkans lägenhet på Gärdet. Att göra ett sådant manus var en smal sak för Håkan. Han kunde verkligen sin Kafka. Han citerade gärna långa avsnitt ur Kafkas verk utantill. Egentligen hade allt han gjorde lite Kafka i sig.”
Ett besök utgavs 2005 på DVD som bilaga till Filmkonsts nr 95, som innehöll texter av Håkan Alexandersson från perioden 1992–2004. Jämte Ett besök innehöll DVD:n också sjutton andra kortfilmer som Alexandersson spelat in mellan åren 1993 och 2004.
kafkas schimpans 1999
Premiär: 7 mars 1999
Regi: Keith Turnbull
Libretto: Mark Morris
Översättning: K G Johansson
Scenografi: Bengt Gomér
Musik: John Metcalf
Musikalisk instudering: Hans Ek
Ljusdesign: Linus Fellbom
Koreografi: Katarina Eriksson
Red-Peter: Arne Lundmark
Direktören: Michael Douglas Jones
Frieda: Anna Norrby
Kaye: Cecilia Nanneson
Vaktmästare/servitör: Pelle Olofsson
Dansare: Katarina Eriksson, Sandra Medina, Daniel Andersson
Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi"
För att läsa om Kafkas novell "Redogörelse framlagd för en akademi", gå till:
Kafkas fragment till "Redogörelse framlagd för en akademi"
När Kafka i april 1917 arbetade med novellen Redogörelse framlagd för en akademi gjorde han tre olika utkast till berättelsen. Det första är den version som han senare publicerade i samlingen En läkare på landet 1920 och som ofta nästan ordagrant framförts på scen som ett akademiföredrag. I det andra utkastet lät Kafka apan berätta sin historia för en besökare, kanske en journalist. Denne välkomnas av apans impressario som i sin vänlighet rentav försöker mata honom med äggröra. Gästen avböjer och beviljas därefter audiens hos Röde Petter. Under samtalet med sin gäst tystnar apan plötsligt och förklarar att han stundtals känner en så intensiv motvilja mot människorna på grund av den lukt han själv ådragit sig i umgänget med dem. Lukten blandar sig på ett mycket obehagligt sätt med hans egen kroppsdoft. Han uppmanar besökaren att själv lukta på hans päls. Denne förnimmer emellertid ingenting särskilt. Därefter redogör apan för hur han infångats och påbörjat sin utveckling till människa. I det tredje utkastet återges apans historia i form av ett brev, som en av hans tidigare lärare skickar till honom. I brevets inledning hinner Röde Petters gamla lärare bara beklaga att hela världen fått veta att han måst ta in på vilohem efter att ha undervisat apan. De båda senare fragmenten förblev opublicerade under författarens levnad men utgavs av Max Brod 1937 respektive 1946.
Kafkas sceniska operadebut
Kafkas svenska sceniska operadebut lät vänta på sig. Radiolyssnarna hade visserligen 1958 kunnat höra Hans Werner Henzes En läkare på landet 1958. Men på scenen dröjde det ända till 1999 innan man i Sverige satte upp ett musikdrama som byggde på texter av Kafka. Det verk som då framfördes var den brittisk-kanadensiske tonsättaren John Metcalfs (f. 1946) och den kanadensiske librettisten Mark Morris romantiska musikdramaKafka’s Chimp. Operan hade inte kommit till i en handvändning. Det hade i realiteten tagit Metcalf och Morris inte mindre än sju år att färdigställa sångspelet. På ett tidigt stadium kopplades också den kanadensiske regissören Keith Turnbulll (f. 1944) in på samarbetet. Kafka’s Chimp fick världspremiär i augusti 1996 vid Banff Centre for the Arts i Kanada. För regin svarade Keith Turnbull, Red Peter sjöngs av Steven Horst, och i rollen som Direktören hördes Michael Douglas Jones.
Metcalfs och Morris opera är löst baserad på Kafkas novell Redögörelse framlagd för en akademi samt de utkast som han gjorde i anslutning till berättelsen. Librettot innehåller även ett kort avsnitt ur Kafkas dagböcker, ett fragment ur en dikt av Aldous Huxley samt några rader ur This Simian World av Clarence Day. Till det ovanliga i dramat hör att det inte finns några vattentäta skott mellan sångare, dansare och musiker. Samtliga artister deltar på olika sätt i det dramatiska skeendet. Den lilla orkestern består enbart av viola, violin, kontrabas, saxofon, marimba, slagverk och piano. Musiken är minimalistisk men har också många jazzinslag.
Apa blir människa - människa blir apa
Handlingen är följande. Den nyligen infångade schimpansen Red Peter anländer i sin bur och mottas av en direktör vid en varieté. Apan öppnar så småningom buren och får efter ihärdiga försök fram ett ”goddag”. Fem år förflyter. Direktören sitter nu vid datorn och skriver på ett tal som han ska hålla för en akademi. Bredvid sig planerar han att ha beviset på sin framgångsrika dressyr – schimpansen Red Peter själv. Direktören tycker emellertid att apan behöver en sista duvning innan hans omdaning till människa är fullständig: Red Peter måste lära sig att umgås med kvinnor. Direktören presenterar därför apan för Miss Kaye, som är en passionerad insektssamlare. Under Peters och Kayes första möte somnar de i hennes soffa och drömmer gemensamt om apans tidigare liv i djungeln. När de vaknar berättar Peter för henne om infångandet. Direktören arbetar vidare vid sin dator, och hans assistent Frieda förvissar sig om att allt är i ordning inför hans framträdande inför akademin. Kaye beslutar sig nu för att träffa Peter i hemlighet. Den här gången har de sexuellt umgänge med varandra. Peter har klarat av sista fasen i sin förvandling. Nästa dag är det dags för direktören att hålla sitt anförande inför akademin. Men i stället för direktören är det Red Peter som går upp i talarstolen. Apans före detta dressör uppför sig alltmer aplikt och förvandlas till slut själv till en schimpans.
Det finns ett antal betydande skillnader mellan Kafkas texter och Metcalfs och Morris libretto. I Kafkas berättelse yttrar den infångade apan sitt första ord redan på fartyget som han förts ombord på sedan han infångats. I librettot dröjer apan med att tala till dess att han träffar sin dressör – direktören. En annan väsentlig skillnad är att det hos Metcalf och Morris är direktören som ska hålla tal inför akademin; inte som hos Kafka apan. Vidare ingick det inte i Kafkas apas träning att lära sig umgås med kvinnor; han tilläts däremot att förlusta sig med en halvdresserad schimpanshona. Det är också för Miss Kaye som Metcalfs och Morris apa får berätta om hur han infångats, medan Kafkas apa redogör för infångandet dels inför akademiledamöterna i den publicerade novellen, dels för besökaren i det första fragmentet.
Osynliga gränser överskrids
Den svenska uppsättningen av Kafka’s Chimp, som i K G Johanssons översättning helt enkelt fick namnet Kafkas schimpans, gjordes av Piteå Kammaropera i samarbete med Norrbottensmusiken och Musikhögslolan i Piteå. Med från originaluppsättningen i Banff var också regissören Keith Turnbull och sångaren Michael Douglas Jones, som även nu gjorde Direktörens roll. Apan Röd-Peter sjöngs av barytonen Arne Lundmark och som Kaye hördes sopranen Cecilia Nanneson. För den musikaliska instuderingen svarade Hans Ek. Ett viktigt inslag i scenbilden var de höga stegar som förde tankarna till djungeln där apan levt före infångandet. Dansarna svingade sig i stegarna samtidigt som en film av apans liv i frihet projicerades mot bakgrunden. I programbladet till föreställningen skrev den konstnärliga ledaren för Piteå kammaropera Kjell Englund:
”Här är en opera som inte bygger på personliga konflikter utan snarare konflikter inom varje person. Här finns ingen hierarki; stycket görs utan dirigent; och musiker, sångare och dansare agerar på scenen samtidigt. Man kliver över osynliga gränser, in på varandras områden och resultatet blir ett märkligt kammarspel där alla lever och är beroende av varandra.”
Kafkas schimpans hade premiär i Christinasalen i Piteå den 7 mars 1999 och spelades under mars månad också på Storsjöteatern i Östersund, Norrlandsoperan i Umeå samt på Härnösandsteatern.
Vem är fri?
Företällningen gjorde Östersunds-Postens Hans Lingblom entusiastisk. Han fann scenväxlingarna ”geniala”, regin ”utomordentlig” och helheten hade blivit ”en spännande, humoristisk, totalkonstnärlig happening”. De frågor som operan ställde var:
”Vem är fången, vem är fri? Vem är ensam isolerad, vem är synlig och av andra accepterad? – Apan mänskliggjord eller – Människan till apa återbördad?”
Och Karin Helander Svenska Dagbladet fäste sig vid de ”drömspelsaktiga skiftningarna” i musiken, scenografin och gestaltningen. Vad dramat handlade om var enligt Helander ”natur och kultur, ursprunglighet och civilisation, instinkt och intellekt”.
Förvandlingar 1999
Bild: Staffan Nattsén, Carl Harlén, Caroline Andreasson, Åsa Eek Engquist, Björn Holmudd
Premiär: 2 december 1999
Regi: Teater UNO
Bearbetning: Teater UNO
Översättning: Hans Blomqvist, Erik Ågren
Musik: Björn Holmudd
I rollerna: Caroline Andréason, Åsa Eek Engquist, Carl Harlén, Björn Holmudd, Staffan Nattsén
Dårskap
Teater UNO hade 1991 satt upp en egen dramatisering av novellen I Straffkolonin och av romanen Processen 1996. Före millenniets slut skulle de även ta sig an Förvandlingen, men endast som en del av ett kollage med texter som på olika sätt speglade psykisk ohälsa. Bakgrunden var att teaterns medlemmar börjat engagera sig i frågor kring dårskap. De frågade sig: Hur upplever den psykiskt sjuke sin omvärld? Hur upplever medmänniskorna den psykiskt sjuke? Vem är psykiskt sjuk? Var går gränserna för psykisk ohälsa? Teaterns ambition var att skapa förståelse för människors rädsla att hamna i psykosliknande tillstånd och därmed behandlas som mindre vetande eller rentav farliga. Den primära målgruppen var skolungdomar men föreställningen gavs också för vuxna.
För att öka sin förståelse för frågor kring psykisk ohälsa inledde UNO:s medlemmar ett samarbete med Gyllenkroken i Göteborg, bildat av intresseförening för schizofreni, vilket så småningom ledde till en föreställning, som kallades Röster och som hade premiär 2001. Men innan man kommit så långt gjorde man en uppsättning som byggde på texter av Lars Ahlin, Thomas Bernhard och Franz Kafka. Föreställningen fick namnet Förvandlingar – situationstragedi i delar. Av Ahlin hade man valt att dramatisera två avsnitt ur romanen Om, av Bernhard spelade man ett utsnitt ur pjäsen Teatermakaren och av Kafka använde man sig av delar av novellen Förvandlingen. Föreställningen föregicks av seminarieserie, i vilken bland andra författaren Kerstin Thorvall och psykoterapeuten Barbro Sandin medverkade. För dessa föreläsningar tilldelades teatern också Barbro Sandin-stiftelsens pris för humanistisk gärning år 2000.
Det var inte första gången Kafkas berättelse tagits i anspråk för att gestalta förhållandet mellan norm och avvikelse. Erik Appelgren hade inspirerad av Alice Miller tillägnat Mässa för en skalbagge från 1987 ”alla skalbaggar i människoskepnad på vår jord” och syftade då bl a på ”sjuka och handikappade” och alla andra som ”fann att de var annorlunda, utstötta”. Även Linus Tunström hade i sin Förvandlingen från 1994 tänkt sig att huvudpersonen Gregor Samsa hamnar i en psykos till följd av att han utesluts ur familjens gemenskap. Men på vilket sätt speglade Kafkas berättelse utanförskap i UNO:s uppsättning? Carl Harlén förklarar:
”Med det här projektet ville vi beskriva omvärldens förtingligande av individen. I scenerna från Ahlin och Bernhard skildras hur individen blir utsatt för sådant som kan leda till psykisk ohälsa, och Kafkas berättelse representerade konsekvensen av utsattheten. Det värsta stadiet av förtingligande av individen. Familjen och omgivningen betraktar individen som något otäckt och konstigt. Därför upplever också individen sig som konstig och avvikande.”
Och hur löste man problemet med att på scenen gestalta den till insekt förvandlade Gregor Samsa? Harlén svarar:
”När familjen sviker finns ingenting kvar. Ingenting! Följaktligen gestaltades Gregor Samsa inte av någon skådespelare. Han var med i föreställningen, men endast såsom omtalad. Vi tilldelade helt enkelt publiken Gregors roll. Avsikten var att få dem att fråga sig: Vad är det för fel på oss? Varför behandlas vi som ohyra av skådespelarna på scenen?”
publiken som gregor samsa
Teater UNO:s Förvandlingar inleds med en scen ur Ahlins Om. En kvinna och en man grälar om huruvida mannen ska ta med sig kvinnans son på en fotbollsmatch. Bakom det triviala grälet döljer sig att mannen varit otrogen. Scenen avslutas med att kvinnan ber mannen försvinna ur hennes liv. Även den följande scenen är inspirerad av Ahlins Om. En flicka ligger och sover. Hon blir väckt av sin far, som avkräver henne att – man anar att detta är en återkommande händelse vid läggdags – berätta den uppslitande historien om hur han stulit pengar ur flickans klasskamraters kassa till en skolresa. Under ytan lurar ett återhållet våld.
Därmed är det dags för Förvandlingen. Men något går fel. Skådespelaren som ska gestalta Gregor Samsa flyr fältet. Han orkar inte med att spela rollen. Några av medlemmarna i ensemblen försöker släta över missödet, men en av dem önskar i stället diskutera saken öppet med publiken. En god stund hålls publiken i ovisshet – är detta teater eller allvar? Föreställningen glider därefter omärkligt över i Thomas Bernhards pjäs Teatermakaren, där en demonisk regissör instruerar skådespelarna i sin ensemble samtidigt som han förolämpar och förödmjukar dem. Regissören anger de nya förutsättningarna för framförandet av Förvandlingen. Eftersom det saknas en skådespelare måste publiken ikläda sig rollen som Gregor Samsa. Allt de behöver göra är att ”hålla sig vid liv”! Efter detta mellanspel är alla slutligen beredda att sätta igång med föreställningen.
Familjemedlemmarna försöker i tur och ordning förmå Gregor Samsa (publiken) att vakna och öppna dörren på morgonen. När dörren till slut öppnas – ingen verklig dörr öppnas, allt man hör är en mycket säregen ljudeffekt – reagerar familjen med fasa. Med smärre variationer och med malande monotoni spelas sedan samma scen om och om igen. Familjen sitter vid matbordet. Modern sträcker fram en kopp mot fadern och säger frågande ”Mmm?”. Fadern avböjer. Modern riktar sig då till dottern Grete. ”Mmm?” Dottern avböjer och tillägger att mor kanske vill ha lite. Modern avböjer. Dottern frågar fadern om han inte vill ha lite öl, hon kan själv hämta. Fadern avböjer. Fadern påpekar att modern syr länge ikväll. Modern genmäler att han borde gå och lägga sig så att han orkar med sin tjänst dagen därpå. Till slut brister det för dottern: Gregor måste bort. Detta är inte hennes bror. Om han hade varit hennes bror skulle han för länge sedan gett sig iväg. Därmed är Gregors öde beseglat. Han dör. En hälsovårdsinspektör gör entré, bär ut det symboliska liket och föreslår familjen en promenad medan saneringen av sonens rum utförs.
Premiären på Förvandlingar ägde rum den 2 december 1999. Scenografin var mycket enkel: ett bord, fyra stolar, en radio, tre tavlor, en fläkt på bordet, en sminkbox. Fadern var iklädd kostym och bar glasögon med svarta bågar, den ständigt hostande modern var iförd ett nattlinne och hade läppstift kletat kring munnen. Den kyliga och samtidigt melankoliska musiken framfördes med elbas som enda instrument. Totalt gjorde man omkring hundra föreställningar av Förvandlingar och gästspelade bl a på Borås stadsteater och teaterfestival i Sundsvall.
stumfilmsfart
Teatertidningens Catharina Wallström tyckte att Förvandlingen bjöd på ”ett grimaserande, stundom groteskt minspel och ett tempo som stegras till stumfilmsfart”. Det hela hade blivit ”komiskt, tragiskt och effektivt”. Amelie Björck på Göteborgs-Posten däremot var missnöjd med UNO:s användning av Kafkas berättelse. Den tog rentav udden av de båda första delarna i föreställningen. Men pjäsen hade som helhet ändå den förtjänsten att ”man blir så medveten om sin egen roll i teatersituationen”.
Missbelåten med Förvandlingen var också Kristjan Saag som i GT i januari 2000 beklagade att Teater UNO serverat facit till föreställningen samtidigt som sminklådan öppnades. Saag fortsatte:
”Fru Samsas groteska läppstiftsmun får symbolisera familjerötan och Gregor är det identifierbara offret. Fullt så enkelt hade nog inte Kafka tänkt sig det.”
Kafkas novell "Förvandlingen"
För att läsa om Kafkas novell "Förvandlingen", gå till: