Redogörelse framlagd för en Akademi 2001A

Premiär: 7 april 2002 

Repris: 12 april 2002, 14 april 2002, 5 april 2004, 12 april 2004

Regi: Magnus Berg
Bearbetning: Allan Edwall
Musik: Magnus Berg

Blumfeld: Staffan Westerberg

För att läsa om Kafkas novell "Blumfeld, en gammal ungkarl", gå till:

Bättre utan hund 1990A

Allan Edwalls Bättre utan hund, som var en dramatisering av Blumfeld, en gammal ungkarl,  hade i början av nittiotalet spelats ganska flitigt. Åke Jörnfalk  gjorde den på Malmö stadsteater och Niels Dybeck på Norrbottensteatern. I  samband med att Edwalls teater på Brunnsgatan firade tioårsjubileum  1996 visades den också i teve. Sex år senare tog Radioteatern upp  stycket i regi av Magnus Berg och med Staffan Westerberg (f. 1934) i  rollen som ungkarlen. Föreställningen sändes första gången den 7 april  2002 och har därefter repriserats åtskilliga gånger.

Enligt programtablån gjordes inspelningen av Bättre utan hund inte i Sveriges radios studio utan hemma i Westerbergs egen lägenhet.  Westerberg höll sig ganska troget till Edwalls text och regianvisningar.  Han strök dock några längre passager, som behandlar förhållandet mellan  hård uppfostran och tillgivenhet. Även de avsnitt där Blumfeld  redogjorde för förhållanden på sin arbetsplats utelämnades. I pjäsens  inledning lades emellertid till diverse ljudeffekter som saknas i manus.  Man hör en blandning av gatuljud och tonerna från en speldosa. Ett  ånglok tuffar iväg. Så urskiljer man steg i trappan, ytterdörren slår  igen och Blumfeld påbörjar sin monolog:

”Å så tröttsamt det  är att bo på sjätte våningen, och när man äntligen tagit sig upp för  alla dessa trappor till sin bostad och i ensamheten står i begrepp att  byta sina ytterplagg mot en bekväm nattrock, tända sin pipa och läsa en  smula i den franska tidskrift som jag prenumerat på i många år, ja  kanske också ta en klunk av den körsbärslikör jag själv bryggt mig, ja,  då önskar man att det funnits en följeslagare eller åskådare till all  denna möda och alla dessa sysslor. Ty detta fullständigt ensamma liv är i  alla fall ganska tryckande. Jag kanske borde skaffa mig en hund.”

Blumfeld avbryts  här av en ihållande ton från en trumpet. Därefter fortsätter han sin  monolog. Han konstaterar att nackdelarna med att äga en hund väger  tyngre än fördelarna och drar slutsatsen: ”Bättre då utan hund.” Man hör  samtidigt hur han går in i en gallerförsedd hiss och åker upp till sin  lägenhet. Åter hörs speldosan. Blumfeld mixtrar med låset på dörren och  går in i sin lägenhet. Varken hos Edwall eller Kafka är emellertid  Blumfelds hus utrustat med någon hiss. Följaktligen får man föreställa  sig att Kafkas och Edwalls ungkarls klagan på att det är så tröttsamt  att bo på sjätte våningen motiveras av att han måste gå uppför alla  trapporna. Men Westerbergs Blumfeld klagar alltså underligt nog trots  hissen på att det är tröttsamt att bo på sjätte våningen.

Som om han ändå  gått uppför alla trapporna lät Westerbergs ungkarl andfådd och forcerad  genom hela föreställningen. Han pendlade mellan ett intimt tilltal och  höga rop, som stundom övergick i sång, skratt eller oartikulerad jämmer.  Ibland befann han sig mycket nära mikrofonen, ibland mycket långt  ifrån. Radiomediet erbjöd Westerberg också möjlighet att dubblera sin  röst, vilket han utnyttjade till att förstärka effekten av Blumfelds  grälande på exempelvis sitt hembiträde, som enligt hans mening inte höll  tillräckligt rent i bostaden. I dessa avsnitt blev Westerbergs röster  till en kakofoni av larmande tillrättavisningar: ”Fy! Se här! Vad är nu  detta? Det går inte an! Fy frun! Och här!”

I Edwalls manus var  ljudet av de båda celluloidbollarna kopplat till regianvinsingen att  ungkarlen dunkade med handen mot sin egen bröstkorg. Detta visuella stöd  saknades givetvis i Westerbergs radioversion. Man hör ett obestämt  bultande, som övergår i knackningar på dörren. Samtidigt hörs åter ett  ånglok tuffa förbi. Blumfeld öppnar dörren och finner bollarna. Den  förbindelse mellan ungkarlens hjärtslag och ljudet av bollarna, som  Edwall etablerat, försvann alltså helt i Westerbergs bearbetning. Vad  bollarna egentligen representerar förblir följaktligen oklart i  radioversionen. Att det rörde sig om högst verkliga bollar antyddes dock  av att ljudet av deras studsande mot golvet hörs genom föreställningen  ända tills Blumfeld slutligen lyckas lura in dem i en kartong. I finalen  blandas ungkarlens lockrop på hembiträdets son Alfred med ljudet av  speldosan. Och en sista gång hörs också ångloket tuffa förbi.

Svenska Dagbladets Sara Granath var förtjust i radioversionen av Bättre utan hund. Framför allt tilltalades hon av att Westerberg inte levererade någon ”färdigjuten tydningsmall” för Blumfeld. Granath skrev:

”Inte är han bara  ömkansvärd i sin pedantiska ensamhet. Inte är han bara en tyrann, besatt  av renlighet, […]. Han är en längtans- och motsägelsefull man, full av  energi och insikt om de uppoffringar som trots allt krävs för att vinna  en hunds förbehållslösa kärlek. Ständigt balanserande på livets egg  tappar han fotfästet inför ett par oförklarligt studsande bollar. Vem  skulle inte göra det?”

Design: Reine Johansson och Pär Andin

Vad har då Kafkas akademiföredrag att säga publiken idag? Johansson svarar:

”Texten  är för mig främst en komplex moralitet som får publiken att ifrågasätta  människans uppfattning om naturens hierarki – oavsett om du tror på  evolution eller skapelse – med henne själv överst. Där hävdar hon ’en  starkares rätt’ att godtyckligt bestämma över naturen och andra varelser  med idén om den perfekta människan som norm. När stycket skrevs var  frenologi och freakshower på modet, idag har vi plastikkirurgi och  genmanipulation. Föredragets genialitet ligger i att låta en assimilerad  människoapa blaséartat avslöja den bur av inskränkthet och högmod  människan förskansat sig i. Men det finns också  andra aspekter. Som tysktalande jude i Prag var Kafka inte accepterad  av vare sig tyskarna eller tjeckerna. Kanske är föredraget ett försök  att beskriva detta liv. Att inte höra hemma någonstans. Hur långt är man  beredd att göra avkall på sig själv för att passa in? Så mycket att vi  blir någon helt annan? Apan blir det och tvivlar på om det var rätt  beslut. Självklart skönjer jag även djurrättsliga aspekter hos  vegetarianen Kafka.”

I  likhet med de flesta av de scenkonstnärer som tidigare satt upp  ademiföredraget byggde Tam-Tam Teatern sin dramatisering på Bengt  Chamberts översättning. Man ändrade ett fåtal ord och strök vissa  passager men höll sig i huvudsak troget till översättarens  formuleringar. Till de längre avsnitt som uteslöts hör beskrivningen av  det skott som snuddade apans kind, kvarlämnade ett rött ärr och gav  upphov till det för apan motbjudande namnet Röd-Pelle. Vidare  utelämnades redogörelsen för apans loppor samt hans starka tänder.  Gemensamt för dessa partier är att de inte uteslutande är smickrande för  huvudpersonen och inte riktigt harmonierade med hur Johansson  framställde sin rollfigur. Hans föredragshållare var nämligen mycket  elegant. När han gjorde entré var han iklädd cylinderhatt, frack med  randiga byxor, fluga och vita handskar. Han var välartikulerad och  visste att föra sig i fina sällskap. Men som en antydan om att detta  ändå inte var vilken elegant herre som helst spelades Lou Reeds Walk on the Wild Side medan Johanssson tog scenen i besittning. Dekoren var sparsam. På  estraden fanns ett bord med en svart duk, en stol och en rockhängare, på  bordet stod en vattenkaraff och en fruktskål full med bananer.  Föredragshållaren dricker emellanåt av vattnet men sneglar bara på  bananerna. Inte förrän han avslutat sitt föredrag tar han plötsligt en  banan och biter beslutsamt av utan att först skala den. Han stirrar  intensivt på publiken. Åter hörs Walk on the Wild Side. Sorti.

Framställan inför en akademi hade premiär den 12 augusti 2004 vid Norra Fästningshörnan i Varberg  och spelades två dagar senare på Rotundan i Halmstad. Båda arrangemangen  ingick i ”Halmstads Internationella Gatuteaterfestival på turné”.  Stycket framfördes därefter den 13 november på Varbergs Bibliotek i  samband med ”Kultur dag & natt”. Tre scener ur föreställningen  uppfördes också för Frukostakademin i Varberg den 11 juli 2007 som en  del av en föreläsning betitlad ”Kafka, en rolig jävel i svart kostym,  och så lite Caesar”.

I sin recension av Framställan inför en akademi utnämnde Hallands Nyheters Björn Gunnarsson Kafka till ”den förste djurrättsaktivisten”. Gunnarsson fortsatte:

”Det  är inte – eller har åtminstone tidigare inte varit – riktigt tillåtet  att tolka hans djurmetamorfoser så. De psykologiska och biografiska,  eller humanistiskt symboliska tolkningarna brukar dominera. Men visst  hade han tidigt en känsla för djurs rättigheter, för djurs rätt att vara  djur utan att betraktas som lägre stående och därmed förnedringsbara  varelser, kanske baserad i hans egna kulturellt och personligt  motiverade känslor av utanförskap.”

Gunnarsson  kunde vidare något överraskande – på den svenska teaterscenen finns i  alla fall inget exempel – upplysa om att Kafkas monolog ”brukar  framföras i apdräkt” men att Johansson nöjde sig med att markera  aplikheten med hjälp av mittbena och skäggstubb. Och enligt Gunnarsson  fungerade det:

”Civilisationskritiken,  och framför allt kritiken av vad som sägs utgöra gränsen mellan  djuriskt och mänskligt, blir faktiskt mera drabbande så här.”