Gravväktaren 1945

Den första svenska Kafkaboken utkom 1945 på Forums förlag, som då tryckte de två längre berättelserna Den sanningssökande hunden och Förvandlingen i Karl Vennbergs och Caleb J Anderssons översättning. Det konkurrerande  förlaget Wahlström & Widstrand gav därefter i rask takt ut Karl  Vennbergs översättning av Processen (1945), Tage Aurells Slottet (1946) och Johannes Edfelts och Tage Aurells Amerika (1947). Den tröga start som författaren fått i landet (Se Gravväktaren,  1945) hade nu kompenserats av en mycket energisk satsning. På bara tre  år hade förutsättningarna för den svenska publiken att läsa Kafka  förbättrats radikalt. 

Att det var en  stor författare som under fyrtiotalets senare hälft presenterades för  den svenska allmänheten var kultursidornas recensenter eniga om. Däremot  hade de olika uppfattning om vari hans storhet bestod. Var han en  satiriker med rättsväsendet eller småborgerligheten som måltavla, en  utforskare av drömmens värld, en religiös diktare besläktad med  Kierkegaard, en profet med rötter i judendomen eller en allegoriker som  gestaltade människans existentiella villkor? Svårigheten att inringa  författarens tematik gjorde att man i Sverige efter internationell  förebild började tala om ”Kafkaproblemet” – i USA hade nämligen nyss  Angel Flores antologi The Kafka Problem utkommit. 

Trots att Kafka  alltså i slutet av fyrtiotalet blivit tillgänglig i svensk översättning  var han ännu inget namn för den breda allmänheten. Det måste därför  betecknas som en ganska framsynt satsning av stadsteatern i Göteborg att  i november 1948 spela en dramatisering av hans roman Processen. 

Kafkas roman Processen

Kafka hade arbetat med romanen Processen mellan augusti 1914 och januari 1915. Till förhistorien hör att han,  trots att han i grund och botten var tveksam till att ingå äktenskap,  hade förlovat sig med berlinskan Felice Bauer våren 1914. Han anförtrodde brevledes sina tvivel till hennes väninna Grete Bloch som i  sin tur avslöjade innehållet i hans brev för fästmön. Vid sitt besök i  Berlin i juli 1914 fann Kafka en morgon sitt hotellrum på Askanischer  Hof förvandlat till rättegångslokal. In in rummet stegade Felice, och  som moraliskt stöd hade hon med sig sin syster Erna och Grete Bloch.  Felice högläste särskilt graverande avsnitt ur breven till Grete, medan  Kafka bara teg. Förlovningen bröts omgående.

En dryg månad senare var Kafka igång med romanen Processen,  som inleds med att banktjänstemannen Josef K. en morgon häktas i sitt  hyresrum. Delgivningen verkställs av de båda vakterna Willem och Franz  samt en inspektör. Det ovanliga med häktningen är att Josef K. inte  underrättas om vilket brott han är anklagad för. Han får inte ens veta om han överhuvudtaget är anklagad för något brott ännu. Han är bara häktad. Inte heller underrättas han om vilken myndighet som ingripit emot honom. Sedan K. delgetts att han är häktad tar vakterna och inspektören farväl med den överraskande uppmaningen att K. nu kan gå till banken. Att han är häktad – förklarar inspektören – ska inte hindra  honom att sköta sitt arbete. 

Följande söndag  kallas K. till det första förhöret, som äger rum i vad som tycks vara  ett vanligt hyreshus i utkanten av staden. K. uttrycker där inför en  stor skara representanter för den okända myndigheten utförligt och  vältaligt sitt förakt för både domstolen och den process som förs mot  honom. Han avbryts dock av att en student vid domstolen sliter ner  vaktmästarens hustru på golvet och genomför ett samlag inför öppen ridå.

Med tiden ägnar K.,  som i början knappt brytt sig om sin process, allt mindre tid åt  arbetet på banken och allt mer tid åt att fundera på sitt försvar. Han  avlägger besök i domstolskanslierna där luften är så tung att han nästan  förlorar medvetandet, han engagerar på sin farbrors inrådan en sjuklig,  sängliggande, gammal advokat, han kontaktar en vid domstolen anställd  målare för att utverka ett frikännande. K. tar dessutom en rad kvinnor  till sin hjälp: sin granne på pensionatet fröken Bürstner,  domstolsvaktmästarens hustru och advokatens sköterska Leni. Men ingen  och inget kan hindra att processen har sin gång. 

En dag får K. i  uppdrag att visa katedralen för en kund i banken. Han infinner sig på  utsatt tid men kunden uteblir. Inne i kyrkan lägger K. märke till en  präst som just gör sig redo för predikan. Eftersom K. inte åstundar att  höra Herrens ord tänker han gå därifrån. Då ropar prästen hans namn. Han  önskar tala med K. om hur hans process utvecklar sig. Uppenbarligen går  det inte särskilt bra. K. får veta att domstolen anser sig ha bevis för  hans skuld. Trots detta dystra besked förklarar K. att han känner  större förtroende för prästen än för någon av de andra företrädarna för  domstolen. Prästen invänder då att K. misstar sig på domstolen, och för  att förklara vad han menar berättar prästen den s k legenden Framför lagen. 

Kafkas möte med  Göteborgspubliken 1948 skedde under betydligt gynnsammare omständigheter  än hans möte med Uppsalapubliken tre år tidigare (Se Gravväktaren,  1945). Men enligt samstämmiga rapporter i tidningarna reagerade delar av  premiärpubliken starkare på föreställningen än scenkonstnärerna kanske  hade räknat med. När Josef K. vände sig till publiken med frågan om han  inte hade rätt i att den process som drevs mot honom var en parodi på  rättvisa, utbrast några ”nej”, medan andra ropade ”ja”. Därefter ska  ytterligare någon eller några högt och ljudligt förklarat att pjäsen var  smörja, att den var det värsta man sett och att den borde ha bränts.  Ett antal personer ska rentav ha lämnat lokalen i protest. Den  övervägande delen av publiken måtte emellertid ha uppskattat dramat, ty  sedan ridån gått ner utbröt en våldsam applådåska. 

Tydligen var det inte enbart premiärkvällen som Josef K.:s fråga framkallade starka publikreaktioner. Göteborgs Morgonpost visste nämligen några veckor senare att rapportera att hans fråga  ”praktiskt taget varje kväll eggar publiken till spontana ja- eller  nejrop”. Enligt den lilla enkät tidningen gjort bland åskådarna efter  föreställningen var de flesta starkt berörda av dramat. Någon fann att Processen illustrerade  ”individens svårigheter vid kontakt med myndigheter”, och att den gav  en rättvisande bild av ”Krångelsverige”. En annan förklarade att de inte  riktigt begrep vad de hade sett och utbrast: ”Inte fanns det väl någon  mening i det där inte.” En tredje ansåg att Josef K. var ”en religiös  sökare”. En fjärde hade aldrig sett eller läst något ”som i så hög grad  visat människans hopplöshet och slaveri under samhällets dogmatik”. En  femte slutligen uppfattade Josef K. som en representant för  ”nutidsmänniskan och hennes svårigheter i tillvaron”.