SLOTTET 1953

Göteborgs stadsteaters uppsättning av Processen 1948 följdes  inte omedelbart av ytterligare sceniska Kafkasatsningar. Det var således inte enbart när det gällde bokutgivningen utan också överföringen till  teatern som författarens start blev en aning trög i Sverige. Nästa Kafkauppsättning lät vänta på sig i fem år.

I mellantiden fick vi ett celebert besök. I maj 1949 kom nämligen Max  Brod till Stockholm, där han medverkade vid en festlighet i Blå hallen  för att fira staten Israels ettårsjubileum. I samband med sitt besök  inbjöds Brod att föreläsa om Kafka för Humanistiska föreningen vid  Stockholms högskola samt Estetiska föreningen och Litteraturklubben i  Uppsala. I sitt anförande förklarade Brod att Kafka alltför ofta  missförståtts och vantolkats. Kafka var en religiös diktare. Inget annat. Brod passade också på att beklaga sig över Gides och Barraults dramatisering av Processen (Se Processen, 1948). Det var helt fel att göra Josef K. till ett oskyldigt offer och att i Kafka se en  förelöpare till den ateistiska existentialismen.

Max Brod var hösten 1949 också aktuell i Sverige med sin Kafkabiografi,  som översatts till svenska av Gösta Oswald och Karl Vennberg. Genom sin mångåriga och nära vänskap med Kafka intog Brod naturligtvis en särställning som kommentator till författarens liv och verk. Och tendensen i biografin var densamma som i hans föredrag. Kafka var en religiös, närmare bestämt judisk diktare, som likt Bibelns Job grälade med Gud.

Trots att Max Brods bild av Kafka ibland ifrågasatts kunde naturligtvis inget rubba hans unika ställning som Kafkas vän och förvaltare av den litterära kvarlåtenskapen. Det var därför en händelse av betydelse när han gjorde en dramatisering av Kafkas roman Slottet. Kanske ville han därigenom visa Gide och Barrault hur han ansåg att en Kafkabearbetning skulle gå till. Brods Slottet hade urpremiär på Berliner Schlosspark i maj 1953. Och bara ett halvår  senare satte Ingmar Bergman upp stycket på Intima teatern i Malmö.

Kafkas roman Slottet

När Kafka gav sig i kast med att skriva Slottet i januari 1922  var han märkt av lungtuberkulos, men trots detta arbetade han kontinuerligt med romanen i sju månader. Kafka skrev aldrig någon  självbiografi i vanlig mening, men många kommentatorer menar att Slottet är det närmaste han kom något i den vägen. Till stöd för det antagandet anförs ofta att Kafka likt huvudpersonen i romanen förblev en främling i samhället. Som tyskspråkig jude i en till övervägande del tjeckisk befolkning upplevde han ett dubbelt främlingskap: han hörde inte till tjeckerna, eftersom han var tysktalande och han hörde inte till tyskarna  eftersom han var jude. Som konstnär var han också en främling i sin  borgerligt präglade familj. Det finns också flera slående paralleller mellan hjälten K.:s förhållande till romanens Frieda och Kafkas  förhållande till två av de viktigaste kvinnorna i hans liv: Felice Bauer  och Milena Jesenská-Pollak.

Den ofullbordade romanen Slottet skildrar vandraren K.:s upplevelser under sex dagar i en främmande by, där livet in i minsta  detalj styrs och övervakas av tjänstemännen på greve Westwests slott. Sedan K. anlänt till byn och lagt sig till ro i Brovärdshuset blir han  väckt av slottsfogdens son, Schwarzer, som förklarar att K. inte har  rätt att vistas i byn utan grevligt tillstånd. K. finner sig dock snabbt och gör gällande att han är den nye lantmätaren som greven skickat efter. Uppgiften kontrolleras omedelbart telefonledes, och till K.:s förvåning bekräftas den av slottet, som dessutom genast förser honom med  två medhjälpare, Artur och Jeremias. Att bli utnämnd till lantmätare visar sig dock vara betydligt enklare än att få utföra lantmäteriarbete. K. försöker förgäves få kontakt med Klamm, den tjänsteman vid slottet som handhar hans ärende, men det enda K. lyckas med är att beröva honom hans älskarinna, servitrisen Frieda på Herrarnas värdshus.

K. blir av socknens ordförande erbjuden en skolvaktmästartjänst, som han  motvilligt accepterar. Han fortsätter sina ansträngningar att få tala  med Klamm men misslyckas. K.:s enda kontakt med slottet är en budbärare vid namn Barnabas, vars familj betraktas som paria av resten av byborna. Orsaken är att hans syster Amalia en gång bryskt avvisat en av slottstjänstemannen Sortinis budbärare, som på sin herres uppdrag beordrat henne att komma till värdshuset för att utföra sexuella tjänster åt honom. Hela familjen lever därefter i största armod, och systern Olga prostituerar sig några kvällar i veckan dels för att försörja familjen, dels för att visa slottets myndigheter att hon drar sitt strå till stacken för att be myndigheten om förlåtelse för systerns agerande. När Frieda inser att K. uppsökt Barnabas förhatliga familj lämnar hon honom, förenar sig med medhjälparen Jeremias och återvänder till Herrarnas värdshus.

K. blir sent samma kväll kallad till Klamms sekreterare Erlanger men knackar på fel dörr och hamnar i stället hos sekreteraren Bürgel, som erbjuder sig att hjälpa K. Denne är emellertid så utmattad att han sover sig genom större delen av samtalet. Morgonen därpå träffar han Erlanger, som beordrar honom att tillse att Frieda återvänder till Herrarnas värdshus. K. får därefter ytterligare några måttligt lockande erbjudanden om sysselsättningar: uppasserskan Pepi föreslår honom att i hemlighet bo med tjänsteflickorna över vintern i deras lilla rum, värdinnan erbjuder honom att bli hennes smakråd när det gäller klänningar, en man från byn ger honom anbudet att bli hästkarl. Romanen avbryts emellertid innan läsaren får veta vad K. beslutar sig för.

Det är ofrånkomligt att Max Brods bild av Kafka utövade ett starkt inflytande på uppsättningen av Slottet på Malmö stadsteater, även om Bergman ingalunda övertog den okritiskt. Brod hade visat gott omdöme vad gäller strykningar i romantexten. Även den mest hängivna Kafkaläsare kan knappast undgå att lägga märke till longörerna i romanen. Mer diskutabel är Brods tolkning av Kafka. I hans dramatisering såväl som i hans Kafkabiografi är budskapet detsamma: Kafka var en religiös diktare som sökte Gud, och huvudpersonerna i hans berättelser är representanter för Kafka själv, det judiska folket i förskingringen men också mänskligheten som helhet.

Bergman tonade ner den religiösa aspekten av dramat och framhävde i stället kritiken mot förtryckande byråkrati och etnisk diskriminering. Följaktligen strök han Brods inledning där K. blickar upp mot slottet och hör änglakörer ur molnen kring slottsberget. Bergmans iscensättning började i stället med att vandraren K. bankar på dörren till Brovärdshuset, träder in och ber om nattlogi. Bergman utelämnade också de avsnitt där det framgår att K. ljuger när han hävdar att han är den lantmätare som greven kallat till byn. Främlingen K. kunde därför i Bergmans uppsättning mycket väl vara just vad han utgav sig för, nämligen grevens eftersände lantmätare. Att han förvägrades utföra lantmäteriarbete framstod därmed som ett uttryck för slottsbyråkratins nyckfullhet. Genom att Bergman gav K. och den utstötta Barnabasfamiljen en antydan till judiska drag blev föreställningen också ett ställningstagande mot antisemitism. Men budskapet var samtidigt så allmängiltigt att främlingen K. även framstod som en representant för var och en som kämpar för sin rätt att tillhöra en gemenskap och leva ett värdigt liv.

En undersökning av romanen Slottets kronologi ger vid handen att handlingen utspelas under loppet av sex dagar. Tidsspannet i Brods dramatisering är ännu kortare. Likväl får man en känsla av att det förflyter betydligt längre tid från K.:s första till sista dag i byn. Samma känsla måste Bergman fått, ty på ett av de första uppslagen i sin regibok antecknade han att ”K. åldras undan för undan”. Kafka räknade för övrigt själv med att några av hans romanfigurer hinner åldras märkbart på några dagar. Om exempelvis Jeremias heter det att han på berättelsens femte dag ”såg äldre ut, tröttare, rynkigare men också fylligare i ansiktet”. K. hade rentav svårt att känna igen honom. Även Frieda förändras hastigt i romanen. K. betraktar henne och konstaterar att ”skönheten var som bortblåst; några dagars samliv med K. hade räckt för att åstadkomma detta”. Det råder alltså en påtaglig asymmetri mellan berättelsen kronologi och personernas åldrande, vilket Bergman valde att framhäva snarare än att tona ner.

På ett ställe har Bergman föredragit Kafkas romantext framför Brods dramatisering. Sedan K. vägrat att låta sig förhöras av bysekreteraren Momus lämnar han i Brods version omedelbart Herrarnas värdshus. Men i romanen byter K. dessförinnan några ord med värden. Bergman måste funnit detta samtal så betydelsefullt att han införlivade det med pjäsen. Den tillagda texten lyder:

”Värden: Ni tänker redan gå, herr lantmätare?

K.: Förvånar det er?

Värden: Ja. Skulle ni inte förhöras?

K.: Nej, jag lät mig inte förhöras.

Värden: Varför inte?

K.: Jag vet inte. Varför skulle jag finna mig i ett skämt eller ett tjänstemannapåhitt. Kanske nån annan gång. Men inte idag.

Värden: Nej, naturligtvis. (Momus går förbi.) Nu måste jag släppa in folk i utskänkningen. Jag ville bara inte störa förhöret.

K.: Ni ansåg det så viktigt?

Värden: O ja.

K.: Jag skulle alltså inte ha avböjt det.

Värden: Nej, det skulle ni inte ha gjort.

K.: Ni säger det, ni säger det.

Värden: Nåja, det kommer väl inte att regna svavel från himlen alldeles genast för den sakens skull. (Skrattar)

K.: Nej, vädret ser inte ut för det. (Skrattar)”

På flera ställen i manuskriptet putsade Bergman dessutom till Aurells bitvis högtravande översättning. Aurells ”han gör mig bara följe” ändrade Bergman till ”han följer med mig”, ”ro och mak” till ”lugn och ro”, ”ett avbrott skulle gräma mig” till ”jag skulle beklaga ett avbrott”, ”förtälja” till ”berätta”, ”begynt” till ”börjat” osv. Sådant var en smal sak för Bergman, som hade lång erfarenhet av att frisera filmmanus för Svensk Filmindustri.

Medan Brods version av Slottet sträcker sig ända till K.:s död, avbryter Bergman berättelsen sedan Frieda övergett honom och förenats med den före detta medhjälparen Jeremias. Frieda och medhjälparen går in på hennes rum och lämnar K. stående ensam utanför. Bergman lade här till slutscenen i Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren, som handlar om en soldat som återvänder hem efter kriget. Plågad av svåra minnen skriker han ut sin ångest:

”Var är den gamle gubben som kallar sig Gud?

Varför säger han inget?

Svara då!

Varför tiger ni? Varför?

Har ingen något svar?

Har då ingen något svar?

Har då verkligen ingen något svar?”

Allmängiltiga mardrömmar

I programmet till Slottet fanns en introducerande artikel av den tyske författaren och dokumentärfilmaren Erwin Leiser (1923–1996), som förklarade att hemligheten bakom Kafkas berömmelse var ”upptäckten att hans mardrömmar var allmängiltiga” och att ”verkligheten hann ifatt hans skräcksyner och överträffade dem”. Leiser avvisade både psykoanalytikernas och existentialisternas anspråk på att i Kafka se en företrädare för de egna teorierna. Enligt Leiser ville Kafka i stället få oss att reagera på vår brutala omvärld. Tekniken han använde sig av var att skildra det brutala som om det vore normalt. Om han ville säga att människor är djur framställde han djur som människor. Samma grepp, menade Leiser, använde Brecht, som visade att världen är ond genom att gestalta hur svårt det är att vara god. Leiser anknöt också till likheten mellan Kafkahjälten och Chaplinfiguren. Båda ”befinner sig utanför samhället och söker förgäves bryta sig in i den normala världen”. På ett djupare plan, fortsatte Leiser, handlade det hos Kafka också om förhållandet mellan människan och Gud. Leiser såg slutligen även paralleller mellan den desperate lantmätaren K. i Slottet och krigets offer: ”den utbombade småborgaren, den hjälplöse motståndsmannen i en totalitär stat, flyktingen som förgäves väntar på visum till de obegränsade möjligheternas land”. Lantmätaren K. kan lika lite som den som kommer från ”koncentrationslägrets eller Koreakrigets verklighet” finna sig till rätta i ”det normalas sfär”.

Till huvudrollen K. i Slottet valde Bergman Toivo Pawlo (1917–  1979). När K. gör entré är han klädd i tjock överrock, hatt och halsduk. I handen har han ett paraply; inte som manuskriptet föreskriver en  knölpåk. Gästerna på värdshuset har grova och rustika kläder. Färgskalan  på kostymerna är mycket diskret. Enda undantaget är Olga som har en  blodröd halsduk, som tydligt signalerar hennes anknytning till den  erotiska sfären.

Toivo Pawlos spel var åtminstone inledningsvis lite Chaplinartat, men  han såg samtidigt ganska farlig ut. Det var betydligt mer av  landstrykare än av lantmätare över honom. Ändå var det uppenbart att  sympatierna skulle ligga på hans sida. Slottfogdens son Schwarzer var  för tydlighets skull en hantlangare av Gestapomärke – han hade rentav  mensurärr – medan Pawlo sminkats för att se judisk ut. Även den utstötta  Barnabasfamiljen hade judiska drag. Därmed kom den inskränkta  bygemenskapen tydligt att associeras med antisemitism, medan främlingen  K. och Barnabasfamiljen representerade det judiska folket. Den  gränsöverskridande kärleken mellan den blonda flickan Frieda från byn  och den mörkhårige främlingen K. motarbetas i båda lägren. Frieda  återvänder slutligen till bygemenskapen, medan K. irrar ensam vidare  utan att finna någon utväg ur sitt problematiska främlingskap.

Dekoren i föreställningen var mycket sparsam. På den mörka och nästan  öde scenen fanns enbart några enkla stolar, bänkar och bord. Den mest  iögonfallande rekvisitan var en ljusblå trattgrammofon som stod på ett  av borden i Brovärdshuset och spelade tjugotalsmusik. Ursprungligen hade  man arbetat med en dekor som Per Falk svarade för, men Bergman beslöt  sig för att helt enkelt hiva ut den. Han erinrar sig:

”Det blev en del turbulens kring beslutet. Falk hade byggt en stilig,  komplicerad och framför allt dyr dekor. Men jag tyckte att den störde  och väsnades för mycket. Vi spelade i stället mot ett svart draperi. Det  var första gången jag gjorde en uppsättning utan scenografi, och det  blev så bra att jag återkom till detta många gånger.” (Intervjuad av  Marie Nyreröd.)

I stället för en stor dekor laborerade Bergman enligt expressionistisk  teaterestetik med ljus och lät ansikten och gestalter växa fram liksom  ur tomma intet mot en svart fond. I hans regibok för Slottet  återfinns en skiss av strålkastarna på Intima teatern med noggranna  instruktioner för hur de ska användas för att tillsammans med  projektioner av fönster och träd skapa dramats olika scenrum. Vid några  tillfällen projiceras också för ett kort ögonblick det drömlika,  ouppnåeliga slottet mot bakgrunden. Regissören utnyttjade också teaterns  eget scenmaskineri. När Frieda vill vara ensam med K. på Herrarnas  värdshus kör hon enligt manus ut tjänstefolket och den prostituerade  Olga i lagården. Bergman förlade denna lagård till underjorden och lät  sällskapet larmande försvinna ner i scengolvet. Han klargör: ”I  scengolvet fanns en lucka där händer sträcktes upp mot Olga. Hon fick  breda ut kjolen över dessa händer och det tolkades erotiskt och  kontroversiellt. Det var djävligt snyggt, men jag undrar om jag inte  snott idén ur någon film.” (Intervjuad av Marie Nyreröd.)

Bergmans Slottet var den enda teateruppsättning som gjordes under hela femtiotalet.  Däremot skulle radion nu börja intressera sig för Kafka, och det verk  man valde att sända hösten 1958 var en operaversion av novellen En läkare på landet. Kompositör var Hans Werner Henze, för regin svarade Bengt Ekerot – mest känd kanske som Döden i Bergmans Sjunde inseglet – och vid dirigentpulten stod Sixten Ehrling.

Kafkas novell En läkare på landet

En läkare på landet hade i likhet med dramat Gravväktaren tillkommit vintern 1916/17 då Kafka arbetade på Alchimistengässchen i  Pragborgen. Den korta berättelsen är en av de få som fann nåd inför den  självkritiske författarens ögon. Han tog själv initiativ till att den  skulle publiceras i samlingsvolymen En läkare på landet som utkom sommaren 1920. Handlingen är följande:

En  läkare har i vinternatten kallats till ett brådskande sjukbesök i en by  som ligger på tio mils avstånd. Vagn har han, men hans häst har  föregående natt dukat under på grund av kylan. Plötsligt kryper en okänd  dräng fram ur svinstian och erbjuder läkaren två vackra, kraftiga  hästar, men som ersättning begär han att få hans tjänsteflicka Rosa.  Läkaren protesterar givetvis, men drängen sätter fart på hästarna och  stannar med Rosa, läkaren far iväg med ett ryck och genast är ekipaget  framme vid den sjukes gård. Där kan läkaren bara konstatera att  patienten, en ung man, är fullständigt frisk men trots detta vädjar om  att få dö. Läkaren förbereder sig på att ge sig av då han upptäcker ett  tallriksstort sår fyllt av lillfingerstora, vita maskar vid pojkens  höft. Han är givetvis bortom all räddning. Läkaren vill lämna honom att  dö, men folket i huset klär i stället av läkaren och lägger honom till  sängs bredvid pojken, som han förklarat sig oförmögen att bota.  Slutligen flyr läkaren naken genom ett fönster ut i vinternatten och  försöker ta sig hem igen, men vägen tycks nu oändligt lång och han irrar  för evigt hjälplöst omkring i snöyran.

Hans Werner Henze 

Det var på beställning av nordtyska radion i Hamburg som Hans Werner Henze (1926–2012) hade komponerat operan En läkare på landet.  Stycket fick premiär i november 1951 och var alltså skrivet direkt för  radiomediet med dess speciella förutsättningar, vilket tilltalade Henze  eftersom han menade att man då ”helt kan ge efter för fantasin utan att  riskera att ständigt stöta på tekniska svårigheter”. 

Henze hade studerat  komposition i Darmstadt och var inspirerad av tonsättare som Igor  Stravinskij, Paul Hindemith och Arnold Schönberg. Han hade också alltid  haft ett levande intresse för musikdramatik och samarbetade på femtio-  och sextiotalet med poeten W H Auden och dennes vän Chester Kallman, som  skrev libretto till några av Henzes operor. Henze gjorde sedermera  också musik till Volker Schlöndorfers film Katharina Blums förlorade heder. Utan Henzes kännedom sålde hans agent dessutom rättigheterna till att använda kompositörens tonsättningar i filmen Excorsisten.

Librettot till En läkare på landet följer Kafkas originaltext nästan ordagrant, och rollfigurerna snarare  talsjunger än sjunger sina stämmor. Musiken fyller närmast funktionen av  atmosfärskapande bakgrund till berättelsen. I texthäftet till  cd-utgåvan av operan, som utkom 2005, förklarade Henze sina avsikter: 

”Jag var inte  intresserad av att skapa en musik som skulle vinna tvekampen med  författaren (så att man glömde bort hans sätt att tänka) utan en musik  som följde honom tätt i spåren likt en trogen vän som följer sin  reskamrat, jag ville hålla mig till hans ord och stå till hans tjänst.”