Dramatikern
Franz Kafka skrev endast ett bevarat drama, Gravväktaren. Verket tillkom i november/december 1916, när författaren tillbringade kvällarna med att arbeta på Alchimistengässchen i Pragborgen. Icke bevarade är ett antal smärre teaterstycken som den unge Kafka skrev och framförde tillsammans med sina yngre systrar och familjens tjänstefolk i samband med föräldrarnas födelsedagar och andra högtider. Styckena hade titlar som: Jonglören, Talande fotografier, Georg von Podiebrad. Anna Pouzarová, som var anställd som guvernant i familjen minns att Kafka krävde att alla skulle kunna sina roller utantill, att han genomförde många repetitioner och att han var "en sträng regissör".
Om man får tro Kafka själv var han som vuxen en god imitatör av medmänniskornas beteende. Han var dock angelägen om att skilja den talangen från skådespeleri. Så här beskriver han skillnaden i en dagboksanteckning från 1911:
"Min lust att imitera har inget med skådespelarkonst att göra, jag saknar framför allt förmågan att skapa enhetliga karaktärer. De iögonfallande dragen, som gör helheten, kan jag inte alls imitera, alla försök i den vägen har misslyckats, de strider mot min natur. Däremot har jag en oemotståndlig lust att imitera karaktäristiska detaljer; hur vissa människor svänger sin promenadkäpp, hur de håller händerna, hur de rör fingrarna, kan jag inte låta bli att imitera och jag gör det med lätthet. Men det är just lättheten, denna lust att imitera, som skiljer mig från skådespelaren, eftersom lättheten motverkas av att ingen märker att jag imiterar. [...] Denna imitation är emellertid så fulländad och ersätter mig själv så totalt att den – under förutsättning att den överhuvudtaget kunde synliggöras – vore outhärdlig på en scen."
Även om Kafka alltså inte betraktade sig som något skådespelarämne, visar hans anteckningsböcker att han aldrig helt tappade intresset för att skriva dramatik. Här och där i hans anteckningsböcker dyker det upp replikskiften av varierande längd. Det är också känt att han under sitt sista levnadsår skrev ett mer omfattande teaterstycke, som han bad sin livskamrat Dora Diamant att förstöra. Dora åtlydde sådana uppmaningar utan att reflektera särskilt mycket över dem. För henne var det väsentliga med Kafka inte att han var författare utan att han var en man som hon kände så djup kärlek till att hon betraktade sig som hans hustru, trots att de formellt inte var gifta. Det var inte förrän många år efter Kafkas död som hon på allvar började läsa honom och därmed också upptäckte honom som författare.
Säkerligen tänkte Kafka ofta dramatiskt även när han skrev sina noveller och romaner. Många av hans berättelser består till stor del av monologer och dialoger, där den sparsamma relationen närmast har karaktären av regianvisningar. Dialoger dominerar romanerna Den försvunne, Processen och Slottet samt novellerna Domen och Schakaler och araber. Monologer utgör stommen i novellerna I straffkolonin, Byskolläraren, Redogörelse framlagd för en akademi, Grannen, En hunds forskningsarbete, En liten kvinna och Boet.
En av Kafkas mest sceniska texter är novellen Ett brodermord, som skildrar ett knivmord på öppen gata. För att bygga upp spänningen använder han sig här av något som starkt påminner om filmens montageteknik. Han växlar likt ett kameraöga mellan de olika lokaliteterna i dramat. Heinz Politzer skriver i Franz Kafka, Parable and Paradox att han rentav finner likheter mellan Ett brodermord och tidiga expressionistiska filmer som Doktor Caligaris kabinett.
I Kafkas berättelser spelar teaterns värld inte sällan en väsentlig men tvetydig roll. I romanen Den försvunnes slutkapitel får huvudpersonen Karl Rossmann anställning vid den jättelika Oklahamateatern, där det finns plats för alla som vill bli artister; följaktligen även för Karl som upplevt så många besvikelser och genomlidit så många olyckor i sitt nya hemland Amerika. Texten på teaterns värvningsaffisch lyder:
"På kapplöpningsbanan i Clayton anställs idag mellan klockan sex på morgonen och midnatt personal till Oklahamateatern! Den stora Oklahamateatern kallar er! Den kallar er bara idag, bara denna enda gång! Den som missar detta tillfälle, missar det för alltid! Den som tänker på sin framtid hör hemma hos oss! Alla är välkomna! Vill du bli artist, anmäl dig till oss! Vi är teatern som har användning för alla, rätt man på rätt plats! Den som bestämmer sig för oss gratulerar vi på förhand! Men skynda er, så att Ni blir insläppta före midnatt! Klockan tolv stängs alla portar och öppnas aldrig mer! Förbannad vare den som inte tror oss! Skynda till Clayton!"
Det förefaller alltså som om Kafka här för en gångs skull gett en av sina berättelser en riktig happy end. Men skenet bedrar. Mycket tyder nämligen på att kapitlet om Oklahamateatern är en hinsidesskildring. De nyanlända blir mottagna av en orkester bestående av änglar och djävlar, de som söker anställning saknar bagage, det finns plats för alla, osv. Att bli medlem av denna teater är troligen liktydigt med att komma till dödsriket.
Kafkakännaren Wolfgang Jahn har också visat att författaren hämtat det mesta av sina kunskaper om Amerika från Arthur Holitschers verk Amerika, idag och i morgon, där det finns ett fotografi av en lynchad svart man omgiven av sina bödlar. Den ironiska bildtexten lyder "Idyll från Oklahama". Den felaktiga stavningen av Oklahoma återfinns genomgående i Kafkas manuskript. Dessutom låter Kafka sin huvudperson i slutkapitlet uppge namnet Negro i stället för sitt riktiga namn Karl, vilket ger ytterligare en vink om kopplingen mellan den lynchade mannen i Holitschers bok och hjälten i Kafkas roman.
En lika makaber referens till teatern möter läsaren i romanen Processens slutkapitel. Efter att ha fått sitt fall prövat av den mystiska domstolen under ett års tid överraskas huvudpersonen Josef K. i sin bostad av två vakter. Han inser omedelbart att de fått i uppgift att föra bort och avrätta honom. Josef K.:s enda reflexion är att männen tycks vara rekryterade från någon teater:
"Gamla avdankade skådespelare skickar man för att hämta mig", tänkte K. och såg sig om för att ännu en gång förvissa sig om detta. "Man försöker bli kvitt mig på ett så billigt sätt som möjligt." K. vände sig plötsligt till dem och frågade:
– På vilken teater spelar ni?
– Teater? frågade den ene av herrarna den andre medan det ryckte i mungiporna på honom. Den andre betedde sig som om han var stum och förgäves kämpade med sitt motspänstiga talorgan.
'Man har inte förberett dem på att besvara några frågor', tänkte K. och gick för att hämta sin hatt."
Även i romanen Slottet figurerar en obehaglig myndighetsperson vars utseende för huvudpersonen K.:s tankar till teaterns värld. Sedan K. i första kapitlet gått och lagt sig i byns värdshus blir han väckt av att "en ung man, klädd som en stadsbo, med ansikte som en skådespelare, smala ögon och kraftiga ögonbryn, stod bredvid honom med värden". Den unge mannen ifrågasätter K.:s rätt att vistas i byn, vilket blir upptakten till hjältens långa men gagnlösa kamp för att komma i kontakt med myndigheterna.
Hos Kafka kan även själva teatersalongen vara en bedräglig och hotfull miljö. I den korta berättelsen "Jag satt i logen..." befinner sig berättarjaget tillsammans med sin hustru på teatern och ser en spännande pjäs som handlar om svartsjuka. Plötsligt upptäcker paret att den balustrad de lutat sig fram mot för att bättre kunna följa händelserna på scenen i själva verket är "ryggen på en lång, smal man, exakt lika smal som balustraden". Den mystiske mannen på balustraden, som i likhet med berättarjaget heter Emil, visar sig vara en hängiven beundrare till hustrun. Berättarjaget försöker knuffa ner mannen på parkett "men det var inte så lätt, han tycktes vara ett med balustraden". Det äkta paret beslutar sig då för att skära loss inkräktaren med en kniv men kan endast uppbringa "en ynklig liten kniv med pärlemorskaft".
För huvudpersonen i Redogörelse framlagd för en akademi blir teatern emellertid en räddning ur fångenskapen. Apan Röde Petter, som på Guldkusten infångats av en jaktexpedition och placerats i en bur, inser att om han lär sig imitera människornas beteende och språk kommer han att slippa buren på zoologisk trädgård och i stället få uppträda på varietéteater. Han undertrycker därför sin apnatur och inriktar sig på att efterlikna människorna, tills han med rekordfart uppnått "en genomsnittlig europés bildningsnivå". Röde Petter är dock noga med att skilja mellan livet på teatern och livet i frihet. Livet på teatern innebär bara en utväg. Han förklarar:
"Nej, frihet ville jag inte ha. Bara en utväg, åt höger, åt vänster, vart som helst, det var mitt enda krav; skulle utvägen visa sig vara en villfarelse, så var mitt krav så anspråkslöst att inte heller villfarelsen var särskilt allvarlig. Att komma vidare, att komma vidare! Inte bara stå där med armarna lyfta, pressade mot en brädvägg."
En viss anknytning till teaterns värld har även huvudpersonerna i två av Kafkas senare berättelser, Första sorgen och En svältkonstnär. Första sorgen handlar om en trapetskonstnär som för att fullända sitt konstnärskap bosatt sig i trapetsen. Hans enda bekymmer är att han måste lämna den under resorna mellan olika teatrar, men för att mildra plågan färdas han alltid nattetid på folktomma gator i racerbilar, och när han åker tåg ligger han uppe i bagagenätet. I En svältkonstnärberättas om en man som förr i tiden reste land och rike runt för att i amfiteatrar visa upp sin fastekonst. På senare år hade dock intresset för svältkonstnärer minskat betydligt. Slutligen fastar han till döds på en cirkus utan att någon överhuvudtaget tar notis om det.
En ung Kafka
Teaterbesökaren
Att Kafka var en flitig besökare på teatrar och i filmsalonger framgår av hans dagböcker och brev. Här rapporterar han inte bara vilka föreställningar han ser utan ofta också vilket intryck de gör på honom. Hans iakttagelser från åskådarplats är mycket detaljerade och skarpsynta, vilket gör honom till en underhållande men ibland hård recensent. Man ska dock hålla i minnet att hans anteckningar inte var avsedda för offentligheten utan enbart för hans egna ögon.
I det tvåspråkiga Prag fanns två större teaterscener. Tyskspråkig dramatik gavs på Neues deutsches Theater vid Wenzelsplatz och tjeckiskspråkig på Tschechisches Nationaltheater på Ferdinandstrasse. Kafkas anteckningar visar att han besökte båda institutionerna. På Tschechisches Nationaltheater såg han i oktober 1911 Ivo Vojnovičs Dubrovniktriloginmen fann både pjäsen och föreställningen "bedrövliga". Några månader senare gick han på Gerhart Hauptmanns Bäverpälsenpå Neues deutsches Theater men imponerades inte heller av den. I dagboken skrev han att pjäsen "segar sig fram utan någon stegring" och att han enbart kände "likgiltighet och leda". Han avslutar anteckningen med följande reflexion:
"När jag hade kommit hem, men faktiskt redan under föreställningen, förundrade jag mig över att så många människor utsätter sig för så mycket sinnesrörelse under en kväll (man skriker, stjäl, blir bestulen, ofredad, förtalad, försummad) och att denna pjäs – om man nu halvsover sig igenom den – är ett sådant sammelsurium av röster och utrop."
Betydligt bättre tyckte Kafka om Frank Wedekinds drama Jordanden, som spelades på Neues deutsches Theater i februari 1912. Både Frank Wedekind och hans hustru Tilly medverkade i föreställningen, som Kafka tyckte framstod som "så klar och tydlig att man går hem lugn och trygg".
Även i samband med nöjes- och tjänsteresor passade Kafka ofta på att gå på teater. I Berlin såg han Anatol av Arthur Schnitzler på Lessing-Theater i december 1910. Under samma resa besökte han även Deutsches Theater, som drevs och ägdes av den legendariske regissören Max Reinhardt. Till sin vän och författarkollega Max Brod skrev Kafka att "man skulle helst vilja köpa en hel hög med biljetter" till Reinhardts föreställningar. Det var också på Deutsches Theater som Kafka fick uppleva skådespelaren Albert Bassermann, vars insats i Hamlet gjorde ett oförglömligt intryck på honom. Kafka skrev till Brod:
"Max, jag har sett en Hamletföreställning, eller rättare sagt: jag har hört Bassermann. Tro mig, långa stunder var jag som en annan människa, jag tvingades emellanåt vända bort blicken från scenen och stirra in i en tom loge för att bli mig själv igen."
Kafka tycks överhuvudtaget ha skattat Berlin mycket högt som teaterstad. I ett brev till sin blivande fästmö Felice Bauer från oktober 1912 kallar han den rentav "själva källan till allt som händer inom teatern". Men ingen regel utan undantag. Undantaget hette Metropol Theater, där han, berättar han för Felice, varit "med en enda stor gäspning som var större än hela scenöppningen".
Under en fem dagar lång tjänsteresa till Reichenberg i februari 1911 hann Kafka gå på teatern inte mindre än tre kvällar. Teaterintresset var uppenbarligen stort även bland invånarna i Reichenberg. Häpet noterade Kafka i dagboken: "alltid utsålt". I Reichenberg såg han Havets och kärlekens vågor av Franz Grillparzer, som för övrigt var en av hans litterära förebilder. Men Reichenbergsborna bjöds även på lättsammare underhållning i form av Fritz Grünbaums och Heinz Reicherts operett Miss Dudelsack. Grillparzers pjäs berörde Kafka starkt. Han anförtrodde dagboken att han "fick tårar i ögonen flera gånger". Miss Dudelsack höll däremot inte för en helkväll. Kafka antecknar att "från och med tredje akten bär det utför med pjäsen, som om en fiende haft ett finger med i spelet".
Också under sina fåtaliga utlandsresor gick Kafka gärna på teaterföreställningar, trots att han inte alltid förstod språket. I september 1911 for han i sällskap med Brod på semester till Schweiz, Italien och Frankrike. Under vistelsen i Milano gick vännerna på Teatro Fossati, där de såg den på sin tid mycket populäre skådespelaren Edoardo Ferravilla, som Kafka beskriver som en "stor kraftig skådespelare, vars näsborrar tydligt avtecknar sig som små svarta punkter även när konturerna av hans bakåtlutade huvud blir suddiga i ljuset".
Men mest uppmärksamhet tilldrog sig uppenbarligen en man i publiken:
En herre i en loge gapar så stort när han skrattar att man kan se hans kindtand av guld, efteråt håller han munnen öppen en liten stund. På något annat sätt än så här kan enheten mellan scen och salong inte uppnås, en enhet som både är till för- och nackdel för en åskådare som inte förstår språket.
Kafkas franska var betydligt bättre än hans italienska, vilket medförde att han hade större behållning av teaterbesöken i Paris. I sällskap med Brod såg han Georges Bizets Carmen på Opéra Comique och Jean Racines Fedra på Comédie Française. Om Fedra skrev Kafka inget men om Carmen antecknade han bl a följande:
"Får intrycket att ouvertyren spelas hafsigt, som om den enbart skulle underlätta för dem som kommer för sent att inta sina platser; så illa brukar man annars bara behandla operettmusik. Infantil regi."
Det är känt att Kafka var en stor beundrare av August Strindberg. Hans boksamling innehöll bl a I havsbandet, Inferno, Götiska rummen, Giftas och Ensam. Man vet också att han med stor behållning läste Svarta fanor. Men av Strindbergs dramatik såg Kafka med säkerhet endast Fadren, som Neue Wiener Bühne gästspelade med på Deutsches Landestheater i april 1915. Han tycks även ha varit bekant med innehållet i Dödsdansen, men det finns inga belägg för att han såg den framföras på scenen.
En särställning bland Kafkas teaterupplevelser intar hans möte med jiddischteatern, som är en konstform med rötter i 1700-talets religiösa purimfester. Det första professionella jiddischteatersällskapet anses ha grundats 1876 av den ryskfödde författaren Abraham Goldfaden i Jassy i Bukovina (idag i Moldavien). Elva år senare öppnade Goldfaden också en scen i New York, som utvecklades till något av ett centrum för den jiddischspråkiga teatern. Under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier växte scener för jiddisch upp även i Odessa, London, Wien, Berlin och Paris. På dessa teatrar spelades emellertid inte enbart pjäser skrivna av jiddischspråkiga författare utan även översättningar eller bearbetningar av klassiker som Shakespeare och moderna dramatiker som Ibsen.
Från september 1911 till januari 1912 gästspelade en jiddischtalande teatergrupp från Lemberg på Café Savoy i Prag. Under denna tid besökte Kafka åtskilliga av deras föreställningar och kommenterade dem i sin dagbok. Av anteckningarna kan man utläsa att det var underhållning av ganska enkelt slag som det lilla teatersällskapet bjöd på. Inte ens den entusiastiske Kafka kunde förneka att ”framförandet kanske trots allt blir lidande på att ensemblen är liten och regin tafflig”. Men det som gick rakt in i hjärtat på Kafka var skådespelarnas och teaterstyckenas äkthet. Dessutom avundades han de judiska skådespelarna för att de hade ett så naturligt och självklart förhållande till sin judiskhet. Hos dem fanns inga sådana bekymmer med identiteten som många av västjudarna, och inte minst Kafka själv, kunde uppleva. Han blev snart nära vän med sällskapets konstnärlige ledare Jizchak Löwy och förälskade sig även i ensemblens skådespelerskor Flora Klug och Mania Tschisik.
Vid Kafkas första besök på Café Savoy i oktober 1911 framförde ensemblen teaterstycket Den döpte juden av Abraham Scharkansky. I sin dagboksrapport fäste sig Kafka särskilt vid två rollfigurer iförda kaftan:
"De tycks driva med alla, skrattar strax efter mordet på en förnäm jude, säljer sig åt en avfälling, dansar av förtjusning med händerna mot kinderna när den avslöjade mördaren tar gift och åkallar Gud, och allt detta gör de bara därför att de är så fjäderlätta, faller till marken vid minsta tryck, är så känsliga och gråter sådana krokodiltårar (de gråter genom att grimasera), men om trycket lättar har de ingen egen kroppsvikt utan flyger genast upp i luften."
Många kommentatorer har i dessa rollfigurer velat se förlagan till Kafkas ofta förekommande parhästar, t ex bondfångarna Robinson och Delamarche i Den försvunne, vakterna Franz och Willem i Processen, praktikanterna i Blumfeld, en gammal ungkarl och medhjälparna Artur och Jeremias i Slottet. Det är naturligtvis inte uteslutet att Kafka hämtade idéer av det slaget från jiddischteaterns föreställningar, men deras största inflytande låg förmodligen på ett annat plan. Kafka hänfördes av att språket var "distinkt" och "laddat med äkta känsla", vilket motsvarade de estetiska ideal han själv alltid försökte uppnå som författare, men som han trots stora ansträngningar sällan tyckte sig komma i närheten av. Det som för honom var nästan omöjligt levererades varje kväll med lätthet av dessa skådespelare. Han rös också av välbehag när han hörde de judiska sångerna, som påminde honom om Talmud "med sina noggrant formulerade frågor, besvärjelser eller förklaringar". Några dagar efter det att han sett Scharkanskys Den döpte juden gjorde han följande reflexion i dagboken:
"Vore också roligt att lära känna den jiddischspråkiga litteraturen, som tydligen tvingats föra en oavbruten kamp för sin nationella särart, vilket varit av avgörande betydelse för varje enskilt verk. Det är en kamp som inte förs lika konsekvent i någon annan litteratur, inte ens hos de mest förtryckta folken."
Av ett brev som Kafka ett år senare skrev till Felice Bauer framgår att han sammanlagt såg omkring tjugo föreställningar av den "fantastiska jiddischteatern" och att han under samma tid inte besökte den tyska teatern en enda gång.
Med tiden mattades dock Kafkas intresse inte bara för jiddischteatern utan för teater i allmänhet. Han skrev i ett brev till Felice Bauer från maj 1916 att han efter att ha sett Franz Werfels bearbetning av Euripides Trojanskorna, som framfördes i Prag vid ett gästspel av Lessing-Theater, var "tveklöst beredd att under resten av [sitt] liv avstå från alla teaterbesök, vilket [han] i och för sig gjort ganska länge".
Biobesökaren
Kafka intresserade sig även för samtidens nymodighet – filmen. Den första permanenta biografen i Prag var den på Karlsgasse belägna Zum Blauen Hecht som öppnade 1907. Samma år tillkom Grand-Kinematograph Orient på Hibernergasse. Teatrarna kände snart av konkurrensen från det nya populära mediet. För att få publik visade man därför film även på teatrar som Deutsches Landestheater, alltmedan stadens kulturpersonligheter beklagade sig över "amerikaniseringen av Europa".
En av dåtidens mest sensationella filmer var Den vita slavinnan, som väckte moralisk indignation på grund av sin skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Kafka såg filmen troligen i februari 1911 och refererade också till den i ett brev till Brod. Vid en tjänsteresa till Grottau i slutet av månaden skrev han att i hans "kupé satt en dam som var mycket lik slavhandlerskan i Den vita slavinnan". Det finns även hänvisningar till filmen i Kafkas och Brods gemensamma romanprojekt Richard och Samuel.
I juli 1913 visades Jean Durands film Slavar under guldet, vars huvudroll miljonären Richard Braxton gjorde så starkt intryck på Kafka att han rentav tycks ha uppfattat honom som ett föredöme för hur man ska handla i kritiska situationer. I dagboken skrev han om Braxton:
"Får inte glömma honom! Hans lugn, hans långsamma målmedvetna rörelser, snabbare om så behövs, ryckningarna i armen. Rik, bortskämd, invaggad i falsk trygghet, men som han flyger upp likt en enkel tjänare och undersöker rummet, där han blivit inlåst i värdshuset i skogen."
Under hösten 1913 såg Kafka barnstjärnan Suzanne Privat, som var allmänt känd som Lolotte, en rollfigur hon gjort i en tidigare film. Nu spelade hon i Det finns inga barn längre. Kafka lät sig uppenbarligen ryckas med av berättelsens enkla sentimentalitet. I dagboken medger han:
"Varit på bio. Grät. Lolotte. Den snälle prästen. Den lilla cykeln. Föräldrarnas försoning. Ofantligt underhållande."
Filmindustrin kom tidigt på idén att låna både intriger och skådespelare från teaterns värld. En kväll i mars 1913 när Kafka var ute med några vänner fick han i foajén till en biograf syn på ett antal fotografier av skådespelaren Albert Bassermann, vars gestaltning av Hamlet gjort så starkt intryck på honom tre år tidigare i Berlin. Bassermannfilmen som man nu gjorde reklam för hette Den andre och byggde på en pjäs av Paul Lindau. Reklambilderna i foajén satte hos Kafka igång en tankekedja, som han redovisade i ett brev till Felice Bauer. Först blev Kafka entusiastisk över Bassermannaffischen som gjorde honom "lika överväldigad som den gången [han] såg honom i Berlin". När Kafka sedan såg fotografierna från filmen blev han mindre entusiastisk, eftersom det framgick att "det var en usel film" som Bassermann medverkade i. Han hade följaktligen "lånat sig till något som inte är honom värdigt". Kafka gick därifrån men kunde inte släppa tanken på fotografierna. Han kände "medlidande med Bassermann" och föreställde sig att denne insåg det fåfänga i att satsa hela sitt konstnärliga kunnande på en film som han inte längre hade någon möjlighet att påverka. Kafka såg framför sig hur Bassermann började "åldras, försvagas, skjutas åt sidan i sin länstol och försvinna någonstans i en grå ålderdom". Men så inser Kafka plötsligt att han gjort en fullständigt felaktig bedömning: "Även när filmen är färdig går Bassermann därifrån som Bassermann och ingen annan." Medverkan i en usel film var alltså – tyckte Kafka – inget som berövade skådespelaren hans storhet.
Kommentatorerna började tidigt påpeka likheter mellan Kafka och Chaplin. I efterordet till den första upplagan av Kafkas roman Den försvunne, som tillkom 1912 och utgavs 1927 under namnet Amerika, skrev exempelvis Brod att han mitt i berättelsens allvar fann avsnitt som förde tankarna till Chaplin. Brod tyckte att detta var desto märkligare som Chaplin var i det närmaste okänd när romanen skrevs. Visserligen anger Brod inte vilka scener han uppfattade som Chaplinliknande, men det är troligt att han syftade exempelvis på avsnittet där romanens hjälte Karl Rossmann jagas av en polisman sedan han förlorat sin anställning som hisspojke på Hotell occidental:
"Karl ryggade instinktivt tillbaka, kände vägen till friheten som öppnat sig bakom honom efter bärarnas avtåg, vände sig om, gjorde ett par långa hopp och satte av i språng. [...]
– Ta fast honom! skrek polismannen nedåt den långa, nästan folktomma gatan, och med jämna mellanrum utstötte han detta rop medan han sprang efter Karl med ljudlösa steg som vittnade om att han var både stark och vältränad. [...] Karl sprang mitt i körbanan eftersom det inte var så mycket hinder i vägen där, då och då såg han arbetare som stannade till vid trottoarkanten och lugnt betraktade honom, medan polismannen – förståndigt nog höll han sig till den jämna trottoaren – skrek sitt "ta fast honom" och sträckte ut batongen mot Karl under hela språngmarschen. [...] Nu fanns det ingen annan utväg än tvärgatan, och när han just från denna gata hörde hur någon helt lugnt ropade hans namn [...] tvekade han inte längre utan svängde på ett ben tvärt in på gatan, för att så mycket som möjligt överraska polismännen."
Här finns onekligen mycket som man känner igen från den tidiga stumfilmens jaktscener. Hjälten jagas av en polisman längs en gata, polismannen sträcker ut batongen och ropar sitt "ta fast honom" till arbetare som inte är särskilt angelägna om att hjälpa ordningsmakten. Och när hjälten i ett försök att villa bort polismannen hastigt viker in på en tvärgata svänger han in på ett ben. Eftersom Chaplin ännu inte debuterat på film när Kafka skrev Den försvunne, kunde polisjakten givetvis inte vara inspirerad av honom. Däremot är det mycket möjligt att Kafka hade sett gatujakter i filmer med andra aktörer. Genren "The chase film" föddes redan 1901 med Stoppa tjuven av James Williamson och blev snart omåttligt populär både i USA och i Europa. Chaplins filmkonst blev troligen inte bekant för Kafka förrän 1923 då Chaplins pojke hade premiär i Berlin. Kafka bodde då i staden tillsammans med Dora Diamant och skrev i ett brev till Prag att filmen "Kid" visades i en hel månad. Det finns dock inget belägg för att han såg den.
Peter Weiss dramatisering av Processen (Se Processen 1976A och 1976B) gav upphov till en hård och långvarig ordstrid på kultursidorna och i radio. Huvudkombattanterna var Harry Järv och Peter Weiss, men snart slöt också Leif Zern och Agneta Pleijel upp på Weiss sida.
Dispyten började med en artikel betitlad "Vulgärmarxismen" som Harry Järv publicerade i sin tidskrift Horisont i slutet av 1976. Järv förklarade att Peter Weiss bearbetning av Processen var resultatet av en förenklad marxistisk analys, som gick ut på att konst var en fråga om rätt klasståndpunkt. Alla sådana analyser leder fel, eftersom Kafkas romaner och noveller inte handlar om "olycklig kärlek till proletariatet utan om olycklig kärlek till kvinnor". Kafka kunde betecknas som socialist, han sympatiserade med anarkosyndikalisterna och behövde alltså "inte ha ont samvete för något klasskampssvek".
Järv kritiserade också Weiss för att han placerat in dramat i tiden före första världskrigets utbrott. En sådan "estetisk programförklaring", menade Järv, kunde inte bli "ett konstverk, utan en skvader". Händelserna hade nämligen ingen "räckvidd in i Processen". Enligt Järv speglar ProcessenKafkas relation till Felice Bauer, som i romanen motsvarar fröken Bürstner. Kafka skrev egentligen bara om sitt inre liv, som han gestaltade med hjälp av Freuds symbolspråk. När Weiss diktat till en scen som beskriver K. som "hyreshaj" var det fråga om "antingen ett groteskt missförstånd eller naivt cynisk opportunism". Järv konstaterade besviket att Kafkas texter inte längre var copyrightskyddade och att man därför inte kunde inleda någon juridisk process mot Weiss. Vem som helst kunde alltså "missbruka dem för vilka syften som helst – tjäna pengar på dem eller suga ut litterär ära och berömmelse ur dem eller vad som helst annat". Att utnyttja Kafka var bara "ett moraliskt problem".
I Aftonbladet invände Weiss i januari 1977 att Järv utnyttjade sin ställning som kritiker till att i "ett utbrott av hat och insinuationer [...] subjektivt och emotionellt gå till angrepp mot ett litterärt arbete, i stället för att undersöka arbetets målsättning, dess förtjänster och fel". Weiss sa sig inte kunna förstå hur någon med Järvs intellektuella förmåga kunde nedlåta sig till något sådant som att antyda att Weiss skulle använt Kafka för att tjäna pengar och vinna berömmelse. För övrigt, upplyste Weiss, var Kafka fortfarande copyrightskyddad och royalties utbetalades till det amerikanska förlag som hade rättigheterna. Weiss anade att Järvs angrepp på hans dramatisering egentligen berodde på "en rent politisk motsättning" mellan dem. Att placera in K. i ett samhälleligt sammanhang blev för Järv bara "vulgärmarxism". Weiss väckte slutligen också frågan om huruvida man överhuvudtaget ska ge sig på att dramatisera en roman som Processen. Han hade själv varit tveksam till företaget, och därför inbjöd han kritikern Järv till att "utifrån olika politiska synpunkter" föra en "objektiv diskussion" kring "principfrågor rörande det dramatiska hantverket".
En dryg vecka senare svarade Järv i Aftonbladet. Han tog tillbaka beskyllningen att Weiss skulle använt sig av Kafka för att tjäna pengar. Däremot hade Weiss fel i att Järvs kritik var ett "utbrott av hat och insinuationer". Hans kritik var heller inte "subjektiv", men han medgav gärna att Weiss dramatisering gjort honom så irriterad att det fanns skäl att kalla honom "emotionell". Järv ville inte gå med på att hans och Weiss motsättning skulle vara av politisk natur. Han hade bara gjort precis det som Weiss efterlyste, nämligen en undersökning av verkets "förtjänster och fel", och hans slutsats blev att Weiss dramatisering var misslyckad, eftersom Kafkas roman och Weiss pjäs inte handlade om samma sak. Processen speglade Kafkas skuldkänslor för att han inte kunde gifta sig med Felice Bauer. Att Weiss inte såg detta berodde enligt Järv på att han "lägger den marxistiska konstteorin över Processen".
Weiss konstaterade några dagar senare i Aftonbladet att Järv nu "skjutit bort sin grövsta ammunition", och att han nu endast ägnade sig åt "hårklyverier". Weiss visade med hjälp av en mängd citat ur Kafkas brev och dagböcker att han var väl förtrogen med Kafkas förhållande till Felice Bauer. I själva verket var det just kännedomen om turerna kring deras möte, brevväxling, förlovning och brytning som fått honom att dra slutsatsen att det var svårigheten "att lösgöra sig från det borgerliga samhällets normer" som var temat för romanen. En aning uppgivet utbrast han slutligen: "En kritiker som ej vill förstå, förstår aldrig. Antagligen kommer kritikern att säga samma sak om författaren." Därmed drog sig Weiss ur tidningsdebatten. Han skulle dock återkomma i radion.
Dagen därpå tog Agneta Pleijel i en artikel i Aftonbladet upp två principfrågor. Den första var om det finns en relation mellan inre och yttre verklighet, och den andra var vilken rätt en dramatiker har att arbeta med fiktion. Enligt Pleijel var Järvs misstag att han inte insåg att det finns en förbindelse mellan inre och yttre verklighet. Den värld psykoanalysen utforskar är givetvis också en yttre värld. Skillnaden mellan Weiss och Järv var helt enkelt att Weiss såg denna förbindelse mellan inre och yttre verklighet, medan Järv inte gjorde det. Men vad frågan egentligen gällde, betonade Peijel, var inte Kafkas roman utan Weiss drama. Hon hade sett både Hjulströms och Håkanssons uppsättningar och övertygats om att Weiss åstadkommit "en fruktbar dramatisk text". Dramatiseringar utgör nya självständiga fiktioner och ska bedömas därefter. Pleijel erinrade om att detta inte var något unikt för Weiss; romaner har dramatiserats sedan urminnes tider; både Shakespeare och Brecht har ägnat sig åt sådant. Därmed var Pleijels slutsats klar: "Peter Weiss fiktion måste försvaras!"
Ytterligare en dag senare oroade sig Leif Zern i Dagens Nyheter för att den konstnärliga friheten var i fara. Han anknöt till andra yttrandefrihetsstrider i samtiden och tyckte att debatten om Weiss dramatisering liknade "en gengångare från den tid då varje radikal utmaning mot det estetiska och politiska etablissemanget bemöttes med glosor och kampanjer". Järvs kritik ingick helt enkelt i "ett mönster av krympande marginaler för yttrandefriheten och den konstnärliga friheten".
Dagstidningarna ansåg nu uppenbarligen att saken blivit tillräcklig belyst. Kulturredaktörerna beslutade sig därför för att inte publicera det genmäle som Järv skickade in. Missnöjd med detta fortsatte Järv debatten i sin tidskrift Horisont. Han förklarade att med Weiss, Pleijels och Zerns reaktion på hans kritik hade debatten spårat ur och blivit ett "yttrandefrihetsfall". I detta läge hade han skrivit ett "försvar för Kafkas konstnärliga integritet", men detta hade refuserats. Järv valde därför att oavkortat publicera sitt genmäle i Horisont. Utgångspunkten var nu, liksom tidigare, att Kafkas roman och Weiss pjäs var två olika verk. Weiss misstag var att han fört in ett element som han kallade en "andra process", och att det var denna andra process som var den viktigaste. Järv invände att denna andra process inte finns i Kafkas roman. Dessutom var den inre och den yttre processen oförenliga. Den yttre var helt enkelt "förödande för dramat som konstverk". Vad beträffade Pleijels och Zerns försvar för Weiss konstnärliga integritet kunde Järv sträcka sig så långt att han förstod tankegången. Han kunde dock inte acceptera den, eftersom han ville försvara Kafkas konstnärliga integritet.
Ingen av de tidigare debattörerna kände sig manad att bemöta Järvs försvar för Kafkas konstnärliga integritet. Däremot tryckte Aftonbladet en kort, osignerad notis, där det konstaterades att Järv "envetet" fortsatte polemiken om Weiss Processen. Den anonyme artikelförfattaren tyckte inte att Järvs "slutreplik (?)" gav så mycket nytt. Aftonbladet hade under alla omständigheter inte plats för "att i flera omgångar upprepa redan anförda argument".
I ännu en artikel i Horisont tog Järv upp notisen i Aftonbladet. Han betecknade den som "en eftersläng" till diskussionen om Processen. Han återvände till Weiss inlägg i Aftonbladet från januari och slog fast att denne inte alls hade någon "fallenhet för argumentering i artikelform", att hans klassanalys var "trubbig även för våra provinsiella förhållanden" och att allmänheten fick inrikta sig på "att glädjas åt de goda prestationer" han gör som skönlitterär författare. Järv ondgjorde sig också över att han förvägrats genmäle i Aftonbladet och Dagens Nyheter. Men nu fanns det ytterligare något för honom att kommentera: ett program om Processeni Sveriges Radio.
I maj 1977 sände radions P1 ett fyrtio minuter långt program om Processen. Programledare var Dieter Stöpfgeshoff, och de övriga medverkande var Peter Weiss, Sven Wollter (Josef K. i Göteborg 1976), Helge Skoog (Josef K. i Stockholm 1976) och Anders Ek (Josef K. i Göteborg 1948). Stöpfgeshoff hade i realiteten träffat dem på var sitt håll men klippt ihop de olika intervjuerna till ett imaginärt samtal. Diskussionen kom raskt in på frågan om huruvida man generellt borde överföra romaner till drama. Stöpfgeshoff refererade huvuddragen i Harry Järvs kritik och lät Weiss kommentera den:
"Ja, han ser ju Kafka rent litterärt. Han har ju inte sett det teatraliska, han har inte ens brytt sig om det, för jag tror inte att han har... vad jag har läst av honom, vad han har skrivit om den här uppsättningen, om min dramatisering, visar för mig att han knappast har något intresse för teater."
I radioprogrammet fick Weiss därefter tillfälle att utförligt berätta om sin relation till Kafka:
"Jag levde långa perioder med Kafka och i Kafkas värld. Det var i en värld som spelade en stor roll för fyrtiotalisterna, och det var inte bara jag, utan jag minns många samtal vi hade i kretsen kring Dagerman och där vi mycket intensivt befattade oss med Kafka. Det motsvarade min egen livskänsla genom emigrationen, exilen, den fruktansvärda tiden, de första krigsåren där, då allting såg väldigt dystert och hopplöst ut, det var precis den värld som vi levde i, vi levde från ena dagen till den andra, man visste inte vad som skulle hända, om man kunde få stanna kvar här eller om man skulle jagas iväg till andra exilstationer eller om fascismen skulle bryta ut i Sverige också, och att vi skulle försvinna i dessa koncentrationsläger som också var redan föruttänkta av Kafka, koncipierade av Kafka."
När det gällde förhållandet mellan Kafkas romanförlaga och omarbetningen för teater förklarade sig Weiss ha kommit så nära som det överhuvudtaget var möjligt för honom:
"Kafka har sagt allting som han sagt i romanens form. Min uppgift var bara att säga det som dramatiker. Jag skulle inte kunnat skriva pjäsen på något annat sätt. Så som den är nu, den version jag försökt att göra, den är så nära jag kan komma Kafkas text. Annars får jag slänga hela grundidén Kafka och skriva en variation, helt med mina egna stilmedel och med mitt eget språk."
Samtalet kom naturligtvis också att kretsa kring Processens innebörd. Vad ansåg skådespelarna att berättelsen egentligen handlade om, och hur såg de på Josef K.?
Sven Wollter:
"Vad det handlar om är att Josef K. gör upp med en inre skuldbörda, en inre process, som går parallellt med den yttre. Och författaren avser säkerligen att påvisa att den yttre processen inte finner någon lösning förrän den inre processen gör det. Kafka ville bryta med det slutna samhället. Han kallade aldrig sin vision för socialismen vid den här tidpunkten, men enligt min uppfattning är det ingen tvekan om att han såg socialismen. Jag uppfattar avrättningen som ett frivilligt rituellt självmord, på samma sätt som man kan säga att en människa som ger upp kampen för sin egen utveckling begår ett andligt självmord. Vi här i Göteborg har tagit fasta på att Josef K. inte är någon liten människa, han är prokuristen Josef K., som kämpar för att bibehålla sin position i samhället, när jorden börjar skaka under honom."
Helge Skoog:
"Den läsupplevelse jag hade av Processen var trots allt någonting positivt. Det är en människa som i trettio år har gått i fasta spår, till banken, följt sina föräldrars uppfostran, följer alla konventioner, är artig och bockar och ler vänligt mot direktören, säger vad som förväntas av honom, men plötsligt en dag vaknar han upp och är häktad, så blir det plötsligt helt nya banor, han vågar sig ut på nya fält, från att ha varit instängd och bara gått mellan banken och sitt pensionat, kommer han ut i förorten, arbetarkvarteren. Han träffar på människor som kämpar och slåss. Vi diskuterade Weiss rollfigur Hjälparen. Om man gör honom för övertydlig så blir det bara en pekfinger av det hela. Men å andra sidan kan det bli diffust. Om man gör honom med en röd skjorta blir det alltför enkelt, man kan inte säga att det är så enkelt att Josef K.:s problem kan lösas genom att han ska solidarisera sig med arbetarklassen."
Anders Ek:
"Josef K. får en kallelse att ta reda på vad som händer omkring honom. Efter att ha levt ett anonymt, försiktigt, regelbundet liv, så överraskar han sig med att ställa sig i olika konfrontationssituationer, han blir ställd i dem, han ställer sig själv i dem, han bejakar dem, dessa konfrontationssituationer, han försöker på något sätt att bryta sin isolering. Jag upplever ibland Processen som en förvänd Bibel. Och med förvänd så menar jag då en sannare Bibel, men naturligtvis inte alls så folklig som Bibeln, en upp och ner vänd Bibel, en Satansbibel, Satan som läser Bibeln. Det är så klart en nihilism i det, men det är också en revolutionär text, som gör uppror mot det vedertagna, det som man fordrar av människorna. Men jag tror inte man kan begränsa tolkningen till att det är de småborgerliga attityderna som förgör K. Det är som om texten är för stark för denna enda uttydning, det sociala är en viktig aspekt men den utesluter inte en massa andra associationer."
I en kommentar till radioprogrammet skrev Järv i Horisont att om skådespelarna Ek, Wollter och Skoog överhuvudtaget hade något att säga om Josef K., så framgick det i varje fall inte av "deras i allmänna ordalag hållna uttalanden". Han var också missnöjd med Weiss, som i stället för att hålla sig till saken hade beskyllt honom för att se det hela litterärt och att vara ointresserad av teater. Därmed fick Järv sista ordet i detta efterspel till Peter Weiss dramatisering av Processen.
A DUCK-RABBIT PRODUCTION BY COLLIBRI.se
Copyright © 2020 HASSE BLOMQVIST - Med ensamrätt.
Drivs av GoDaddy