1970 -1979

De svenska radiolyssnarna hade hittills bara kunnat höra två Kafkadramatiseringar: operan En läkare på landet som hade sänts1958 och pjäsen Slottet som gått ut i etern 1961. Men i oktober 1970 var det dags för Allan Edwalls dramatisering av Förvandlingen att möta radiopubliken. För regin svarade Arne Forsberg och i huvudrollen som Gregor Samsa hördes Edwall själv. (Läs vidare här.)

Förlaget Bonniers hade på trettiotalet varit tveksamma till att Kafka skulle sälja i Sverige. Det blev därför Forum och Wahlström & Widstrand som fick ta sig an uppgiften att introducera Kafka i landet. Men 1970 gav sig Bonniers ändå in i leken genom att publicera den oavslutade novellen Boetur kvarlåtenskapen. Det blev en tunn volym som förlaget kallade julbok. För översättningen svarade Daniel Hjort. Utgåvan saknade förord men på titelsidan gavs den felaktiga informationen att Boetvar den sista berättelse som Kafka skrev. Hans sista kända berättelse var Josefine, sångerskan eller I mössens rike.

Att eldaren i Kafkas berättelse inte var någon helgjuten hjälte utan snarare skildrades med subtil ironi undgick uppenbarligen Goldstücker. Eller också låtsades han – vilket är sannolikare eftersom han var en intelligent herre – att han inte uppfattade att Kafka skildrade denna representant för arbetarklassen med blott skenbar beundran. Vid Liblicekonferensen gällde det ju att söka bevis för att Kafka stod på den förtryckta klassens sida. Inte att han oftast hade ett leende i mungipan när han beskrev hög som låg.

Kafkas relation till arbetarklassen var också föremålet för artikeln Familjen som ideologifabrik, som den vänsterorienterade litteraturvetaren Maria Bergom Larsson publicerade i Ord & Bild 1972. I samma artikel uppmärksammade hon Kafkas fadersrelation, som hon jämförde med Hjalmar Bergmans. Bergom Larsson noterade att båda författarna ständigt återkom till fadersrelationen och beskrev sonen som den borgerliga familjesituationens offer. Men samtidigt som Kafka skildrade fadersauktoritetens repressiva karaktär förmådde han inte bryta sig loss från den utan att riskera att själv gå under. Det var denna förintelse Kafka skildrade i novellerna Förvandlingen och Domensom båda handlar om söner som krossas av sina fäder.

Vad relationen till arbetarklassen beträffade, menade Bergom Larsson, förhöll sig Bergman och Kafka olika. Kafka gestaltade och bearbetade problematiken medan Bergman i högre grad enbart speglade den och var ett offer för den. Bergom Larsson fann vidare flera belägg för Kafkas kritiska förhållningssätt till den kapitalistiska produktionsordningen, exempelvis att han under sin ungdom stod nära anarkisterna i Prag. Hon hänvisade vidare till att Eduard Goldstücker i eldarens gestalt i romanen Amerika sett en symbol för arbetarklassen. Men vilken klasståndpunkt intar berättelsens huvudperson Karl Rossmann? Bergom Larsson konstaterade att han visserligen tar sig an de betrycktas sak och blir indignerad av orättvisor men att hans släktskap med den härskande klassen gör det omöjligt för honom att ingripa. Bergom Larsson sammanfattade:

I detta svalg mellan vilja och kunna, mellan social solidaritet och psykologisk ofrihet har Kafka gestaltat hela vidden av den borgerliga konstnärens klassproblematik.

Borgarens oförmåga att utveckla en kärleksfull sexualitet och att solidarisera sig med proletariatet var enligt Bergom Larsson också temat för Processen. Huvudpersonen Josef K. behandlade de kvinnor han mötte enbart som ett medel. Han var också oförmögen att engagera sig för arbetarklassens sak. Den anklagelse som riktades mot Josef K. i romanen kom i själva verket från denna kuvade klass. Josef K. var med andra ord, skriver Bergom Larsson, "en förrädare över hela linjen". Han hade förrått sig själv, kvinnorna och den förtryckta klassen. 

Bergom Larssons essä i Ord & Bild uppskattades inte alls av Harry Järv, som i sin tidskrift Horisont 1973 förkunnade att hennes resonemang var alltför abstrakt för att fånga Kafkas verkliga tematik. I artikeln Ett naturligt förhållande till konst och litteratur påminde Järv läsarna:

I olika sammanhang ända från 1951 har jag försökt visa att detta är Kafkas kärnproblem […]: han skriver praktiskt taget alltid om sin sexuella avvikelse, sin oförmåga till normal sexualitet. Det finns ett överväldigande rikt material i Kafkas dagböcker och brev och i andras vittnesmål som bekräftar denna läsning.

Enligt Järv hade Bergom Larsson också fel i sin analys av Processen. Eftersom Kafka var sexuellt avvikande utlöste tanken på äktenskap så starka skuldkänslor hos honom att han var oförmögen till varaktiga relationer med kvinnor. Och Järv avslutade:

Vem som helst som går till läsningen med öppna sinnen, som alltså har ett naturligt, av teorier ofördärvat förhållande till verkligheten, kan lätt se vad det är fråga om i Kafkas verk. Kafka själv trodde att varje läsare genast skulle se det, och därför ville han att hans manuskript skulle brännas.

Kafkadebatten i Sverige kunde alltså under sjuttiotalets början handla om sådant som huruvida författaren i sina berättelser bearbetade sitt förhållande till arbetarklassen eller gestaltade sin sexuella avvikelse. Men det fanns en viktig aspekt av författaren som enligt Svenska Dagbladets kritiker Elsa Edmar förbisetts. Nämligen hans humor. I en artikel från 1974 frågade hon vilka associationer namnet Kafka i allmänhet väckte, och hon svarade att alla gymnasister som lärt känna författaren via skolantologier troligen förknippade honom med "något dystert och kusligt, även svårförståeligt". Edmar gav litteraturhistorikerna skulden för att läroböckerna framhöll sådant som att "Kafkas människor rör sig i en ångestfylld mardröm, en symbol för livets meningslöshet och människornas ensamhet" men att de aldrig nämnde att Kafka också var rolig. Edmar åberopade sig exempelvis på Brods vittnesmål om att Kafka själv skrattade när han högläste ur Processen för sina vänner. Men vad var det då för slags humor som möter läsaren i Kafkas verk? Edmar förklarade:

Kanske förhåller det sig så att den djupa humorn endast finns hos komplicerade och känsliga naturer med disposition för lidande, och hos dem fungerar den som den frälsarkrans som hindrar dem från att sjunka, ett självförsvar intill livsviljans yttersta gräns. Hos den som likt Kafka aldrig förlorar sinnet för de komiska detaljerna kan den skapa ett slags skydd mot förtvivlan.

På de svenska institutionsteatrarna hade intresset för Kafka under senare delen av sextiotalet och sjuttiotalets första år varit minst sagt svalt. Inget verk av författaren hade spelats sedan 1964. Men på Dramatens lilla scen Fyran satte Börje Ahlstedt 1975 upp Redogörelse framlagd för en akademi med Urban Sahlin i huvudrollen. (Läs vidare här.)

Teve hade inte gjort någon Kafkaproduktion sedan 1969 då Tutte Lemkow och Urban Lasson spelade in en engelskspråkig version av Redogörelse framlagd för en akademi. Men 1976 fattade de programansvariga beslutet att filma av och sända Sahlins och Ahlstedts föreställning i TV2. (Läs vidare här.)

Något större intresse på tidningarnas kulturredaktioner väckte inte samlingsvolymen Framför lagen. Däremot fick diskussionen om det politiska perspektivet på Kafkas verk ytterligare näring i samband med att de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari 1975 publicerade en bok med titeln Kafka: Pour une littérature mineure. I boken argumenterar Deleuze och Guattari för att allt hos Kafka har politisk innebörd, eftersom hela hans verk är ett slags minoritetslitteratur. Kafkas modersmål var tyska, men det var en tyska som förlorat kontakten med befolkningen i Tyskland och utvecklats till ett artificiellt språk ställt i den österrikiska förtryckande minoritetens tjänst i det tjeckiskspråkiga Prag. Detta blev, menade Deleuze och Guattari, särskilt egendomligt för stadens judar som visserligen språkmässigt tillhörde den tyska minoriteten men samtidigt var exkluderade från den. Den politiska sprängkraften i en sådan litteratur bestod enligt Deleuze och Guattari i att den främjade en medveten nationell gemenskap samt att den inte var en angelägenhet för ett antal stora begåvningar utan något som berörde och engagerade hela minoritetsgemenskapen. En utförligare redogörelse för Deleuzes och Guattaris tankar följer längre fram i anslutning till att publiceringen av en översättning av ett kapitel i boken behandlas.

I Sverige uppmärksammades Deleuzes och Guattaris bok av Sydsvenska Dagbladets Carl Rudbeck, som återgav bokens huvudinnehåll och konstaterade att den blivit en av årets mest debatterade skrifter i Frankrike. Rudbeck ville dock inte uttala sig om huruvida Deleuze och Guattari hade rätt i sin analys:

Om detta är en riktig läsning av Kafka kan vi kanske lämna därhän, men det är inget tvivel om att Deleuze och Guattari är två av Frankrikes mest inflytelserika tänkare på vänsterkanten som i popularitet konkurrerar med marxisten Louis Althusser och psykoanalytikern Jacques Lacan.

Sedan det politiska reformarbetet i Tjeckoslovakien avbrutits av en Sovjetledd invasion i augusti 1968 gick mängder av tjecker i exil. Bland dem som tog sin tillflykt till Sverige fanns tre filmskapare som 1976 fick i uppdrag av Svenska filminstitutet att göra en långfilm av Kafkas novell Förvandlingen. Ivo Dvořák ansvarade för regi och manus, Jiří Tirl för fotot och Jiří Kotlář för scenografin. (Läs vidare här.)

På uppmaning av Ingmar Bergman hade den tysksvenske författaren Peter Weiss redan 1974 börjat göra en bearbetning av romanen Processen för scenen. Och det var bråttom. Tanken var att föreställningen skulle spelas i samband med högtidlighållandet av Kafkas femtioåriga dödsdag samma år. Bergman beslutade sig dock för att avstå från Weiss dramatisering, eftersom han var tveksam till slutet och att han väntat sig ett mer psykologiskt och surrealistiskt drama. Det blev i stället Lennart Hjulström som 1976 satte upp pjäsen på Göteborgs stadsteater med Sven Wollter i huvudrollen. (Läs vidare här.)

Ett halvår efter det att Weiss Processen haft premiär i Göteborg spelades den också på Nya scenen på Stadsteatern i Stockholm. För regin svarade Jan Håkansson och i huvudrollen som Josef K. sågs Helge Skoog. (Läs vidare här.)

En milstolpe i den svenska Kafkapresentationen blev litteraturvetaren Lars Fyhrs doktorsavhandling Att rätt förstå och missförstå – den svenska introduktionen av Kafka 1918–1945, som lades fram 1979 och blev tillgänglig i bokhandeln samma år. Avhandlingen hade tre centrala budskap. Det första var att introduktionen av Kafka i Sverige blev kraftigt försenad. Det andra var att Kafka kom att inta en betydande roll för det litterära fyrtiotalets representanter. Det tredje var att Karl Vennberg spelade en avgörande roll för att bereda vägen för Kafka i landet. 

Hur reagerade då tidningarnas kulturskribenter på Fyhrs avhandling? Lars Nygren på Göteborgs-Posten tyckte att Fyhrs bok "trots vissa brister" var "ett intressant och värdefullt arbete". De brister Nygren redovisade hade med citatteknik, referenser, inkonsekvenser och oklarheter att göra. Aftonbladets Lennart Bromander tog "med största intresse" del av "Fyhrs noggranna redovisning av Kafkas svenska öden". I GT påminde Kristjan Saag om att den internationella Kafkabibliografin i början av sextiotalet upptog fem tusen titlar, och han konstaterade att Sverige nu fått sin första doktorsavhandling om Kafka. Saag imponerades av "denna noggranna deskriptiva studie", men var samtidigt besviken över att den inte visade mer än "ett platt konstaterande: 40-talisterna upplevde Kafka som ett bärande och förlösande alternativ". Boken borde enligt Saag handlat om något annat, nämligen hur Kafka "kunnat bevara sin kraft även senare, fascinera kristna och marxister och bl a varit en samlande symbol för de ystra frihetssträvandena under Pragvåren". Göran Lundstedt noterade i Sydsvenska Dagbladet att ett genomgående inslag i avhandlingen var polemiken mot Max Brods tolkning av Kafkas verk. Enligt Lundstedt fann Fyhr detta inflytande hos de flesta av Kafkas svenska introduktörer. Men ett namn, tyckte Lundstedt, saknades i avhandlingen: Peter Weiss. Lundstedt förtydligade:

Så gick denne också sina egna vägar. Han har nämligen berättat hur "den värld där jag stod i dialog med Kafka" fick dödsstöten genom läsningen av Henry Miller. Detta inträffade just vid den tidpunkt, då Kafkas stjärna stod som högst i Sverige.

Lundstedts invändning var obefogad. Att Peter Weiss inte behandlades i Fyhrs avhandling var självklart. Vetenskapligt arbete utgår alltid från vissa förutsättningar. Fyhr hade tydligt angett att han begränsade sin undersökning till "den Kafka som möter i manifesta sammanhang, dvs i artiklar, recensioner, essäer etc" till och med 1945. Weiss hade vid den tiden inte publicerat något om Kafka på svenska. Att han vistades i Sverige och var intresserad av Kafka var följaktligen utifrån Fyhrs vetenskapliga förutsättningar inte ett tillräckligt villkor för att han skulle diskuteras i avhandlingen. Däremot hade Fyhr inte gjort någon uttalad avgränsning mot teatern. Det är således mer anmärkningsvärt att han i en avhandling om den svenska introduktionen av författaren valde att bortse från Uppsala studentteaters uppsättning av Gravväktaren, som hade premiär i januari 1945 och som man kunde möta i just "manifesta sammanhang" som programblad, förhandsartiklar och recensioner.

Medan tidningarna i det närmaste ignorerade Kafka under senare delen av sjuttiotalet visade radion återigen framfötterna. I oktober 1979 sände man ett mycket ambitiöst program i två delar, som behandlade författarens liv och verk. Det första hade titeln Någon måste ha förtalat Josef K.och det andra Dömas inte bara oskyldig utan också ovetande. Redaktör för programmen var Ingegerd Lundgren, och för uppläsningen svarade Anita Ekström, Hans Jonstoij och Per Myrberg. Programmen innehöll också intervjuer med Harry Järv samt de tyska litteraturvetarna Hans Mayer och Eduard Goldstücker.

I programmet upprepade Harry Järv det budskap han framfört sedan början av femtiotalet, nämligen att "Kafkas romaner och noveller är uppbyggda av självbiografiskt material" och att "hans verk är en diskussion av egna neurotiska symptom och i medveten anslutning till psykoanalysen som han kände till". Hans Mayer framhöll att Kafka tillhörde en minoritet – i egenskap av jude var han klämd mellan tyskar och tjecker – och att han därför ständigt brottades med frågan om tyskan som språk och avsaknaden av en naturlig hemortsrätt. Slutligen redogjorde Eduard Goldstücker för Liblicekonferensen och det genombrott den inneburit för Kafka i Östeuropa.