2000 - 2009

Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi dramatiserades första gången i Sverige 1969 då teve visade Tutte Lemkow i rollen som apan som lär sig att tala och bete sig som en människa. Minnesvärda versioner gjordes sedan även av Urban Sahlin på Dramaten 1975 och Rolf Nordström på Göteborgs stadsteater 1984. Därefter minskade scenkonstnärernas intresse för berättelsen påtagligt. Men under 2000-talet gjorde den comeback. 

Först ut var radioteatern. I januari 2001 fick lyssnarna höra Johan Lindell som apan i Ludvig Josephsons regi. Det hade då gått hela tjugofem år sedan radioteatern senast gjort en Kafkaproduktion. I oktober 2001 år spelade Daniel Goldmann föredragshållaren i sin egen och Joakim Stenshälls regi. Premiären ägde rum på Judiska museet i Stockholm, och därefter spelades pjäsen på olika scener runtom i landet. När Reine Johansson satte upp Redogörelse framlagd för en akademi på Tam-Tam Teatern i Varberg 2004 ändrade han titeln till Framställan inför en akademi. Året därpå ändrade Christian Berling tillbaka titeln till Redogörelse framlagd för en akademi när han spelade apan på Hedbergs Café i Visby. Decenniets sista uppsättning svarade Ulf Gran för 2006. Han kallade föreställningen Kafkas apaoch i huvudrollen sågs David Book. (Läs vidare under fliken Teater)

Vi har i det föregående mestadels uppehållit oss vid Kafkas ställning i Sverige, men nu ska vi göra en liten utblick. När den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom – för att motverka vad han uppfattade som kulturens förfall – publicerade The Western Kanon 1994, orsakade han en livlig debatt om huruvida det är möjligt och önskvärt att fastställa vilka den västerländska litteraturens omistliga författare är, och om i så fall Bloom var rätte mannen att göra det. 

I svensk översättning utkom Blooms verk sommaren 2000. Då hade diskussionens vindar mojnat något, men Den västerländska kanon väckte fortfarande känslor för eller mot Blooms företag. Men kanske var det mer vad Bloom gick till storms mot än vad han värnade om som orsakade upprördhet. Bloom förklarade nämligen att de som var ansvariga för kulturens förfall var "förtrytelsens skola", dvs feminister, marxister och multikulturalister, som avfärdade klassikerna som chauvinister och förtryckare. Kritik framförde Bloom också mot de amerikanska universiteten, där han fann sig omgiven av "professorer i hip-hop". Bloom gjorde därför prognosen att engelska institutionen inom en snar framtid skulle döpas om till institutionen för kulturstudier och ägna sig åt Batman, rockmusik och film i stället för åt Chaucer och Shakespeare. Till klassikerna räknade Bloom hur som helst författaren Franz Kafka. Hans motivering löd:

I ett strikt litterärt perspektiv är detta Kafkas tidevarv, till och med mer än Freuds. Den listige Freud följde Shakespeares anvisningar och gav oss en karta över människans förstånd; Kafka lät oss förstå att vi inte kunde hoppas på att rädda oss med dess hjälp, ens från oss själva.

Flera av recensenterna framhöll att Kafka var en betydande humorist. I Arbetetskrev exempelvis Johan Fingal att Kafka var "så rolig att läsa", och att författaren "själv gapskrattade när han högläste från Processen bland vänner". Och i GT förklarade Örjan Abrahamsson att det mest slående hos Kafka var "humorn och den fullständigt överrumplande komiken". Abrahamsson visste också – han hade förmodligen inhämtat detta genom att läsa Torsten Ekbom i Dagens Nyheter – att ”det har skrivits tusentals avhandlingar om honom och närmare tjugotusen böcker om honom”.

Vid läsningen av En svältkonstnär slogs Sydsvenska Dagbladets Anders Johansson av hur felaktig bilden av Kafka "som en olycklig, hämmad enstöring som bara skrev för byrålådan" var. Johansson slog fast:

Fram växer istället bilden av en författare som visserligen är ovanligt självkritisk, men som icke desto mindre kämpade för att nå ett litterärt genombrott, som publicerade sig i en mängd tidskrifter och tidningar, som hade gott om förlagskontakter och som planerade för ett liv som författare på heltid.

Utgivningen av Kafkas samlade skrifter fortsatte våren 2001 med volymen Under byggandet av den kinesiska muren, som innehöll texter ur Kafkas litterära kvarlåtenskap 1916-19. Och till sommaren 2001 utkom Till frågan om lagarna med efterlämnade anteckningar från 1920-24. 

Anders Johansson på Sydsvenska Dagbladet fann att det intressanta med volymen Under byggandet av den kinesiska muren var att läsaren fick en bild av hur Kafka arbetade, dvs utan någon helhetsidé eller plan. Mest påminde honom alla dessa fragment om titelberättelsens kinesiska mur. Johansson utvecklade:

Planen för bygget är dunkel, och ledningen är så avlägsen att den blir närmast abstrakt. Till sist framstår hela bygget som gåtfullt bortglömt. Ändå fortsätter det målmedvetna byggandet, men man bygger inte på en enda mur, utan på många korta, avlägsna sektioner samtidigt.

På samma sätt, tyckte Johansson, förhöll det sig med Kafkas eget bygge:

Bitarna hänger inte riktigt samman; någonstans tycker man sig ana en avlägsen helhet, ett syfte, en mening, eller är det kanske bara en projektion från ens egen sida, ett sätt att göra det hela lite – trevligare?

Efter dessa allvarliga kommentarer om Kafkas litterära byggnadskonst avslutade Johansson med att påminna om att det också fanns en annan sida av hans författarskap: "rolig, ibland rent skrattretande, är Kafka nästan alltid".

Och i Till frågan om lagarna återfann Göteborgs-PostensKristina Lundblad alla de ledmotiv som enligt hennes uppfattning går genom Kafkas verk:

Kampen mellan inre och yttre makt men också frånvaron av kamp och det absurda accepterandet i dess ställe, avståndet mellan subjektet och dess omgivning men också ögonblick av oförklarlig närhet, sadomasochistiskt färgat våld, väntan, vakter, gömställen, djur samt naturligtvis den mycket speciella humor som är Kafkas.

Mindre road av vad han läste var Steve Sem-Sandberg. I Svenska Dagbladetförklarade han att det var "oegentligt" att Bakhåll kallade sina utgåvor för "samlade skrifter". Skälet var att volymer som Under byggandet av den kinesiska mureninnehöll "ratat material, texter som Kafka på begripliga grunder helst ville göra sig kvitt". I synnerhet i Under byggandet av den kinesiska muren fann Sem-Sandberg prov på "textutkast som känns förströdda och oinspirerade". Han sammanfattade:

Textkritiska utgåvor som dessa har otvivelaktigt sitt värde för forskningen. Men genom att konsekvent rikta fokus vid sidan av verket mot utkastet hellre än den färdiga texten riskerar de för en bredare läsekrets att skymma snarare än att tydliggöra Kafkas storhet.

Sem-Sandbergs förkastelsedom över Kafkas litterära kvarlåtenskap föranledde Västerbottens-KurirensTommy Sundin att göra något så ovanligt som att recensera en recension. I sin anmälan av volymerna Beskrivning av en kamp, Under byggandet av den kinesiska muren och Till frågan om lagarna tog Sundin tillfället i akt att beteckna Sem-Sandbergs artikel som "snål och grinig". Påståendet att utgivningen av ratade texter skulle skymma Kafkas storhet avfärdade han som "nonsens", och på det hela taget gav Sem-Sandbergs resonemang prov på "en sökt och särdeles tvivelaktig advokatyr". För egen del medgav Sundin att det bland de sexhundra sidorna av litterär kvarlåtenskap som rymdes i de tre volymerna Beskrivning av en kamp, Under byggandet av den kinesiska murenoch Till frågan om lagarna fanns texter som var så fragmentariska att de närmade sig det poänglösa, men de hörde absolut till undantagen:

Tvärtom blir jag ofta förbluffad över hur till och med halvskrivna Kafkameningar kan verka med sådan suggestionskraft att jag omedelbart fångas in.

Här vill jag göra ett litet tillägg. I sin recension refererade Sem-Sandberg till Bakhålls volymer som ”textkritiska utgåvor”. Syftet med en textkritisk utgåva är att återge författarens publikationer eller manuskript exakt så som det står i källorna eller så likt originalet som möjligt. Därför är en textkritisk utgåva naturligtvis alltid på originalspråket. I Kafkas fall tyska. Bakhålls översättningar till svenska är visserligen baserade på textkritiska utgåvor men är alltså inte själva textkritiska utgåvor. 

Jag dröjer gärna också ett ögonblick vid att Sem-Sandberg skiljer mellan något som han kallar ”verket” och något annat som han kallar ”ratat material”. Om man som Bakhåll hade för avsikt att ge ut författarens hela kvarlåtenskap kunde man inte plötsligt ikläda sig rollen av lektörer och förmätet bestämma vad som skulle betraktas som ”verket” och vad som skulle betraktas som ”ratat material”.  

Den femte volymen i Bakhålls utgåva av Kafkas samlade skrifter innehöll romanen Processen. Boken som utkom i februari 2002 skilde sig från de båda tidigare svenska översättningarna (Vennbergs från 1945 och Martinells från 1981) genom att den inkluderade samtliga avsnitt som kan hänföras till romanprojektet, dvs även berättelsens så kallade  oavslutade kapitel. Ett bekymmer för varje utgivare av Processen är att Kafka aldrig angav i vilken ordning romanens olika avsnitt skulle sättas ihop. Han författade berättelsen icke-linjärt, dvs att han inte skrev de olika avsnitten i den ordning som händelserna utvecklades. Varje sammanställning av berättelsens olika delar bygger därför på gissningar och antaganden. Vennberg och Martinells översättningar följde båda Max Brods redigering i originalupplagan från 1925, medan Ågren och jag med vägledning av de båda tyska textkritiska utgåvorna av romanen (Fischers från 1990 och Stroemfelds från 1997) försökte oss på en egen kapitelordning. Inget sådant företag är naturligtvis invändningsfritt. För att inte tynga framställningen här med en diskussion om vad som kan betraktas som avslutade respektive oavslutade kapitel samt i vilken ordning dessa kapitel kan fogas samman hänvisar jag till vårt förord i den inbundna versionen av romanen.

Recensenterna välkomnade att Processen nu kunde läsas i sin helhet, och de godkände också redigeringsarbetet. "Närmare Kafka än så här går det knappast att komma", utbrast exempelvis Nils Schwartz i Expressen. Och Göteborgs-Postens Jan Arnald konstaterade att det tagit "trekvarts sekel att lirka loss Kafka ur Max Brods konstruktion" men att vi med Bakhålls utgivning var på väg att få en "Brodbefriad Kafka i landet". Vid läsningen av den nya Processenslogs Arnald också av att romanen var det tidiga nittonhundratalets The Matrix:

Kanske skapar vi den själva. Kanske är den helt självgående, kanske finns den bara i och med att tanken på den får grepp om oss. Kanske handlar titeln inte alls om någon rättsprocess utan om den inre process som startas av en liten, liten störning i vardagen.

I Norrköpings Tidningar påminde Zoran Alagic om att Vennbergs översättning av romanen hade blivit ett av startskotten till den svenska existentialismen, men han fann nu att det var "mycket roligare att läsa Kafka än vad det brukar sägas". Kafka var enligt Alagic "långt från den dystergök som tyvärr fyrtiotalets bild stadfäste". 

Det har tidigare påpekats att det skrivits färre böcker om Kafka än många föreställer sig. Antalet engelskspråkiga biografier av slaget Life and Letters kunde ända till nittiotalets början räknas på ena handens fingrar. Och på tyska var sådana levnadsteckningar lika lätt räknade. För att råda bot på denna brist inledde Reiner Stach 2002 på Fischers förlag utgivningen av en biografi i tre delar om Kafkas liv och verk. Den första volymen, som fick titeln Die Jahre der Entscheidungen, behandlade mittperioden i Kafkas liv. Den andra delen Die Jahre der Erkenntisutkom 2008 och den tredje Die frühen Jahre publicerades 2014. 

Det var verkligen lätt att bli entusiastisk över Stachs bok. Även jag rycktes med och skrev i februari 2003 en mycket uppskattande recension i Göteborgs-Posten. Jag lovordade boken för att den var bredare, djupare, noggrannare och pålitligare än alla föregångare. Särskilt imponerades jag av Stachs skildring av relationen mellan Kafka och Felice:

Stach skriver synnerligen initierat och sansat om förhållandet mellan Kafka och Bauer, ett förhållande som genom sin speciella karaktär annars lätt inbjuder till att teckna visserligen underhållande men missvisande karikatyrer.

Utgivningen av Kafkas samlade skrifter fortsatte i jämn takt. I september 2002 utkom volymen En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss med brev från 1900 till oktober 1912, och i april 2003 publicerades Dagböcker 1909–november 1911. En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss var den första av nio brevvolymer. Och Dagböcker 1909–november 1911 var den första av tre dagboksvolymer. I brevsamlingen domineras de första åren av breven till kamraterna från gymnasietiden Oskar Pollak och Paul Kisch. Därefter inleds den livslånga vänskapen med Max Brod, vilken avspeglas såväl i långa, innehållsrika brev som i korta meddelanden. Och i september 1912 påbörjas den intensiva och utdragna korrespondensen med Felice Bauer. Översättningen av breven till Felice hade getts ut 1997 men de övriga breven var med enstaka undantag översatta för första gången till svenska.

Det brevrecensenterna framför allt slogs av var Kafkas humor. I Expressentyckte Nils Schwartz att korrespondensen visade att Kafka var en "utstuderad dysterkvist med en rikt blommande självironi – den enda humor som förtjänar namnet". Vissa av breven påminde Göran Lundstedt på Sydsvenska Dagbladet närmast om en Mack Senettfars. Kristina Lundblad skrev i Helsingborgs Dagblad att Kafkas humor och intellektuella elegans oavbrutet kom till uttryck, och att det verkade "som han på det hela taget hade ett riktigt kul liv". Och för dem som fortfarande tvivlade på Kafkas humor citerade Aftonbladets Claes Wahlin några avsnitt ur breven, som dock rymde inte bara komiska passager utan också "rapporter och reflektioner kring litteratur, resor och, ja, eländet som tidigt drabbar Kafka". Andra recensenter gjorde också kulturhistoriska reflektioner. I Göteborgs-Posten skrev Kajsa Öberg Lindsten:

Att plöja igenom dessa Kafkabrev är som att rusa in i en arkeologisk utgrävning och förvånat snubbla över det som vi uppfattar som själva arketypen för vår moderna europeiska kultur.

Och Jesper Olsson på Svenska Dagbladet menade att Kafkas brev avtäckte "några av de tekniska förändringar som skrivandet och läsandet underkastades kring 1900, och som bidrog till en modernistisk avvikelse från ett romantiskt paradigm". Samma tendens såg Olsson exempel på i dagböckerna. Han fann det intressant att den första dagboksanteckningen handlade om en scen ur en film. Han fortsatte:

Precis som filmen skulle förändra våra perceptionsmönster, skulle språket, och i synnerhet litteraturens språk, underkastas en rad rubbningar vid samma tid. Ur detta perspektiv, och många andra, framstår Kafkas skrivande som en väg rakt in i den modernitet som är förknippad med 1900-talet.

Kafka hade 1945 debuterat som dramatiker på Uppsala studentteater med sin enda bevarade pjäs Gravväktaren. Nästan sextio år senare upptäcktes stycket av dramatikern Ole Kröll som gjorde en översättning av texten till danska och även satte upp pjäsen i Danmark. Den svenska radioteatern blev intresserad av projektet och spelade 2003 in en version av Gravväktareni regi av Ole Kröll och med Göte Fyhring i huvudrollen. (Läs vidare under fliken Teater)

Kafka hade djupare och varaktigare relationer med fyra kvinnor. Den första var Felice Bauer, som han förlovade sig och bröt med två gånger. Den andra var Julie Wohryzek, som han förlovade sig och bröt med en gång. Den tredje var Milena Jesenská, som redan var gift och som bröt med Kafka. Den fjärde var Dora Diamant, som Kafka utan att ingå äktenskap levde tillsammans med i Berlin under vintern 1923-24. Dora följde därefter med Kafka under hans vistelser på olika sanatorier i Österrike och stannade vid hans sida tills han avled sommaren 1924. Inte särskilt mycket hade varit känt om hennes senare öde förrän Kathi Diamant – ej släkt med Dora – började forska i hennes liv och 2004 publicerade en bok om henne med titeln Kafka's Last Love. 

I februari 2004 hade utgivningen av Kafkas samlade skrifter nått fram till volym åtta. Boken innehöll brev från november 1912 till januari 1913 och fick titeln Inte ens natten är tillräckligt mycket natt. Den största delen av samlingen utgjordes av korrespondensen mellan Kafka och Felice Bauer. 

Kafkas och Felices flitiga utväxlande av brev och fotografier fick Jesper Olsson på Svenska Dagbladet att göra reflexionen att deras kärlek var "en kärlek i medieåldern". Olsson förklarade närmare:

Dagens digitala nätverk har sina föregångare. Kanske är överhuvudtaget den romantiska kärlek som blomstrar i västerlandet, alltsedan Petrarca diktade fram sin Laura, en kärlek via medier.

Och Bibliotekstjänsts Dick Claésson konstaterade att Kafka inte var någon ordinär brevskrivare:

Som komplement till hans romaner och noveller framstår hans brev som belysande och tankeväckande exkurser.

Det har skrivits väldigt få böcker om Kafka på svenska. Den första var Lars Fyhrs avhandling om den svenska Kafkareceptionen som utkom 1979. Inte förrän hösten 2004 publicerades nummer två, Torsten Ekboms Den osynliga domstolen, som innehöll en genomgång av och kommentar till den internationella forskningen om Kafka. I förordet till sin bok framhöll Ekbom att man "måste vara på sin vakt mot alla övertolkningar och långsökta rebuslösningar av kritiker som tycks betrakta sig själva mera som kryptologer än som läsare". Och med syftning på den sortens uttolkare fortsatte Ekbom:

Man närmar sig Kafkas texter ungefär som rabbinerna läser Toran: varje punkt och bokstav tolkas som ledtråd till något dolt mysterium. Hermann Hesse skriver träffande om de strävsamma Kafkauttolkarna som aldrig når konstverkets inre "därför att de står vid dörren och mixtrar med sina hundra nycklar utan att någonsin se att dörren står öppen".

Stöd för påståendet att Kafka hämtat inspiration från judisk mystik hämtade Ekbom framför allt från Karl Erich Grözingers bok Kafka und die Kabbala, som Ekbom prisat redan i sin artikel om aktuell Kafkaforskning i Dagens Nyheter från 1999. 

Ett alldeles eget kapitel ägnade Ekbom också åt Kafkas relation till August Strindberg. Med tanke på den entusiasm som Kafka uppenbarligen kände inför Strindberg menade Ekbom att man kunnat förvänta sig att sekundärlitteraturen skulle ägna hela kapitel åt Strindberg, men Ekbom kunde konstatera att i standardverken nämns Strindberg mycket parentetiskt. Ekbom påminde därför om att Kafka hade flera av Strindbergs böcker i sitt bibliotek och att han uttryckte sig i synnerligen begeistrade ordalag om den svenska författaren i dagböcker och brev. Särskilt utförliga var Kafkas anteckningar om I havsbandet, som Ekbom hävdade var en tänkbar förebild för romanen Slottet.

Den osynliga domstolennominerades till Augustpriset och fick ett varmt välkomnande av den svenska kritikerkåren. Till de nyheter som AftonbladetsLennart Bromander upptäckte i boken hörde just Kafkas relation till Strindberg. Bromander skrev att Ekbom kunde visa att Strindberg var en mycket viktigare förebild för Kafka än man tidigare antagit. Och i Svenska Dagbladet fann Steve Sem-Sandberg att den Strindberg som Kafka påverkades av var en annan än den vi var vana vid:

Det Kafka beundrade hos Strindberg, skriver Ekbom med stöd hos kritikern Friedrich Beissner, var helt enkelt den konsekvens och skicklighet med vilken han turnerade olika berättargrepp.

Recensenterna kommenterade också att Ekboms bok var en av de fåtaliga om Kafka på svenska. I Sydsvenska Dagbladet upplyste exempelvis Göran Lundstedt:

Det lär finnas omkring tjugotusen böcker om Kafka. "Den osynliga domstolen" är den första som skrivits av en svensk.

Och Tommy Sundin på Västerbottens-Kuriren måste erkänna att han först ställt sig "snobbigt skeptisk" till ännu en svensk Kafkabok men sedan funnit att det på de svenska förlagen endast fanns två titlar tillgängliga. Sundin hade då insett att:

För första gången får vi här på svenska en heltäckande genomgång av Kafkas verk med fördomsfria presentationer och analyser. 

Sundin fäste sig vid att Ekbom fogade in Kafka i den antiutopiska och antiurbana grenen av modernismen, dvs att hans närmaste likar var sådana som Fritz Lang, Gottfried Benn, Adolf Loos, Rainer Maria Rilke och Robert Musil. I Expressensåg Nils Schwartz med tillfredsställelse på att Ekbom hörde till dem som är skeptiska till att läsa texterna som allegoriska läggspel. Skälet var att det mest utmärkande för Kafkas framställningsform var den drömliknande kompositionen med dess tvära och oförmedlade övergångar. Schwartz höll också med Ekbom om att Kafka var en stor humorist:

Den oförlikneliga humorn uppstår i mötet mellan den flödande fantasin och den uppbromsande stilen – ett slags mentalitetskollision som utlöser elektriska laddningar likt torr åska hos åskådaren.

Humorn hos Kafka såg även Per-Ove Ohlson på Borås Tidning:

Har man en gång upptäckt att den finns, finner man den i hans verk oftare än man kanske tror. Kafka har möjligen hämtat incitament till denna humor i de chassidiska legenderna men även från annat håll.

Dagens Nyheters Gabriella Håkansson gladde sig åt att Ekbom gjorde rent hus med flera seglivade Kafkamyter, nämligen "att han skulle ha varit deppig, anemisk, världsfrånvänd och inte publicerat något under sin livstid". I stället växte enligt Håkansson denna bild fram:

Vi möter en finlemmad ung man som svärmade för det judiska, en renlevnadsmänniska som var strikt vegetarian och dyrkade Napoleon, en hypokondriker besatt av krånglande kroppsfunktioner, en sträng självkritiker som ofta gick på bordell och stundom torterades av ohyggliga huvudvärksanfall.

I Göteborgs-Posten tyckte Jan Arnald att det med Ekboms bok och Bakhålls utgivning av samlade skrifter börjat hända så mycket på Kafkafronten i Sverige att det nu var motiverat att tala om "en lättare boom". 

Hösten 2004 respektive vårvintern 2005 utkom ytterligare två volymer i Bakhålls serie samlade skrifter. Det handlade nu om Dagböcker december 1911–1913 och romanen Den försvunne. Den sistnämnda var en reviderad andraupplaga av den volym som publicerats 1998 på samma förlag. Helsingborgs DagbladsSören Sommelius tyckte sig som läsare komma Kafka nära i dagböckerna:

Jag sitter osynlig i hans rum och bevittnar hans passion i skrivandet – och våndas med honom över alla hinder för detta som vardagen medför.

Och beträffande Den försvunne konstaterade Göran Lundstedt i Sydsvenska Dagbladet att ingen av Kafkas romaner var så "livlig, expansiv och rörlig som detta hans verk i genren". Och han tillade:

Till det labyrintiska som vidlåder all Kafkautgivning hör att det första kapitlet i den aktuella utgåvan är översatt efter texten i Kafkas dagbok, medan den förra upplagan följde den av honom publicerade versionen av inledningskapitlet.

År 2005 drabbades de svenska teatrarna av Kafkafeber. Det började på sommaren med att Christian Berling gjorde Redogörelse framlagd för en akademi på Hedbergs Café i Visby. Den intensiva Kafkaperioden började dock på allvar med Hannes Meidals föreställning Kafka, som i augusti 2005 hade premiär på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. I september 2005 tog de svenska Kafkadramatiseringarna steget in i tonernas värld. Det började med att FolkTeatern i Göteborg satte upp en musikalversion av Processen med Jonas Sjöqvist i huvudrollen. När FolkTeaterns musikalversion av Processen spelats i två veckor hade GöteborgsOperan premiär på K. Beskrivning av en kamp, som var en nyskriven opera med musik komponerad av Jan Sandström samt libretto författat av regissören David Radok och författaren Josef Kroutvor. I Finland bidrog den svenskspråkiga Teater Viirus till att hålla Kafkafebern vid liv. I september 2005 började gruppen spela pjäsen No Return som var baserad på två texter av Kafka. Den första texten var kapitlet ”Friluftsteatern i Oklahoma” ur romanen Amerika (Den försvunne). Den andra var novellen Ett brodermord ur Kafkas novellsamling En läkare på landet. För regin och bearbetningen svarade Cezarijus "Cezaris" Graužinis och i huvudrollen sågs Tobias Zilliacus. (Läs vidare under fliken Teater)

Teve uppmärksammade 2005 års Kafkaevenemang i två program. I kulturprogrammet Sverige ställde Anna Charlotta Gunnarsson i oktober 2005 frågan varför Kafka för ögonblicket var så populär. Hon svarade dels med hjälp av några sekvenser från ett Kafkaseminarium på Göteborgs universitet på temat "Kafka i vår värld", dels med några scener ur FolkTeaterns Processen och GöteborgsOperans K. Beskrivning av en kamp. Något egentligt svar på frågan varför så många detta år höll på med Kafka varken gavs eller hade man från programmakarnas sida egentligen ambitionen att ge. Medan kulturprogrammet Sverige inriktat sig på teaterhändelserna i Göteborg, behandlade John Carlssons dokumentär i januari 2006 även andra aktuella Kafkarelaterade projekt som Torsten Ekboms bok Den osynliga domstolen och Bakhålls utgivning av Kafkas samlade skrifter. Carlsson kunde vidare meddela att sekundärlitteraturen om Kafka hade utvecklats till en industri, det fanns enligt honom inte mindre än "sexton tusen verk" om författaren, och om man googlade på författarens namn fick man över två och en halv miljon träffar. Efter att ha konstaterat att Kafka hösten 2005 "iscensätts, tonsätts, översätts, diskuteras och analyseras", ställde Carlsson slutligen frågan: 

Är det tiden som hunnit ikapp Kafka? Och i så fall: är det bra eller dåligt? Är Kafkas popularitet en värdemätare på vårt samhällsklimat?"

Något entydigt svar på den frågan gav inte Carlssons dokumentär. Men flera av de intervjuade redovisade allt annat än den traditionella bilden av Kafka. Niklas Hjulström exempelvis slogs av hur fullkomligt fri Kafka är i sitt författande. Han tillåter sig vad som helst i sina texter. Han låter Gregor Samsa vakna en morgon och upptäcka att han är en jättelik insekt, och därifrån utgår fullständigt naturligt resten av boken Förvandlingen. Torsten Ekbom förklarade att Kafka åtminstone inom den tyskspråkiga litteraturen uppfann den svarta humorn. Jan Sandström påminde om att Torgny Lindgren sagt att "Kafka var farfar till Monty Python". Slutligen sammanfattade David Radok:

Kafka har faktiskt lyckats att beskriva livets verklighet – överföra livets verklighet till en konstnärlig verklighet på ett sådant sätt att den konstnärliga verkligheten berättar oerhört exakt och noggrant någonting om livets verklighet.

I november 2005 utkom ytterligare en volym i Kafkas samlade skrifter. Under titeln Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur hade Erik Ågren och jag samlat författarens brev från februari 1913 till februari 1914. Även i denna volym dominerade breven till Felice Bauer, som han inofficiellt förlovade sig med sommaren 1913 men inom kort bröt med, varefter hennes väninna Grete Bloch trädde in som medlare. 

Göran Lundstedt på Sydsvenska Dagbladettyckte att breven inte var några alldeles vanliga kärleksbrev utan lät sig läsas som en roman. Och Göteborgs-PostensJenny Högström förnam en skillnad mellan författarens brev till Felice och till andra adressater:

Kafka är helt enkelt totalneurotisk, och varje ord till henne (hur välformulerat det än är) bär på en lögn. Det märks i breven till alla andra – då är han plötsligt fri. Och även om formuleringsförmågan inte brister heller när han beskriver sin egen gränslösa eländighet, hade jag då aldrig velat vara hans musa. 

Den första bok som skrevs om Kafka på svenska var Lars Fyhrs doktorsavhandling Att rätt förstå och missförstå – den svenska introduktionen av Kafka 1918-1945 som utkom 1979. Den andra var Torsten Ekboms Den osynliga domstolen från 2004. Den tredje var min bok Den oerhörda värld jag har i mitt huvud med undertiteln En bok om Franz Kafkas skrivande som publicerades sommaren 2006. Min avsikt med denna skrift var att med utgångspunkt från allt som Kafka själv sagt om sitt skrivande försöka kommentera hans litterära teknik och estetik. Jag ville alltså läsa Kafka med hjälp av Kafka. Jag redogjorde också för huvudstråken i sekundärlitteraturen om Kafkas kreativa processer. 

I Expressen konstaterade Nils Schwarz att med Blomqvists bok och Torsten Ekboms Den osynliga domstolen hade "den tidigare så fattiga svenska Kafkalitteraturen på kort tid fått två betydande tillskott som står sig väl även med internationella mått". Schwarz frågade sig också om det förhållandet att Kafkas texter handlar om hans eget författarskap gjorde dem mindre läsvärda? Och han svarade: "Inte ett ögonblick." Och Jan Arnald på Göteborgs-Posten beskrev skillnaden mellan Ekboms och min bok på följande sätt:

Där Ekbom i väldigt hög grad är "läsaren" är Blomqvist "författaren". Hans bok handlar om att komma nära den skrivande Kafka – det är ju "en bok om Franz Kafkas skrivande". 

Sydsvenska Dagbladets Göran Lundstedt skrev att "både i teckningen av Kafkas intentioner och i analysen av framför allt bilder och symboler är Blomqvists bok upplysande". Sara Danius på Dagens Nyheter tyckte visserligen att "det är snyggt gjort, och ofta spännande läsning", men i längden blev det "enahanda". Och Danius utvecklade:

Det är som om Kafkas författarskap uteslutande har sig själv som referens, och i förlängningen bara handlar om Kafkas biografi. [...] Hur ska man då förklara att en hel värld har tagit till sig Kafka?

Av delvis samma uppfattning var Crister Enander, som i Sundsvalls Tidning beklagade att "Blomqvists tolkningar har en tendens att bli alltför snäva, att de stängs in i ett självrefererande inomlitterärt perspektiv". 

För fullständighetens skull ska jag också redovisa den mest negativa reaktionen på min bok. I Svenska Dagbladet tyckte Steve Sem-Sandberg att det var trist att behöva konstatera att Blomqvist ägnade sig åt att "återuppfinna hjulet" och laborerade med ett och annat "vansinnigt begrepp". Sem-Sandbergs slutsats blev därför:

Jag kommer inte ifrån misstanken att Blomqvist, trots sin djupa förtrogenhet med dessa texter, missförstått något väsentligt i Kafkas litteratur.

I november 2006 utkom romanen Slottet i serien samlade skrifter. Det var tredje gången berättelsen om den föregivne lantmätaren K. översattes till svenska. Tage Aurells tolkning hade utkommit 1946 på Wahlström & Widstrand och Hans Levanders 1990 på Carlssons Bokförlag. Bakhålls utgåva som var den tolfte i serien samlade skrifter innehöll i jämförelse med Carlssons version ytterligare lite text ur romanen samt några korta avsnitt med viss anknytning till den. Dessutom skilde sig utgåvorna åt genom att Carlssons följde Brods kapitelindelning, medan Bakhålls följde Kafkas. 

Romanen har oftast beskrivits som en redogörelse för hur huvudpersonen K. måste kämpa för sin rätt att arbeta som lantmätare. Man har tagit för givet att han verkligen är vad han utger sig för att vara. Men redan Max Brod hade med sin dramatisering av berättelsen från 1953 betonat att K. egentligen inte är någon lantmätare utan bara hävdar detta för att slippa bli avvisad från byn. En noggrann läsning av romanen bekräftar att Brods bild är den riktiga. Endast långsamt har dock den insikten mognat i receptionen av romanen. En av de första att uppmärksamma detta faktum och reflektera kring dess följder var dramatikern Hanna Nordenhök, som i sin recension av nyutgåvan i Sydsvenska Dagbladet skrev:

Romanens huvudperson, K., anländer till ett litet samhälle där han snart får veta att det inte är tillåtet att uppehålla sig utan slottets medgivande. Genom en stundens ingivelse ljuger han och säger att han är en lantmätare som blivit ditsänd på grevens begäran, vilket till hans förvåning slottet sedan också bekräftar.

Att K. ljuger fick givetvis konsekvenser för Nordenhöks syn på den återkommande frågan om hur man ska se på skuldfrågan i Kafkas roman. Hon fortsatte:

Efter hand blir han också fullkomligt snärjd i rollen som främling och objekt för byns projektioner, styrda av invånarnas behov av såväl en frälsare som en syndabock. Men skuldfrågan är inte lätt att utreda hos Kafka, den verkar på för många plan. För denna både självpåtagna och utifrån givna roll använder K. till att manipulera och tillskansa sig fördelar.

Representativ för det mer traditionella sättet att se på K. och hans uppdrag var Örjan Abrahamssons anmälan av romanen i tidskriften Vi:

Greve Westwest kallar lantmätare K. till sin by, men när K. anländer behövs plötsligt ingen lantmätare. Byinvånarna är misstänksamma mot lantmätaren som stannar kvar i byn för att reda ut missförståndet. 

Västerbottens-Kurirens Tommy Sundin fokuserade mer på den övergripande tolkningen av romanen och påminde om att det finns "hundra andra sätt" att läsa romanen än Brods metafysiska. Sundin förtydligade:

Bara för att få filosofibegreppet inkommensurabilitet illustrerat för sig, exempelvis. Eller som en studie över grövsta sortens vuxenmobbning. Ändå ligger det något mycket tilltalande i Kurt Tucholskys val att fösa all vidlyftig exeges åt sidan och bara se Kafkas berättelser som en serie fantastiska bilder. 

Även Mikael van Reis på Göteborgs-Postenfunderade över berättelsens många tolkningsmöjligheter och frågade sig varför Kafkas verk uttolkats så mycket mer än andras. van Reis svarade:

Det enkla svaret är att Kafkas texter genast ställer frågor till läsaren som andras författarskap skjuter upp till senare. Man läser inte en roman av Thomas Mann för att genast börja grunna om berättelsens egentliga betydelse. Hos Kafka anländer den frågan med en gång och ökar sedan i tonstyrka.

Men van Reis betonade också att Kafkas berättelser är profetiska i sin mörka klarsyn om framtida slottsmakter och rättsprocesser. Och han exemplifierade:

Kriget mot terrorismen har just handlat om straff som skuldbelägger på osäker eller hemlig grund. Ett talande exempel är den nu i Sverige utvisningshotade jordaniern Hassan Asad som satts i häkte utan att få veta anklagelsen, som beordrats att dagligen anmäla sig till polisen utan att få veta skälet, varpå han får ett utvisningsbeslut vars grunder hemlighålls. Han befinner sig i byråkratins och rättsosäkerhetens limbo. Finns det ett hemlighetsfullt slott högst upp i denna process är det sannolikt vita huset.

Sommaren 2007 fick den svenska Kafkareceptionen två bidrag av det ovanligare slaget. I Dagens Nyheter publicerade Gabriella Håkansson en artikel, där hon prisade Folkuniversitets nya kurskatalog för att den på framsidan visade en ung man med invandrarbakgrund, iförd Kafkakeps. Den ackompanjerande texten i katalogen löd: "Har du också en dold talang?" Håkansson argumenterade för att detta var en betydligt mer rättvisande bild av Kafka än exempelvis den dystert svarta T-shirten med texten "Kafka hade inte heller så roligt" som börjat nyproduceras. Folkuniversitets "förortsblatte" kunde inte vara mer rätt, eftersom "Kafka var blatte han med". Han tillhörde i själva verket tredje generationens judiska invandrare som lyckats göra den hårda resan från underklass till medelklass. Detta fick följder för hans skrivande. Kafka skrev nämligen på den tidens motsvarighet till rinkebysvenska. Håkansson förtydligade att detta var:

En tysk dialekt som enbart talades av judar i Prag. Forskarna tvistar ännu om den berikade eller utarmade den traditionella tyskan.

Och Håkansson fortsatte:

Att läsa Kafka utifrån ett blatteperspektiv är ovanligt givande. Kanske var det den speciella situationen för tredje generationens invandrare i dåtidens Prag som gjorde att han tvingades skjuta fram positionerna. Bli modernast av alla. Skapa en helt ny typ av litteratur.

En motsatt uppfattning om Kafka som nyskapare redovisade Daniel Sjölin en dryg månad senare i Dagens Nyheter. Under rubriken "För lite lek i litteraturen" förklarade han – sensationellt nog – att:

Det finns en tysk utgåva av Kafkas "Processen" som är horribel för att den är komplett. Inför originalutgåvan gjordes några små pyttiga strykningar som räddar hela rasket. I det kompletta manuset saknas nämligen tolkningsmöjligheter. Det visar sig att romanen faktiskt handlar om ett rättsfall och ingenting annat. Man blir, precis som när man läser Ian McEwan, intellektuellt imponerad, men knappast förundrad. Allt det som är mysteriet Kafka försvinner till förmån för intrigens fullbordan.

En välvillig tolkning av Sjölin är att han syftar på den textkritiska utgåvan av Processen från 1990. Den innehåller visserligen samtliga bevarade avsnitt av romanen men är minst lika öppen för tolkningar som originalutgåvan från 1925. 

Ännu en brevvolym i samlade skrifter publicerades i november 2007. Boken som fick titeln Nu återstår bara att spetsas på pålar innehöll Kafkas brev från mars 1914 till augusti 1916. Även denna samling upptogs huvudsakligen av korrespondensen med Felice Bauer och hennes väninna Grete Bloch. 

I sin recension av breven i Expressenfrågade sig Nils Schwartz om Kafka och Felice låg med varandra under sin gemensamma vistelse i Marienbad sommaren 1916. Han ansåg sig också veta att detta var en fråga som "litteraturvetenskapens nyckelhålsforskare skulle ge ett år av sina liv för att kunna besvara". Själv menade Schwartz att Kafkas brev inte gav något entydigt svar på frågan. Där fanns i alla fall inget av "det kvardröjande ruset och den uppdämda ruelsen som bort följa dagarna post coitum". 

Och Svenska Dagbadets Erik Bergqvist filosoferade över det sammantagna intryck breven gör på läsaren och vad författarens dragningskraft beror på:

Det är som om hela Kafkas liv, inklusive det han skrev, är ett sorts uppskjutande, en ofullbordan; ett löfte som aldrig infrias. Och det är förstås delvis där outtömligheten ligger och eftervärlden blir stående, förhäxad och förundrad. Man blir aldrig färdig med Kafka.

I Sydsvenska Dagbladet tyckte Göran Lundstedt att förvecklingarna i breven "kunde ha regisserats av Woody Allen". Lundstedt förklarade:

En man i trettioårsåldern har förlovat sig med en berlinska, men underhåller samtidigt en nära vänskap med hennes väninna. Denna avslöjar mannens mindre höviska omdömen om sin fästmö. Det blir "rättegång" på hotell Askanischer Hof i Berlin. Förlovningen slås upp.

Tidningen Expressen beslutade sig för att hösten 2007 börja ge ut trettio litterära klassiker. En ny bok i serien utkom varje tisdag. Först ut var August Strindbergs Hemsöborna som gratis följde med tidningen. Den 19 februari 2008 var det dags för Franz Kafkas novell Förvandlingen i Karl Vennbergs och Caleb J Anderssons översättning från 1945. I anslutning till utgivningen skrev Petter Karlsson på Expressen en presentation av Kafka och Förvandlingen. Det var en presentation som tyvärr inte bidrog till att nyansera bilden av författaren utan snarare till att förstärka myten om det missförstådda och sjukliga geniet. Karlsson förklarade att när Kafka dog hade endast "en handfull människor läst hans mästerstycke". Allra minst fadern, som dessutom vägrade att "öppna sonens sista brev, ett desperat rop på hjälp". Och om själva berättelsen hette det:

Historien om hur George [sic] Samsa en morgon finner sig förvandlad till en jättelik skalbagge, är förstås toppnumret i Kafkas ständiga försök att bygga en klaustrofobisk skräckshow där kylig realism övergår i febrig paranoia. 

Karlsson frågade sig därefter hur man blir en sådan författare som Kafka. Och han svarade att Kafkas "utanförskap" som tysk bland tjecker och som jude bland tyskar var av stor betydelse. Dessutom kunde Karlsson meddela att Kafkas barndom varit "en mardröm", vilket berodde på att fadern "var en före detta militär som slog sina barn". Det enda som gav Kafka lindring från "ett trist jobb som försäkringstjänsteman" och "ett ännu tristare jobb i en asbestfabrik" var skrivandet. Det kunde bland andra "fästmön Dora Diamant" intyga. Men "förlagens gensvar uteblev", och som en följd av det gav Kafka vännen Brod order "att bränna alla sina verk och övergick till att skriva brev". När Kafka dog var han enligt Karlsson okänd utanför vänkretsen. Men inte nog med det:

Vissa skämdes till och med över att känna honom. Trots att brevvännen och blivande fästmön Felice Bauer överlevde Kafka med 36 år, nämnde hon aldrig hans namn för sina barn. 

I en faktaruta lämnades ytterligare upplysningar om Kafka. Här fick man följande karaktäristik av hans personlighet: "Sjuklig, paranoid, ångestriden, humoristisk." 

Några tillrättalägganden: Att bara en handfull människor hade läst Förvandlingenrimmar illa med att Kafka belönades med Theodor Fontanepriset för just denna novell och att den trycktes i en andra upplaga. Något sista brev till fadern med desperat rop på hjälp känner Kafkaforskningen inte till. Inte heller är det känt att Hermann Kafka slog sina barn eller att Kafka mot slutet av sitt liv övergick till att skriva brev. Däremot är det riktigt att Felice Bauer var sparsam med att tala om sin relation till Kafka, men att det skulle bero på att hon skämdes för honom finns det inget som tyder på. Hennes diskretion berodde troligen bara på att hon var angelägen om att värna sin personliga integritet. 

När Max Brod 1939 lämnade Prag för att emigrera till Palestina medförde han en stor resväska med Kafkas originalmanuskript. Större delen av materialet överfördes 1961 till Bodleian Library i Oxford, där det fortfarande förvaras. Men vissa manuskript betraktade Brod som personliga gåvor från Kafka, och därför behöll han dem. Hit hörde bl a Bröllopsförberedelser på landet, Beskrivning av en kamp och Processen. I omgångar skänkte han senare dessa manuskript till sin sekreterare Esther Hoffe, som dock inte hade en lika pietetsfull inställning till manuskripten som Brod. Efter hans död 1968 började hon avyttra dem till högstbjudande. På det sättet hamnade år 1988 originalmanuskriptet till romanen Processeni Deutsche Literaturarchiv i Marbach, en affär som Hoffe tjänade ca två miljoner dollar på. Och originalmanuskriptet till Beskrivning av en kamp sålde hon till förläggaren Siegfried Unseld för en okänd köpesumma. Detta manuskript är idag i hans sons Joachim Unselds ägo.

Sommaren 2007 dog Hoffe 101 år gammal. Nyheten om hennes död spreds i notisform i många av Sveriges dagstidningar. Hoppet hade, hävdade artikelförfattarna, nu väckts om att forskarvärlden skulle få ta del av tidigare okänt Kafkamaterial. Man oroade sig dock för att dokumenten kunde ha tagit skada av den höga luftfuktigheten i Tel Aviv och av att Hoffe haft ett stort antal husdjur i sin lägenhet. 

Att förväntningarna på innehållet i Hoffes dödsbo felaktigt skruvades upp berodde framför allt på den israeliska dagstidningen Haaretz journalist Ofer Aderet, som av sensationslystnad hävdade att Hoffe haft mängder av okänt Kafkamaterial i sin ägo. Att detta material, som han gjorde gällande, skulle ha förvarats i hennes hem är ett befängt påstående. Hoffe förvarade naturligtvis det värdefulla materialet i olika bankfack. 

En längre och ambitiösare utredning av situationen gjorde Arne Lapidus i tidskriften Axess. Lapidus förklarade att Hoffe ärvts av sina döttrar, som nu förhandlade med hugade spekulanter på Kafkas manuskript. Men döttrarna hade inte fria händer. Den israeliska riksarkivarien hade med stöd av några israeliska litteraturvetare förklarat att dokumenten måste stanna i landet, eftersom de hade stor betydelse för det judiska folket. Kafka var nämligen involverad i judiska och sionistiska angelägenheter. Andra israeliska litteraturvetare hävdade att sionismen inte spelade någon central roll i Kafkas liv och att det följaktligen inte fanns något skäl att materialet skulle stanna i Israel. 

Historien hade alla förutsättningar att bli en följetong. I oktober 2009 kunde bl a Dagens Nyheter rapportera att Nationalbiblioteket i Israel krävde tillbaka manuskriptet till Processensom Esther Hoffe sålt till Deutsche Literaturarchiv Marbach 1988. Representanterna för Nationalbiblioteket betecknade försäljningen av manuskriptet som en "historisk felaktighet". I Göteborgs-Posten påpekade Mikaela Blomqvist i januari 2010 det ironiska i att tyskar och israeler stred om en författare som inte tillhörde något av lägren utan var en tyskspråkig jude från Prag som tillhörde Österrike-Ungern. Hon uppmanade därför de inblandade att läsa romanen i stället för att slösa bort tid på att bråka om originalmanuskriptet.

Det ska för tydlighets skull framhållas att Esther Hoffes dödsbo inte innehöll några tidigare okända Kafkatexter. Allt material som hon förfogat över var bekant sedan länge och hade publicerats medan Max Brod ännu levde. Oenigheten mellan Hoffes döttrar och Nationalbiblioteket gällde vem som hade rätten till de värdefulla originalmanuskripten. Den striden skulle i första instansen avgöras i Tel Avivs familjedomstol. Och domstolen tog tid på sig. Det tog ledamöterna tre år att besluta enbart att Hoffes bankfack skulle öppnas. 

Ingen nyhet om Kafka har fått sådan uppmärksamhet som att han skulle ha varit hårdporrkonsument. Sensommaren 2008 spreds denna nyhet som en löpeld i de svenska dagstidningarna. Och jag som sysslat med Kafka i hela mitt vuxna liv har aldrig fått så mycket frågor om författaren som den hösten. Bakgrunden var att den brittiske författaren James Hawes publicerat en bok med titeln Excavating Kafka, i vilken han hävdade att Kafka prenumererade på två tidskrifter som innehöll hårdpornografiska texter och bilder. För Hawes del innebar detta uttalande en stor framgång. Första upplagan av hans bok sålde slut direkt. 

Det kan tilläggas att det sedan länge har varit känt att Kafka prenumererade på avantgardetidskrifterna Amethyst och Opale, som utgavs av författaren Franz Blei. Det har också varit känt att dessa tidskrifter innehöll texter och teckningar, som ibland var av en smula erotisk natur. Ingen har dock före Hawes kommit på tanken att beteckna detta material som hårdporr. Det ska vidare sägas att det på Kafkas tid också fanns pornografi av ett slag som kan jämföras med dagens hårdporr. Sådana fynd har man dock inte gjort i hans kvarlåtenskap. Men något större intresse av att nyansera bilden av Kafka som hårdporrkonsument kunde inte förmärkas på tidningarnas kultursidor. Jag minns att jag ville skriva något dementerande i Göteborgs-Posten men fick av redaktionen veta att min invändning var alltför förutsägbar för att det skulle vara intressant att trycka den.

Spännvidden i Kafkareceptionen i vårt land har sannerligen varit stor. I ena stunden har man diskuterat hans konsumtion av påstådd pornografi och i andra stunden filosofiska aspekter på hans verk. I tidskriften Gläntas sista nummer för 2008 publicerade Marcia Sá Cavalcante Schuback en fackfilosofisk betraktelse över Kafka. I artikeln Mellan Kafka och Heidegger diskuterade hon nämligen Kafkas novell Boet utifrån Gilles Deleuze och Félix Guattari samt Martin Heidegger.

Marcia Sá Cavalcante Schuback inleder sin framställning med att påpeka att de vanligaste översättningarna av berättelsens titel – The Burrow, Le Terrier, Boet – inte helt täcker originalets Der Bau, som också kan betyda "konstruktion". Hon visar därefter hur texten handlar om konstruktören och dennes konstruktion. Konstruktionen syftar till att ge konstruktören skydd, men eftersom den också måste tillåta konstruktören att gå in och ut ur konstruktionen har den en inbyggd svaghet – obehöriga kan komma in i den. Berättelsens yttre handling utgörs av konstruktörens oro inför detta problem och hans oförmåga att finna en tillfredsställande lösning på det. 

Marcia Sá Cavalcante Schuback påminner sedan om att Deleuze och Guattari i boken Kafka: Pour une littérature mineureutnämnt Kafka till en politisk författare som inte ytterligare borde uttolkas. Deleuze och Guattari kontrasterar alltså det politiska mot det uttolkande. Kafka ska enligt dem inte "läsas som om något betydde något annat än det som står". Marcia Sá Cavalcante Schuback håller inte med om detta utan föreslår i stället att man med hjälp av Heideggers tankar om tekniken skulle kunna förstå Kafka. Hon noterar att det egentligen inte är möjligt att komma in i Kafkas värld. Vi befinner oss nämligen redan i den. Och hon fortsätter:

Vi är redan där på samma sätt som vi är i Varat – nämligen utan att kunna lämna det och utan att vilja leva där. 

Detsamma gäller djuret i berättelsen Boet. Det är inne i konstruktionen. Konstruktionen är dess värld. Samtidigt är konstruktionen och konstruktören identiska med varandra, vilket på ett skrämmande sätt berövar konstruktören hans värld. Marcia Sá Cavalcante Schuback förklarar:

Att vara i Konstruktionen, att vara i sin egen värld och fullständigt uppslukad av dess vara, innebär paradoxalt nog att bli världslös.

Därmed är Marcia Sá Cavalcante Schuback redo att koppla samman sin läsning av Boet med Heideggers tänkande. I sin föreläsning Identitet och differens beskriver Heidegger sammanhörandet mellan människan och varat som ett "Bau", dvs en konstruktion, "förstådd som den moderna tekniken". Marcia Sá Cavalcante Schuback utvecklar:

Heideggers diskussioner om teknikens väsen och dess paradoxer, med en mänsklighet som blir totalt förslavad under sin egen frihet, blir totalt maktlös i sin egen makt och så vidare, liknar i själva verket Kafkas beskrivning av der Bau i så hög grad att det kunde tyckas enkelt och oproblematiskt att använda Kafkas berättelse som en "illustration" eller ett "exempel" för Heideggers beskrivning av den planetariska tekniken.

I december 2008 utgavs tredje och sista volymen av Kafkas dagböcker:Dagböcker 1914–1923. Boken som var den fjortonde i serien samlade skrifter uppmärksammades av Gert-Ove Fridlund, som i Hallandspostenskrev att detta var en särskilt intressant volym eftersom den kan "fungera som en sorts introduktion till Kafka och hans värld". Och Fridlund fortsatte:

Flera av dessa texter hade säkert kunnat utvecklas till mästerliga noveller. Att de stannat vid utkast har dock mindre betydelse än vad man först kan tro. Läsaren hinner fångas av stämningar och miljö. Texterna griper tag.

Och I Borås Tidning tyckte Peter Viktorsson att dagboken visserligen inte alltid bjöd på "munter läsning", men att det ändå var "något av en ynnest" att få följa Kafka på så nära håll. 

I Svenska Dagbladet bekände Erik Bergqvist att det inte är helt lätt att skriva om Kafka, eftersom "exegesen av författarskapet är ofantlig". Bergqvist rekommenderade därför läsaren att "hitta en personlig, ursprunglig beröringspunkt, det vill säga att läsa och läsa om". Det var omkring tjugo år sedan Bergqvist senast läste dagböckerna men han fann dem "oförminskat angelägna". Han förklarade:

De förnekar all befrielse, inte på ett programmatiskt sätt utan genom sin stil. De är ensamma, och får därigenom läsaren att konfrontera sin egen ensamhet. Hur det nu går till, men det ligger något oerhört trösterikt i detta.

I augusti 2009 utkom min bok Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina, som i tio essäer behandlade ämnen som Kafkas sexualitet, påstådda Aspergerpersonlighet, föreställningar om demoner, verksamhet som tjänsteman, bostäder, förhållande till anarkismen, lyriska produktion, intresse för filosofen Brentano m m. Det rörde sig om aspekter av författaren som jag intresserat mig för under mitt översättningsarbete men som inte kunde rymmas i den föregående boken Den oerhörda värld jag har i mitt huvud, som ägnades åt Kafkas skrivande. 

I Gefle Dagblad beskrev Crister Enander essäsamlingen som "en avancerad form av intellektuellt rengöringsarbete". Och i Svenska Dagbladet tyckte Michel Ekman att boken "korrigerar många etablerade missuppfattningar". Av artikeln om Aspergers syndrom drog han dock slutsatsen att Kafka av allt att döma inte var någon särskilt trevlig människa. Som exempel på detta angav han bl a Kafkas "femåriga tortyr per korrespondens av fästmön Felice Bauer". I samma tidning filosoferade Marianne Jeffmar över diagnosens betydelse för inte bara Kafkas utan för många andra författares litterära skapande. Som exempel nämner hon Marlen Haushofer, vars roman Väggen skildrar en total social isolering. 

Romanen Processen hade sedan 1948 överförts åtskilliga gånger till teaterscenen i Sverige, men inte förrän i mars 2009 gjordes den som radioteater. Föreställningen ingick i en serie nyproduktioner av litterära klassiker, och för den nyskrivna dramatiseringen svarade författaren Bengt Ohlsson. (Läs vidare under fliken Teater)