FÖRE 1949

Franz Kafka var sparsam med att befordra sina litterära texter till trycket. Men han var inte – vilket emellanåt felaktigt hävdas – principiellt avvisande till att hans verk skulle läsas av allmänheten. Under sin levnad medverkade han till att publicera sju böcker och ett femtiotal texter i tidningar och tidskrifter. Det huvudsakliga skälet till att Kafka inte utgav fler berättelser var helt enkelt att de var oavslutade. De allra flesta verk som han ansåg fullbordade medverkade han själv till att utge. I sitt s k litterära testamente instruerade han sin vän Max Brod att bränna alla hans efterlämnade papper. Brod valde på goda grunder att inte efterkomma denna begäran utan påbörjade omedelbart efter Kafkas död 1924 redigeringen och utgivningen av vännens kvarlåtenskap. Först utkom romanerna, därefter kortprosan, dagböckerna och breven. Brods utgivning av Kafkas texter blev betydligt mer omfattande än Kafkas egen. Omkring åttio procent av trettiotalsutgåvan av Kafkas samlade skrifter utgjordes av material som Brod med assistans av poeten Heinz Politzer sammanställt. Och det var företrädesvis genom denna utgåva som de första svenska Kafkaintroduktörerna lärde känna författaren. Många av dem läste också Brods Kafkabiografi som utkom 1937.

Kafka hade det till en början ganska motigt i Sverige. Det dröjde till 1938 innan man kunde läsa något av honom på svenska. Men då endast i tidskriftsform. Om man ville bekanta sig med författaren i bokform fick man vänta ända till 1945. Som jämförelse kan nämnas att i Norge publicerades romanen Processen i Paul Gjesdahls översättning 1933. Och de norska tidskriftsläsarna hade det ännu bättre. De kunde redan under Kafkas levnad stifta bekantskap med prosastycket Ett brodermord i Haakon Meyers översättning som trycktes i tidskriften Mot Dag 1922. Därmed sällade sig Meyer till den exklusiva krets som översatte Kafka redan under hans levnad. Hit hörde också tjeckiskan Milena Jesenská och ungraren Sándor Márai. 

Men i Sverige gick det långsammare. Ett förlag som Bonniers gjorde 1938 bedömningen att det fåtal läsare som var intresserade av Kafka kunde läsa honom på originalspråket. Förläggarna hade nämligen inhämtat att försäljningssiffrorna i Norge var mycket nedslående. Men det fanns ändå de som försökte väcka intresse för Kafka i Sverige. Hit hörde Hermann Hesse som 1935 skrev två krönikor om modern tysk litteratur i BLM (Bonniers litterära magasin). Till den moderna tyska litteraturen räknade Hesse även Kafka, som han betecknade som en judisk motsvarighet till Kierkegaard. 

Hesses introduktionsförsök avbröts emellertid sedan han blivit hotad av de nazistiska makthavarna för att han behandlat judiska författare i sina artiklar. Kafka hörde nämligen till de diktare som nazisterna efter sitt makövertagande betecknade som ”entartete Kunst”, dvs urartad eller dekadent konst. Som en följd av detta brändes Kafkas och andra judars böcker på bål vid en aktion i Berlin 1933. Samma år gjorde Gestapo en razzia hemma hos Kafkas livskamrat Dora Diamant och beslagtog samtliga brev och anteckningsböcker som hon sparat som minne av Kafka. Några år senare förbjöds också förlaget Schocken, som i samarbete med Max Brod publicerat Kafkas samlade skrifter. För att kunna slutföra utgivningen upprättade Brod då ett skenfördrag med förlaget Heinrich Mercy Sohn. Sedan projektet slutförts 1937 upphörde tills vidare all publicering av Kafkas böcker, och Brod själv flydde från Tjeckoslovakien och bosatte sig i Palestina 1939. Det skulle dröja till krigsslutet innan Schockens förlag, som i mellantiden flyttat sin verksamhet till USA, återupptog utgivningen av Kafkas verk. Man inledde då med en andra upplaga av Kafkas samlade skrifter som 1946 skeppades över Atlanten för försäljning i Europa. Det kan tilläggas att sedan 1998 driver San Diego State University ett projekt med syftet att återfinna det material som beslagtogs av Gestapo hemma hos Dora Diamant 1933.

Strax före andra världskrigets utbrott började det röra på sig en smula på Kafkafronten i Sverige. Den första svenska översättningen av Kafka publicerades 1938 i tidskriften Presens, där man kunde läsa tre korta stycken i poeten Johannes Edfelts tolkning. Därmed blev Edfelt Sveriges allra första Kafkaöversättare. Och hans insats var inte någon engångsföreteelse. Han skulle snart återkomma med fler bidrag. Kafkas debut i Presens var emellertid mycket diskret. Texterna beledsagades inte av någon presentation utan återfanns bara under rubriken "Tre prosadikter, Franz Kafka". 

Samma år som Edfelt gjorde sin historiska insats publicerade kritikern och författaren Margit Abenius sina översättningar av sex av Kafkas prosaskisser i BLM. Till skillnad från Edfelt gjorde Abenius bedömningen att Kafkas texter behövde en liten introduktion, i vilken hon passade på att säga några ord om författarens verk:

Man överlämnar sig åt det som åt ett fantasins magiska spel, utan baktankar, men vid slutet framstår den andliga innebörden i stort sett klar, även om det är alltför mycket dikt för att man skulle kunna peka och säga, att detta betyder detta.

Abenius höll det alltså öppet hur Kafka skulle tolkas. Men om han skulle jämföras med någon, tyckte Abenius, så var det med Charlie Chaplin. Det är tänkbart att Abenius hade tagit intryck av att Brod jämförde Kafka med Chaplin i efterordet till romanen Amerika som kommit ut 1927. Brod framhöll att likheten mellan Kafka och Chaplin var märklig med tanke Chaplin var i det närmaste okänd när romanen skrevs. Abenius översättningar av prosastyckena i BLM följdes inte av några ytterligare.  Däremot lät hon trycka BLM-översättningarna igen i sin essäbok Kontakter 1944 tillsammans med en recension av Max Brods Kafkabiografi från 1937. 

Året efter publiceringen av sin första Kafkaöversättning återkom Edfelt med ytterligare sju korta texter i tidskriften Ord och Bild. Och nu hade även han författat ett förord där han förklarade:

Den nutida människans nödläge och rotlöshet är huvudtemat i Kafkas sällsamma och gripande verk, där det ironisk-humoristiska dubbelperspektivet ständigt fasthålles, och där drömlika impulser och makabra infall ständigt korsas med uttrycken för nykter, glasklar, obarmhärtigt skarpsynt iakttagelse.

I likhet med Abenius avhöll sig Edfelt från att nagla fast Kafka vid någon bestämd filosofi eller estetik. Han noterade exempelvis att Kafka på senare tid hade ”tagits på entreprenad av surrealisterna”, men Edfelt betonade att författaren inte hörde till dem. Troligen syftade Edfelt på att surrealistledaren André Breton utnämnt Kafka till en av surrealismens föregångare. Edfelt gjorde också förutsägelsen att Kafka var en "författare, vars betydelse vi ännu inte klart kan skönja också om vi ana, att den kommer att bli sällsynt omfattande och djupt ingripande".  Det var en profetia som man lugnt kan påstå skulle slå in.

I sitt förord till Processen skrev Vennberg att Kafka vid sin död knappast var ett namn utanför vänkretsen, men sedan Max Brod befordrat vännens efterlämnade skrifter till trycket hade något av en Kafkakult uppstått. Vennberg upplyste vidare om att Kafkas texter gett upphov till humanistiska, marxistiska och psykoanalytiska tolkningar, men att Kafka själv "på samma gång bestyrkt dem alla och satt frågetecken för dem". Vennberg fortsatte alltså på den inslagna vägen att förhålla sig öppen till hur Kafka skulle tolkas. Varken Slotteteller Amerika kompletterades med något förord. Måhända tyckte förlaget att Kafka vid det laget inte längre behövde någon närmare presentation. För att markera att romanerna ändå hörde samman försågs dock alla tre med tecknade omslag signerade Mark Sylwan. 

Kafkas noveller och romaner fick ett varmt mottagande av den svenska kritikerkåren, men många beklagade att utgåvorna låtit vänta på sig så länge. Att det var en stor författare som presenterades för de svenska läsarna var recensenterna eniga om. Däremot hade de oftast ingen klar uppfattning om hur han skulle tolkas. I sin recension av volymen Den sanningssökande hunden och Förvandlingen skrev Hugo Kamras i Aftonbladet att hos Kafka pekar allting på sin motsats och att det inte går att bortse från mångtydigheten i hans verk. Men det betydde inte att Kafka var svårläst. Tvärtom tyckte Kamras att Kafka skrev ett klart och skönt språk. Även Olle Holmberg i Dagens Nyheter framhöll i sin recension av samma volym hur svårtolkad Kafka var, och han passade samtidigt på att ge de psykoanalytiskt orienterade uttolkarna en känga:

Somliga fattar honom så. Andra så. Freudianerna, som alltid har rymt en något större procent dumma än andra sekter, lär fatta Kafkas problem som problemet om något som de kallar ”fadersbindning”.

Recensenterna som skrev om novellerna gav alltså inga bestämda svar på frågan om hur Kafkas texter skulle tydas. Lika öppna i tolkningsfrågan var skribenterna som anmälde romanerna. I Svenska Dagbladetförklarade Sten Selander att när han läste Processenvisste han hela tiden att berättelsen rymmer något annat och väsentligare. Men ”vad detta andra är, därom har uttolkarna inte kunnat bli eniga”. I sin recension av Slottet uppmanade Ragnar Bengtsson i Aftonbladet läsarna att inte låta sig avskräckas av romanens mångtydighet. Boken var ”lättläst genom språkets klarhet, bildernas pregnans, rytmens ton av iskristaller”. Carl Fehrman däremot varnade i Sydsvenska Dagbladet för att Slottet inte var lättillgänglig, eftersom ”en slöja av overklighet eller dubbeltydighet” bredde ut sig över händelserna. Svårigheten att tolka författaren fick Evald Palmlund att i Samtid och framtidrentav hänvisa till ett ”Kafkaproblem”. Han kände uppenbarligen till att författaren Angel Flores nyss utgivit antologin The Kafka Problem i USA. I den fanns essäer av bland andra Max Brod, Albert Camus, Franz Werfel, W H Auden, Charles Neider, Hans Joachim Shoeps, Heinz Politzer och Ernst Weiss. Med andra ord ett smörgåsbord med den tidens olika uttolkare.

Lite bestämdare i sin uttolkning av Kafka var Artur Lundkvist som i en dubbelrecension av novellerna Den sanningssökande hunden och Förvandlingensamt romanen Processen veckotidningen Vi utnämnde Kafka till ”skuldkänslans diktare”. Och Lundkvist utvecklade:

Skuldkänslan har också varit Kafkas stora tillgång som diktare, den har försett honom med både ämne och metod, ja, den förefaller rent av ha ersatt den centrala punkt, varifrån en livssyn utgår och ett diktverk organiskt framväxer.

Lundkvist fann att framför allt Processen var utformad som en ”drömallegori”, och att det som gjorde allegorin särskilt verkningsfull var att drömmen var noggrant lokaliserad till verkligheten.

Även Stig Dagerman författade en dubbelrecension av novellerna Den sanningssökande hunden och Förvandlingensamt romanen Processen. I Afton-Tidningen skrev han att Kafkas budskap kanske blev klarare i konturerna och mer lättförståeligt i ljuset av atombombskrevaderna i Nagasaki och Hiroshima. Och han avslutade sin artikel med orden:

Det krävs mod, dvs. stor ärlighet mot en själv, för att våga tränga in i Kafkas grymma värld – men det kan vara nödvändigare än det mesta att våga försöket.

En recensent som dock hade Kafkas tematik helt klar för sig var poeten och dramatikern Ebbe Linde, som i sin recension av romanen Slottet i BLM skrev att Freuds inflytande på Kafka var omisskännligt. Med hjälp av psykoanalysens grundare hade Kafka kastat loss från realismen för att med hjälp av drömmens budskap utforska vad som försiggår i det omedvetna. En sådan tvärsäkerhet på hur Kafka skulle läsas var Linde ännu ganska ensam om, men han skulle snart få sällskap. Det var emellertid inte bara hur man skulle tolka Kafka som Linde var säker på. Han visste också att Kafka var "äldre broder till den i Prag och Wien utbildade, omsider mycket framstående djurpsykologen Gustav Kafka". Flera av författarens berättelser verkade "direkt inspirerade av Gustav Kafkas djurpsykologiska experiment". Visavi denne Gustav Kafka kände, hävdade Linde, Franz Kafka avund och hämndlystnad, vilket kom till "uttryck i hans känsla av utestängdhet, av brist på gemenskap, och i de starka skuldkänslor, som med besatthetens monomani ropar ur hans diktning". Som framgår av Lindes recension kände han inte till ens det mest grundläggande om Kafkas levnadsomständigheter. Kafka hade naturligtvis inte någon yngre bror som hette Gustav, vilket Linde skulle kunnat ta reda på om han hade gjort sig besväret att läsa Max Brods Kafkabiografi från 1937.

Men det var nog si och så med Kafkakunskaperna på fler håll. Många av dem som läste tidningarnas kultursidor visste inte riktigt vem Kafka var. Likväl framställdes han där ofta som en författare som alla redan förmodades känna till. Saken uppmärksammades av tidningen Arbetetsom i juli 1946 – uppenbarligen av omsorg om de undrande – kompletterade en recension av Förvandlingen och Processen med en förklarande faktaruta. I Arbetets faktaruta fick läsarna veta: 

Den som följer med nyare litteratur kan inte ha undgått att då och då stöta på namnet Kafka. Det föres fram som en fix storhet, som något allmänt bekant. I själva verket är Kafka vad man på lärt språk kallar esoterisk, en författare för de invigda, åtminstone har han hittills varit det, inte bara hos oss utan också ute i Europa.

Men snart skulle den svenska allmänheten få ytterligare en chans att bekanta sig med Kafka. I Albert Camus bok Myten om Sisyfos, som utgavs i svensk översättning 1947, återfanns nämligen allra sist i boken en essä med titeln "Hoppet och absurditeten i Franz Kafkas verk". Texten, som för övrigt ingått i den nyss nämnda antologin The Kafka Problem, behandlade huvudsakligen romanerna Processen och Slottet. I Kafka såg Camus en företrädare för den absurda livskänsla som även existentialisterna beskrivit. Men enligt Camus förde Kafka också in ett element av hopp i sin diktning. Hans hjältar kämpar för sin sak med en envishet som får dem att bortse från sina nederlag och ständigt försöka på nytt, men denna tragik i Kafkas verk var samtidigt ett uttryck för hoppfullhet. Kafkas hjältar upphör inte att hoppas på att de kan befria sig från de levnadsvillkor som begränsar deras handlingsfrihet. I detta avseende, menade Camus, var Kafka universell på ett sätt som nådde bortom det absurda. 

Trots utgivningen av romanerna Processen, Slottet och Amerika var Kafka ännu i slutet av fyrtiotalet knappast något stort namn i Sverige. Det var därför en framsynt satsning av stadsteatern i Göteborg att i november 1948 spela André Gides och Jean-Louis Barraults dramatisering av Kafkas roman Processen. (Läs vidare här.)

Göteborgs stadsteaters uppsättning av Processenföljdes inte omedelbart av ytterligare Kafkasatsningar från institutionsteatrarnas sida. Det var således inte enbart när det gällde bokutgivningen utan också överföringen till teaterscenen som Kafkas start i Sverige blev en smula trevande. Nästa Kafkaföreställning skulle låta vänta på sig i fem år. 

I mellantiden fick vi ett celebert besök. I maj 1949 kom nämligen Max Brod till Stockholm, där han medverkade vid en festlighet i Blå hallen för att fira staten Israels ettårsjubileum. I samband med sitt Stockholmsbesök inbjöds Brod att föreläsa om Kafka för Humanistiska föreningen vid Stockholms högskola. I sitt anförande förklarade Brod att Kafka alltför ofta missförståtts och vantolkats. Kafka var en religiös diktare, som ständigt återkom till föreställningen om att mänskligheten är ett odelbart helt. Att utestänga sig själv från denna gemenskap var en synd som straffades hårt. Detta, underströk Brod, var det egentliga temat för romanen Processenoch novellen Förvandlingen. Bakom huvudpersonerna i berättelserna dolde sig Kafka själv, men också det hemlösa judiska folket och rentav hela mänskligheten i det politiska kaos som den själv skapat. Brod beklagade sig följaktligen över Gides och Barraults dramatisering av Processen. Det var helt fel att göra Josef K. till ett oskyldigt offer och att i Kafka se en föregångare till den ateistiska existentialismen. 

I sitt föredrag berörde Brod också Kafkas influenser. Han förklarade att Kafka tagit intryck från många håll, och att en av de författare som betytt mycket för honom var August Strindberg. I synnerhet hade Kafka uppskattat hans roman Inferno. Att Brod framhöll Strindbergs betydelse för Kafka var mer än ett uttryck för artighet mot värdlandet. Kafka nämner inte sällan Strindberg i sina brev och dagböcker, alltid med stor aktning och beundran. I hans bibliotek fanns också flera böcker av Strindberg i tysk översättning. Bland annat den av Brod omnämnda Inferno.

Dagen efter besöket i Stockholm var Brod inbjuden till Estetiska föreningen och Litteraturklubben i Uppsala, där han med smärre avvikelser repriserade sitt föredrag från föregående kväll. När jag 2006 intervjuade Teddy Brunius om hans arbete med Kafka berättade han att det slumpade sig på det sättet att Brod och han vid den efterföljande middagen hamnade bredvid varandra. Brunius informerade då Brod om att man fyra år tidigare spelat Gravväktareni staden. Brod visade stor glädje över detta och kunde bekräfta att det verkligen hade varit världspremiär för Kafkas pjäs. Stora saker sker i tysthet.

Max Brod var hösten 1949 också aktuell i Sverige med sin tolv år tidigare utgivna Kafkabiografi, som nu översatts av Karl Vennberg och författaren Gösta Oswald. Vid Brods sommarbesök nämndes dock inget i tidningarna om att hans biografi snart skulle nå de svenska läsarna. Det är därför troligt att förlagets utgivningsplaner ännu inte var så konturskarpa. Genom sin mångåriga och nära vänskap med Kafka intog Brod naturligtvis en särställning som kommentator till författarens liv och verk. Och tendensen i biografin var densamma som i hans föredrag. Kafka var en religiös, närmare bestämt judisk, diktare.