1950 - 1959

Av kritikerna fick Kafkas kortprosa ett lika varmt mottagande som hans romaner. Staffan Björck skrev i Samtid och Framtidatt Wahlström & Widstrand "fortsätter den berömliga gärningen att införliva Kafkas verk med vår litteratur". I Svenska Dagbladet spekulerade Karl Ragnar Gierow över vad Kafkas mångtydighet berodde på, och han kom fram till att man kunde kalla honom en "otroligt säker litterär pokerspelare, som varje gång lät buden gå så svindlande högt, att ingen skulle ha råd att se korten". Bengt Holmqvist framhöll i Stockholms-Tidningen att Kafka också var en av världslitteraturens stora humorister, och om han skulle jämföras med någon annan konstnär så var det Mozart. Holmqvist förtydligade:

Också han kände smärtan, dödarna; men han fasthöll vid att musiken inte ens i de rysligaste situationer får såra örat utan också måste bereda nöje, dvs förbli musik. Kafka kunde ha sagt detsamma.

Att det i Kafkas texter finns en humor – om än av säreget slag – skulle emellanåt komma att påpekas av framtida kommentatorer, men Holmqvist var en av de första som fäste läsarnas uppmärksamhet på saken. Kanske var det just de ljusnande tiderna som fick honom att betona den sidan av Kafka. Den oväntade jämförelsen med Mozart skulle Holmqvist dock förbli ensam om att göra. 

Novellen En läkare på landet hade översatts av Teddy Brunius och inordnats i samlingen med samma namn från 1951. Men i All världens berättare trycktes 1955 en nyöversättning av berättelsen signerad Stig Dahlstedt samt en kortfattad introduktion författad av Bengt Holmqvist. I introduktionen skrev Holmqvist att novellen var en av de få som Kafka själv publicerade och att detta ”mästerstycke” var ett av mardrömsgenrens allra största. Holmqvist imponerades av hur Kafka med aldrig sinande fantasi matade in märkliga detaljer i berättelsen som om det vore det naturligaste i världen. Därefter övergick Holmqvist till styckets tolkning:

Man kan också fundera på novellens ”innebörd”, en lek som dock av de tusen lärda uttolkarna har bedrivits med så växlande resultat att det manar till försiktighet. Man känner att det inte är fråga om fantasi för fantasins egen skull utan att berättelsen är full av hänsyftningar på stora, svåra och angelägna sammanhang, av subtil och kanske djup livstolkning. 

Men avslutningsvis framhöll Holmqvist att En läkare på landet samtidigt var en rolig berättelse:

Jag vet inte hur man ska vara beskaffad för att inte ha lust att skratta högt gång på gång under läsningen.

Holmqvist hade som en av de första i landet redan tidigare betonat Kafkas humor och då jämfört honom med Mozart. Men att Holmqvist såg humorn även i en mardrömsberättelse som En läkare på landet tyder på en för samtiden ovanlig syn på författaren.

I början av femtiotalet fick Ulf Linde en meningsfrände i det psykoanalytiska lägret. Det var nu författaren och översättaren Harry Järv inledde sitt ihärdiga och livslånga hävdande att Kafka var freudian. Vid Uppsala universitet lade Järv 1953 fram en licentiatavhandling betitlad Konsten som livssurrogat. Kafkas analys av konstnärskapets problematik, i vilken han gjorde en psykoanalytisk tydning av novellen Redogörelse framlagd för en akademi. Järvs studie var den första akademiska avhandling som skrivits om författaren i Sverige. Vid den aktuella tidpunkten lästes skriften dock knappast utanför den begränsade akademiska krets som hade att bedöma den. Det var inte förrän nio år senare då Järv publicerade sin studie i essäsamlingen Varaktigare än koppar som den nådde den intresserade allmänheten. Med tanke på att Järvs avhandling var den första som skrevs om Kafka i Sverige samt det stora inflytande som Järv skulle få på den svenska Kafkaintroduktionen är det motiverat att här redogöra lite utförligare för innehållet i hans studie. 

I sitt arbete förklarade Järv först varför det var troligt att Kafka hade kännedom om psykoanalytisk teori. Därefter konstaterade Järv att Kafka i Brevet till fadern deklarerat att hans skrivande egentligen handlade om det konfliktfyllda förhållandet till fadern. Därav drog Järv slutsatsen att "Kafka själv tolkade sin konfliktsituation i enlighet med det mönster som den psykoanalytiska teorin tillhandahöll och att denna teori således också ingår som ett element i hans litterära produktion". Järv förelade sig sedan uppgiften att utifrån novellen Redogörelse framlagd för en akademi visa hur psykoanalysen hade inverkat på Kafkas syn på konstnärsproblematiken samt på hans gestaltning av denna problematik i sin diktning. 

Järv argumenterar för att Kafkas novell gestaltar olika regressionsfantasier. På sin väg mot att härma människan har apan genomgått de pregenitala utvecklingsfaser i den sexuella organisationens utveckling som Freud redogjort för. Enligt Järv söker sig huvudpersonen Rotpeter främst till den analsadistiska fasen och "avslöjar därmed en förutsättning för en utveckling av den homosexuella komponenten i den egna personligheten". Järv finner att Kafkas berättelse således går att "översätta till psykoanalytisk terminologi utan att någon detalj bryter mot det psykoanalytiska schemat och utan att någon väsentlig detalj behöver förbli oöversatt". Styrkt av detta deklarerar Järv att "det mot Rotpeter avlossade första skottet innebär ett kastrationshot", och att det andra representerar ett sexuellt trauma som Kafka upplevt med "sexuell hypotoni" som följd. Buren som apan var instängd i på båtens däck blir därmed en bild av instängt driftsliv, som hämmats av det sexuella traumat. Buren är samtidigt "en i detalj utarbetad moderlivsfantasi"; fantasin om att återvända till moderlivet är nämligen "den impotentes surrogat för coitus". 

Men Kafkas sexualitet komplicerades ytterligare, menade Järv, av att han kände en homosexuell dragning till fadern. Järv hänvisade till att psykoanalytikern Hellmuth Kaiser argumenterat för att Rotpeter haft "en ursprunglig önskan att dricka urin ur sin faders penis" i syfte att förvärva dennes manlighet. Tanken var, kommenterar Järv, "inte alls så absurd att den kan avfärdas med en ironisk gliring, de homosexuella fantasier som ständigt varieras i Redogörelse framlagd för en akademi talar åtminstone inte emot Kaisers hypotes". Som stöd för det antagandet anförde Järv bl a att Rotpeter förorenade i sin bur, vilket var "ytterligare ett indicium till många tidigare på en starkt utbildad homosexuell komponent hos honom". Och vad som gällde för Rotpeter, förtydligade Järv, "kunde vara ett porträtt av Kafka, sådan han kommer till synes i dagböckerna, breven och brevet till fadern". Kafka skrev, poängterade Järv, "övervägande för sitt eget privata bruk, för att analysera och komma underfund med sig själv och inte i första hand för offentligheten, även om han kände att äregirigheten inte var alldeles obefintlig". Och Järvs slutsats blev "att Kafkas verk inte är tänkbart utan Freud, att Kafka medvetet utnyttjade psykoanalytisk teori för att ge stadga åt sin analys av sig själv".

Det finns mycket att säga om Järvs tolkning av Redogörelse framlagd för en akademi. Här ska vi begränsa oss till själva förutsättningen för analysen. Nämligen att Kafka var insatt i Freuds läror. Järv anförde i sin avhandling flera argument för att så var fallet. Det allra viktigaste argumentet var att Kafka 1902 åhörde Anton Martys föreläsningsserie "Grundfragen der deskriptiven Psychologie" och att det var då han inhämtade sina kunskaper om psykoanalys. Argumentet bygger på ett missförstånd. Det är visserligen alldeles riktigt att Kafka 1902 åhörde filosofen Anton Martys föreläsningsserie "Grundfragen der deskriptiven Psychologie", men dessa föreläsningar handlade inte om Freud och psykoanalysen utan om filosofen Franz Brentano och medvetandefilosofin. Brentano ville utreda den samtida psykologins vetenskapliga grund. Det var, ansåg han, meningslöst att ägna sig åt psykologisk forskning innan denna vetenskapliga disciplin hade beskrivit vad den ville studera. Brentano såg därför som sin primära uppgift att finna den egenskap som skiljer psykiska fenomen från fysiska fenomen. Han lade fram sitt vetenskapsteoretiska grundarbete 1874 i avhandlingen Psychologie vom empirischen Standpunkt. Och det var denna skrift som hans lärjunge Anton Marty redogjorde för i sin föreläsningsserie.

Skillnaden mellan Freud och Brentano kunde knappast vara större. Det som intresserade Brentano var det medvetna, inte det omedvetna. Det omedvetna betraktade han rentav som en självmotsägelse. Men Järv såg att ordet ”psykologi” ingick i namnet på en föreläsningsserie, som Kafka följde, och drog därav slutsatsen att den måste handlat om Freud. Andra av Järvs argument för att Kafka var freudian som exempelvis att han hade ”en åtminstone teoretisk möjlighet” att läsa psykoanalytisk facklitteratur eller att han enligt en dagboksanteckning tänkte på Freud när han skrev novellen Domen, ska jag av barmhärtighet lämna okommenterade, men att dessa argument kunde godtas i ett vetenskapligt arbete, som en licentiatavhandling trots allt är, måste betecknas som anmärkningsvärt. 

Här må det vara tillåtet att göra en liten utvikning för att redogöra för vad Kafka ansåg om Freud och hans lära. Hans uttalanden var inte särskilt entusiastiska. I ett brev till vännen Willy Haas 1912 förklarade han att hans kunskaper om Freud var mycket begränsade:

Av Freud kan man läsa de mest fantastiska saker, det tror jag säkert. Jag känner dessvärre inte till mycket om honom men desto mer om hans lärjungar; min stora respekt för honom är därför mycket ytlig.

Sju år efter brevet till Haas uttalade sig Kafka entydigt negativt om psykoanalysens terapeutiska del. I november 1920 skrev han till Milena Jesenská: 

Det är ett av de många sjukdomssymptom, som psykoanalysen tror sig ha upptäckt. Jag kallar det inte sjukdom och kan i den terapeutiska delen av psykoanalysen inte se annat än en hopplös villfarelse.

Och i ett brevutkast till Franz Werfel från 1922 förklarade Kafka sig ovillig att fördjupa sig i läran: 

Det är inte med någon glädje man fördjupar sig i psykoanalysen och jag håller mig så långt borta från den som möjligt, men att den existerar är åtminstone lika uppenbart som att vår generation gör det.

Den internationella förebilden för Järvs sätt att läsa Kafka var psykoanalytikern Hellmuth Kaiser, som i sin bok Franz Kafkas Inferno redan på trettiotalet hade gjort uppror mot Brods religiösa tolkning och i stället hävdat att Kafka var en utforskare av det omedvetna. Och med sin licentiatavhandling i ryggen var Järv redo att genast tillämpa Kaisers analys på allt som Kafka skrivit. I en recension av den tyska originalutgåvan av Kafkas Brevet till fadern slog Järv följaktligen fast att det var Kafkas förhållande till fadern som låg till grund för hela hans produktion, och att Kafka "visste att hans inställning till fadern var sjuklig, abnorm, neurotisk". Kafka nämnde visserligen inte själv orsaken till att hans frigörelse från fadern hade misslyckats, men Järv trodde ändå att Kafka genom att han kände till psykoanalytisk teori och "att döma av den infantilt perversa sexualsymboliken i novellerna och romanerna" var på det klara med hur mekanismen fungerade. Och Järv utvecklade:

Kafka kunde trots flera allvarliga försök aldrig befria sig från den ambivalenta känslobindningen vid fadern och helt dirigera sin känsla mot ett normalt sexualobjekt. [...] De normala relationerna mellan man, kvinna och barn, som ett äktenskap utgör betingelsen för, hägrade för Kafka som det mest eftersträvansvärda för en människa därför att han själv var psykiskt oförmögen till normal sexualitet. [...] Den homosexuella symboliken i en del av hans produktion tyder på att han tidvis har trott att det inte var fråga om en sekundär fadersbindning (alltså kärlek till modern och därav föranledda skuldkänslor inför fadern) utan en direkt fixering vid fadern med homosexuella tendenser och skuldkänslor som följd.

På grundval av denna analys drog Järv slutsatsen att Kafka inte i första hand skrev för offentligheten utan för sitt eget privata bruk, och att det var därför han var så ovillig att publicera sig under sin levnad. Järvs syn på Kafka skulle med tiden få stor genomslagskraft, och många kom att betrakta honom som Sveriges främste Kafkakännare. 

Trots att Max Brods bild av Kafka börjat ifrågasättas kunde naturligtvis inget rubba hans unika ställning som Kafkas vän och förvaltare av den litterära kvarlåtenskapen. Det var därför en händelse av betydelse när Brod gjorde en dramatisering av Kafkas roman Slottet. Kanske ville han därigenom visa Gide och Barrault hur han ansåg att en bearbetning för scenen skulle gå till. Brods version av Slottetvar i stort sett trogen förlagan men innehöll även element som överensstämde mer med hans religiösa tolkning av Kafka. Pjäsen hade urpremiär på Berliner Schlosspark i maj 1953. Och bara ett halvår senare sattes stycket upp av Ingmar Bergman på Intima teatern i Malmö. (Läs vidare här.)

Sedan Kafkas mest centrala litterära texter blivit tillgängliga i svensk översättning utgav Wahlström & Widstrand i tät följd böcker med biografisk karaktär. Man inledde med Brev till Milena, som i Viveka Starfelts tolkning publicerades 1954. Den i Wien bosatta skribenten Milena Jesenská-Pollak hade lärt känna Kafka i samband med att hon översatte några av hans berättelser till tjeckiska. Sommaren 1920 när Kafka befann sig i Merano för att försöka kurera sin tuberkulos inledde paret en intensiv brevväxling, som utvecklades till en kärleksrelation. Det hela komplicerades dock av att båda redan var bundna. Milena var gift med Ernst Pollak och Kafka förlovad med Julie Wohryzek. Kafka hoppades uppenbarligen på att Milena skulle skilja sig från sin make och ansluta sig till honom i Prag, och han bröt därför förlovningen med sin fästmö. 

Milena hade dock svårt att bestämma sig. Så småningom övergick kärleken mellan Milena och Kafka i en vänskap som av allt att döma varade så länge Kafka levde. Som ett uttryck för det stora förtroende han hyste för Milena skänkte han henne 1921 alla sina dagböcker samt manuskriptet till romanen Den försvunne. Det rörde sig om sammanlagt femton skrivhäften i kvartoformat. Dessa manuskript överlämnade Milena till Brod omedelbart efter Kafkas död, men de brev Kafka skrivit till henne cirka tjugo år tidigare ville hon behålla. När Tjeckoslovakien ockuperades av Tyskland 1939 beslöt Milena att för säkerhets skull låta någon annan förvara materialet. Sannolikt kände hon till att Gestapo gjort razzia hemma hos Dora Diamant 1933 och beslagtagit allt som Dora sparat av Kafkas hand.

Milenas vän kritikern och essäisten Willy Haas åtog sig uppgiften att förvara breven och bad i sin tur några släktingar att gömma samlingen. Efter kriget återfick Haas breven och beslöt, sedan Max Brod gett honom sin välsignelse, att redigera och utge dem, vilket skedde 1952. Och nu gick det undan. Bara två år senare fanns breven i svensk översättning. 

Ingen har någonsin anklagat Brod för att likt Janouch fabricera minnen av Kafka. Däremot har han ibland klandrats för beslutet att sätta sig över Kafkas begäran om att hans efterlämnade papper skulle brännas. Ibland har saken skildrats felaktigt som att Brod suttit vid Kafkas dödsbädd och lovat att förstöra vännens kvarlåtenskap men sedan brutit sitt löfte. Så skriver exempelvis Paul Patera i sin ovan behandlade recension av Brev till Milena:

På dödsbädden men även tidigare bad Franz Kafka sin vän Max Brod, att hela hans opublicerade litterära produktion måtte brännas upp. Efter svåra (?) själsstrider bröt vännen sitt löfte.

Här ägnar sig Patera åt fria fantasier. För det första: Brod var inte närvarande när Kafka dog, så på dennes dödsbädd kan han varken ha lovat eller inte lovat något. För det andra: I Kafkas kvarlåtenskap fanns inget egentligt testamente; däremot två brev adresserade till Brod. I dessa brev instruerade Kafka sin vän att samla in och bränna allt han skrivit. Brod kände sig emellertid inte förpliktigad att följa Kafkas instruktioner. Vännerna hade nämligen resonerat om sina respektive kvarlåtenskaper medan Kafka ännu levde, och båda hade då deklarerat att de inte ämnade förstöra något som den andre lämnade efter sig. För det tredje: Det var Kafkas föräldrar, inte Brod, som ärvde honom. Beslutet att publicera kvarlåtenskapen var därför i både moraliskt och juridiskt avseende deras. På flera av förlagskontrakten under tjugo- och trettiotalet återfinns utöver Brods namnteckning även Kafkas mors. Men myten om den svekfulle Brod har visat sig seglivad. Det är ett eftermäle som framstår som särskilt orättvist med tanke på Brod aldrig begärde någon ersättning för sitt väldiga redigerings- och utgivningsarbete. Att se Kafkas texter tryckta var för honom belöning nog. 

Det är emellertid inte bara Brods roll som förvaltare och utgivare utan även som uttolkare som blivit omstridd. Under senare hälften av femtiotalet intensifierades den svenska kritiken mot hans läsning av Kafka. I Aftontidningen betecknade Harry Järv översättningen av Brods Kafkabiografi rentav som en överloppsgärning. Den bästa introduktionen till Kafka var enligt honom Charles Neiders psykoanalytiskt orienterade verk Kafka: His Mind and Art. Järv utvecklade:

Brod har en syn på Kafka som få litteraturforskare har kunnat acceptera. Enligt Brod är Kafka en religiös författare, t o m en "vägvisande" profetgestalt, men Brod måste tillrättalägga materialet för att få det att stämma med sin tes. En analys av symboliken i Kafkas verk bekräftar inte Brods tolkningar utan visar att det är fråga om en psykologisk självanalys i konstnärlig form.

Och det kom kritik från fler håll. I Morgon-Tidningenfortsatte Erwin Leiser på den linje som han slagit in på redan i samband med den svenska utgivningen av Brods Kafkabiografi. Leiser menade att det länge varit uppenbart att Brod försökt skapa en myt om Kafka. Myten var att man kunde sätta likhetstecken mellan Brods egen judiska religiositet och Kafkas tankevärld. Och det fanns stöd för Leisers kritik från litteraturvetenskapligt håll. En av de mest inflytelserika motståndarna till Brods religiösa tolkningar var den tyske litteraturvetaren Wilhelm Emrich, som 1957 gav ut ett digert verk med den kortfattade titeln Franz Kafka. I Sverige uppmärksammades Emrichs studie av bland andra Gunnar Gunnarsson, som i Arbetet i april 1959 beskrev den som "en brett upplagd och med äkta tysk grundlighet genomförd bok". Gunnarsson inledde sin artikel med att konstatera att Kafkas "självutnämnde impressario" Max Brod hade "verkat bestämmande på en hel riktning inom Kafka-tolkningen". Men Gunnarsson var mer imponerad av Emrich som hävdade att Kafka egentligen var en realist, som skildrade människans främlingskap i det moderna kapitalistiska industrisamhället. Och Gunnarsson utvecklade:

Kafka strävar i sin gestaltning av sammanhangen till en allomfattande universalism, till ett genomlysande av hela den moderna människans värld in i alla dess dunklaste skrymslen och vrår.

Det var denna strävan som enligt Gunnarsson förklarade den ofta omtalade "realismen i detaljen" hos Kafka. 

Uppfattningen att Kafka skildrade människans främlingskap i det kapitalistiska samhället skulle återkomma i den svenska Kafkareceptionen men det skulle dröja några år. Att sätta in författare och deras verk i en politisk kontext skulle på sextio- och sjuttiotalet bli något av en standard både för litteraturkritik och litteraturvetenskap.

Wahlström & Widstrands utgivning av biografiska Kafkatexter resulterade inte i någon aktivitet på scenkonstens område. Ingmar Bergmans Slottet blev den enda teateruppsättning som gjordes under hela femtiotalet. Däremot började radion nu intressera sig för författaren, och det verk man valde att sända hösten 1958 var en operaversion av novellen En läkare på landet. (Läs vidare här.)