1990 - 1999 B

Dagens Nyheters Jens Christian Brandt hade absolut inget emot att Kafka presenterades i serieform. Crumbs och Mairowitz bok hade blivit "full av överraskningar och spännande exkurser" och präglades av en "befriande respektlöshet". Brandt stördes dock av att Mairowitz förlöjligade alla religiösa och filosofiska tolkningar av Kafkas texter och i stället ensidigt betonade det självbiografiskas betydelse för författaren. Brandt konkluderade:

Så blir det en problematisk obalans mellan den djärva formen och det traditionella innehållet. Om man vill hårdra Mairowitz tolkningar skulle Kafka aldrig blivit Kafka om han haft en glupskare – eller bara normal – aptit på kvinnor.

En helt annan uppfattning om Mairowitz tolkning uttryckte Jonas Thente i Göteborgs-Posten:

Man skulle kunna tro att att en sådan här bok lutade ihjäl sig på biografiska förklaringsmodeller av de litterära texterna, men paret Mairowitz/Crumb har ett djupare förhållande till Kafka än så. [...] Det är precis så här man ska göra en Illustrerad klassiker.

Och Johan Svedjedal på Svenska Dagbladet fann Mairowitz text "relativt stram och skeptisk (inga vidlyftiga tolkningar tar överhanden)". Teckningarna däremot var gjorda i "grotesk, expressionistisk stil", vilket medförde att effekten ofta blev övertydlig och att "fantasin låses av bildernas svarta streck". Svedjedal påminde om att Kafka själv bönfallit sin förläggare att inte avbilda insekten på omslaget till Förvandlingen. Men i denna seriebok ritas insekten i en serieversion av berättelsen och därmed "förfuskas ett av berättelsens centrala mysterier". Svedjedal motsades dock av Tommy Sundin som i Västerbottens-Kurirenskrev att just Förvandlingen hade blivit "särskilt lyckad" i Crumbs och Mairowitz seriebok. Här infann sig rentav "den rätta Kafkastämningen". 

David Zane Mairowitz och Robert Crumbs tecknade introduktion till författaren var inte den enda seriebok med anknytning till Kafka som utkom 1997. Samma år utgav nämligen förlaget Medusa ett album med nio korta Kafkaberättelser bearbetade och illustrerade av den amerikanske tecknaren Peter Kuper. Titeln på samlingen var Glöm det! Förutom titelberättelsen ingick tecknade versioner av Liten fabel, Ett brodermord, Snurran, Gamen, Träd, En svältkonstnär, Rorsmannen och Bron. Förordet var författat av serietecknaren Jules Feiffer, och för den svenska översättningen svarade Horst Schröder. 

I slutet av december 1983 hade teve visat Lars Helanders och Sigurd Hallmans Kafka, som var den första svenskproducerade dokumentärfilmen om författaren. Drygt femton år senare, i mars 1999, gjorde UR i TV2 ett avsnitt om Kafka i serien Levande litteratur, som utgjorde en del av ett läromedel i litteraturhistoria för gymnasiet med namnet Den levande litteraturen. Författare till både läromedlet och manus till filmen var Ulf Jansson, som också var presentatör i programmet. 

Avsnittet om Kafka hette "Vem har makten över ditt liv?" och innehöll ett flertal dramatiserade avsnitt ur Processen, vilka var hämtade från David Thomas program om Kafka i den brittiska serien Tio moderna klassiker från sommaren 1989. Men enkom för Levande litteraturhade de svenska programmakarna även spelat in en dramatisering av det korta prosastycket Framför lagen. En hotellvaktmästarliknande dörrvakt står framför en jättelik dörr på en modern storstadsgata. Till denne vakt kommer så mannen från landet och ber om tillträde. Mannens klädsel för tankarna till en sämre beställd medborgare, kanske rentav en uteliggare. Därmed gavs berättelsen en både tidslig och rumslig förankring som saknas i originalet. En sådan modern inramning harmonierade emellertid med Janssons uppfattning om vad som gör Kafka till en av seklets stora författare. I programmet förklarade Jansson:

Man kan beskriva Franz Kafka som den författare som sammanfattat 1900-talet innan det ens hunnit börja. [...] Och han visar oss den oåtkomliga, anonyma makten, den som styr våra liv, byråkratin, 1900-talets typiska erfarenhet, både i socialistiska diktaturer och västliga välmenande demokratier. 

Men Jansson framhöll samtidigt att det inte finns någon entydig och enkel tolkning av författaren.

Kafka skriver hela tiden medvetet i flera nivåer, både i en personlig och en mer symbolisk, så någon entydig tolkning finns det inte. Det är öppna berättelser. Och det är det som är själva finessen, för då kan läsaren ta sin egen personliga upplevelse och gå in i Kafkas berättelser, symboliska berättelser, och ändå känna igen sig själv.

Den 3 juni 1999 var det exakt sjuttiofem år sedan Kafka dog. Samma dag sände radions P1 ett avsnitt om författaren i serien Millenium – om människor och händelser under ett tusen år. Redaktör för programmet var Gun Ekroth. Sändningen inleddes med en raspig ljudupptagning från Göteborgs stadsteaters uppsättning av Processenfrån 1948. Man hör Anders Ek och Karl-Magnus Thulstrup växla några repliker ur katedralsscenen. Ekroth redogjorde kortfattat för Kafkas biografi och betecknade honom som "en av nittonhundratalets mest betydande författare, en modern klassiker som skildrat människans utsatthet i en värld av lagar och förordningar". Ekroth betonade dock att även om Kafkas texter kan framstå som ganska svarta, vittnade hans vänner om att han glatt kunde nynna på balladen Graf Eberstein, som radiolyssnarna fick höra några takter av. Avslutningsvis, frågade sig Ekroth, hur Kafka kommer att stå sig i framtiden. Och svaret på frågan lät hon Ulrika Knutsson leverera:

Kafka kommer nog tyvärr aldrig att bli omodern, därför att det han skriver om – spelet mellan makten och individen, vare sig makten är ett politiskt system, en religion eller vårt eget överjag – det kommer alltid att vara aktuellt.

Knutsson drog också en lans för Kafka som humorist:

Och viktigast av allt. Kafka är ju rolig, han har en absurd humor, vilket skiljer honom från de flesta av de andra stora modernisterna som Proust och de. Det fanns en bokhandel i Stockholm som gjorde reklam med hjälp av Kafka på tröjor, där han satt med sina sorgsna ögon och öron. Kafka hade inte heller så roligt, stod det. Det hade han visst det. Åtminstone när han skrev. Då skrattade han knäna av sig hela tiden.

Översikter över den samtida internationella Kafkaforskningen har inte varit särskilt vanliga på de svenska kultursidorna, vilket medfört att många av världens främsta Kafkakännare sällan eller aldrig omnämnts. Detta gäller exempelvis: Roland Reuss, Peter Staengle, Hartmut Binder, Malcolm Pasley, Mark M Anderson, Walter H Sokel, Detlef Kremer, Jürgen Born, Michael Müller, Hans-Gerd Koch, Joachim Unseld, Jost Schillemeit, Peter Beicken och Stanley Corngold. Ett lika ovanligt som lovvärt initiativ till att redogöra för vad som tilldragit sig på den internationella Kafkaforskningens område på senare år togs av Torsten Ekbom på Dagens Nyheter i augusti 1999. Ekbom publicerade då en artikel med namnet Kafka, från stumfilm till kabbala, som innehöll redogörelser för och kommentarer till fem relativt nyutgivna verk om Kafka: František Kautmans Die Welt Franz Kafkas (1996), Hanns Zischlers Kafka geht ins Kino (1996), David Schurs The Way of Oblivion (1998), Alena Wagnerovás Im Hauptquartier des Lärms (1997) och Karl Erich Grözingers Kafka und die Kabbala (1992).

Olyckligtvis inledde Ekbom sin översikt med att felaktigt upplysa läsarna om att det totala antalet böcker om Kafka i världen troligen nu var uppe i hela tjugo tusen. Den siffran hade Ekbom kommit fram till genom att extrapolera från de femton tusen böcker som enligt hans uppfattning skulle ha funnits redan 1986. Ännu en gång förkunnades alltså på kultursidan i landets största dagstidning att det fanns en i det närmaste oöverskådlig sekundärlitteratur om Kafka. Det verkliga antalet böcker om Kafka var 1986 omkring tvåhundra, och 1999 hade det vuxit till omkring femhundra.

Men nu till Ekboms översikt. Kautmans bok Die Welt Franz Kafkas undgick enligt Ekbom att fastna i biografiska läsningar av Kafka och koncentrerade sig i stället på hans konstnärliga verkningsmedel, vilket medförde att läsaren erbjöds "en möjlighet att inringa den svårdefinierbara Kafkatmosfären av klarvaken mardröm, verkligheten som skuggspel". Tack vare sitt detektivarbete hade Hanns Zischler i Kafka geht ins Kino "lyckats spåra alla de bortglömda stumfilmer och skådespelare som Kafka anspelar på". Resultatet hade blivit "en mycket underhållande Kafkabok". David Schurs The Way of Oblivion var dock ett exempel på "Kafkahermeneutik i den högre skolan" som försökte tävla med "de kultförklarade fransmännen i skönandlig djupsinnighet". I Alena Wagnerovás Im Hauptquartier des Lärms gjordes ett försök att "se Kafka som familjen uppfattade honom", vilket gav rimligare proportioner åt Kafkas förhållande till sina närmaste släktingar. Karl Erich Grözingers Kafka und die Kabbala var "ett av de tyngsta bidragen till de senaste årens Kafkaforskning". Grözinger visade nämligen övertygande att Kafka, som ibland påståtts vara ointresserad av judisk mystik, använde sig av olika kabbalistiska föreställningar i sina berättelser. 

Och så briserade något av en bomb i det svenska kulturlivet. I Svenska Dagbladet rapporterade MarieLouise Samuelsson i september 1999 att lektorn i juridik, Leif Alsheimer, hade upprörts över att hans studenter var så obildade att han exempelvis inte kunde använda ett uttryck som ”Kafkaliknande” när han undervisade. Studenterna visste helt enkelt inte vem Kafka var. Någon av studenterna trodde rentav att Kafka var ett rockband som uppträtt på MTV. Den medicin Alsheimer föreslog mot bristen på bildning var att tvinga sina studenter att under en fyraårsperiod ta en kurs som innehöll läsning av etthundratjugo böcker och texter, däribland Kafkas Processen. Några veckor senare uppmärksammades Alsheimers initiativ av Marie Branner på Göteborgs-Posten, där det hette att: 

Målet med kursen är att få fram hyggligt bildade medborgare. Medborgare och beslutsfattare som kan tänka abstrakt, delta i diskussioner och formulera en ståndpunkt.

Alsheimers bildningskurs, som kom att kallas Core Curriculum, beskrevs och utvärderades 2001 av Högskoleverket, som fann att inslaget var ett "välfungerande och hos studenterna populärt koncept", som stimulerade "deras vilja och förmåga att tänka kring, kritiskt analysera och ifrågasätta olika samhällsfenomen".

Men historien har en knorr. Kafka hade faktiskt varit på MTV! Kanalen gjorde nämligen vid den aktuella tiden korta reklaminslag för läsning av de litterära klassikerna, och Kafka var representerad med ett suggestivt inslag om Förvandlingen. Det börjar med lite närbilder på ett ansikte, och skådespelaren Aidan Quinn läser novellens inledningsmening med skräckfilmsröst. Så följer närbilder på insekten. Quinn avslutar med orden ”It was no dream!” Därefter kommer en skylt ”Feed your head books”! Det var sannolikt på det sättet att Alsheimers student hade sett det där inslaget och därmed följdriktigt påpekat att Kafka varit på MTV. 

Men historien om dagens ungdoms brist på bildning upphörde inte att förfära. Så fort Kafka kom på tal nämndes också Alsheimers larmrapport från den akademiska världen. För att anlägga lite moteld skrev jag några år senare en kort artikel i Göteborgs-Posten där jag upplyste: ”Kafka har faktiskt varit på MTV”. Den slutsats man kan dra av allt detta är kanske att juridiklektorer borde bilda sig genom att titta på MTV! Men bara för att vara tydlig: Alsheimers initiativ till att studenter skulle läsa litterära klassiker var naturligtvis utmärkt. Jag avslutade också min artikel i Göteborgs-Posten med att utbrista: ”Heja Alsheimer och MTV!”

Så följde ett stillsammare inslag i Kafkaintroduktionen. I ett temanummer om tysk litteratur fanns i slutet av 1999 två artiklar om Kafka införda i Ord & Bild. Den första var författad av Steve Sem-Sandberg och hade titeln 1914 – Kafka, Prag, den lilla scenen och den stora världsteatern. Den andra hade rubriken Kafkarummet – den kinesiske Koch var skriven av Göran Sommardal.

I sin artikel ville Sem-Sandberg visa hur Kafkas hemstad Prag återspeglades i hans berättelser. Ingenstans i författarens verk nämndes staden visserligen vid namn, men enligt Sem-Sandberg var det ändå uppenbart att Kafkas arbetsplats på Pořič 7 och Veitskatedralen motsvarade domstolskanslierna och domkyrkan i romanen Processen. Sem-Sandberg argumenterade vidare för att novellen I straffkolonin och romanen Processenvar en förtäckt skildring av Kafkas och Felices brytning i juli 1914. Men berättelserna hade en räckvidd utanför den privata sfären. De handlade också om en hel generations, en hel epoks öde i samband med första världskriget och det habsburgska väldets sönderfall. 

Sem-Sandberg hade också ambitionen att modifiera den traditionella bilden av Kafkas person. Han beskrivs ju ofta som obeslutsam och handfallen. Den karaktäristiken kunde Sem-Sandberg en smula överraskande – ingen som kände Kafka har vittnat om något liknande – komplettera med följande upplysning: 

Men bakom denna handfallenhet döljer sig ett manipulativt geni av sällan skådat slag. Det egentliga syftet med breven till Felice är till exempel att hålla så många människor som möjligt så länge som möjligt i ett tillstånd av konstant obeslutsamhet, oro och ängslan. 

När Sem-Sandberg skrev sin artikel förlitade han sig på sitt – uppenbarligen otillförlitliga – minne. Han påstod exempelvis att det var Kafka som hälsade på Felice på hennes hotellrum på Askanischer Hof i Berlin den 12 juli 1914. Det var naturligtvis tvärtom. (Kafka var på besök i Berlin och tog följaktligen in på hotell, medan Felice var bosatt i Berlin och således inte behövde något hotellrum.) Kafkas dagboksanteckning från 31 december 1914 uppgavs vara från den 27 december. Dessutom återgavs innehållet i den felaktigt. Sem-Sandberg hävdade nämligen att Kafka i anteckningen uppgav att han slutfört berättelserna Byskolläraren, Minne från Kaldabanan och Biträdande chefsåklagaren. Men Kafka rapporterade i själva verket att han inte var klar med dem. Och så fortsatte det. Felices syster Erna kallades Edna, Kafkas syster Ottilie (eller Ottla) fick heta Ottila och Berlinförfattaren Ernst Weiss placerades i Prag. Men även beträffande innehållet i Kafkas berättelser var Sem-Sandbergs uppgifter skakiga. Han uppgav att den ryske vännen i Kafkas novell Domen var död. (Han levde, varför skulle berättelsens huvudperson annars skriva brev till honom?) Läsaren skulle tro att officeren i I straffkolonininte kände till grunden för den dom som han verkställde. (Den var inte bara känd för honom, den utgjorde fundamentet i hans tillvaro.) En sådan ansamling av felaktigheter och approximationer har inte skådats i den svenska Kafkapresentationen sedan Ebbe Linde på fyrtiotalet hittade på att Kafka hade en yngre bror vid namn Gustav. Utan att rätta till något av faktafelen tryckte Sem-Sandberg dessutom om artikeln i sin essäsamling Prag (no exit) 2002. 

Reda på sig hade däremot Göran Sommardal. I artikeln Kafkarummet – den kinesiske K redogjorde han för Kafkas ställning i Kina. Sommardal rapporterade att författaren kommit att bli en ikon i landet, vilket tog sig uttryck i att han var:

Dyrkad, bekämpad, tagen för given, tagen som intäkt, omgärdad av obligatorisk berömmelse men också begåvad med den utstrålning med vilken ikonen på ikonostasen drabbar och upplyser sina tillbedjare.

Startskottet för den kinesiska Kafaintroduktionen var den marxistiska konferens som hållits i Liblice 1963 och som resulterade i att författaren under några år tolererades av makthavarna i Östeuropa. Den första kinesiska Kafkautgåvan innehöll Processen, Förvandlingen och Domenoch publicerades 1964 i Shanghai, uppenbarligen som avskräckande exempel på pervers avvikelse i politiskt eller sexuellt avseende. Boken fick dock motsatt verkan och lästes i hemlighet under kulturrevolutionen av den nya generationens författare. Så småningom utkom också Kafkaböcker avsedda för allmänheten, men det framhölls då att han var en diktare som skildrade kapitalismens avigsidor. I mitten av åttiotalet förändrades dock den kinesiska bilden av Kafka, som nu jämfördes med inhemska diktare som Yu Dafu, Pu Songling och Qian Zhonghu. Kafka var helt enkelt en kines "från andra sidan havet". Och bland de samtida kinesiska författare som tagit starkast intryck av Kafka framhöll Sommardal särskilt Bei Dao och Can Xue.