Nyutgåvan av Brevet till fadern fick uppskattande recensioner. Många skribenter framhöll att brevet var en nyckel till Kafkas hela författarskap, och de citerade det centrala stället i texten där författaren förklarade att ”mitt skrivande handlade om dig”. Recensenterna fäste sig också vid tragiken i att den robuste och affärsinriktade fadern och den veke och författande sonen aldrig riktigt kunde förstå och uppskatta varandra. I Upsala Nya Tidning ställde sig Staffan Bergsten frågan hur man skulle tolka ”detta förfärliga brev” som aldrig nådde adressaten. Och han svarade:
Det är just denna svårfångade mångtydighet som gör Kafka så fascinerande och Brevet till fadern bjuder i miniatyr den grundläggande problematiken i hela författarskapet.
Efter sina inledande ord om handlingen i romanen övergår Sem-Sandberg till att redogöra för Kafkas relation med Felice Bauer. Sem-Sandberg förklarar att Kafkas möte med Felice ”i september 1913 kom också att utgöra det kreativa startskottet för romanen Processen”. Det stämmer inte. Kafkas sammanträffande med Felice är väldokumenterat. Han skriver om det utförligt i sin dagbok den 20 augusti 1912 och berättar att han träffat henne den 13 augusti 1912, det vill säga ett drygt år tidigare än Sem-Sandberg anger. Av Kafkas följande anteckningar i dagboken framgår att mötet med Felice visserligen blev det kreativa startskottet för hans arbete, men inte med Processen utan med novellen Domen. Romanen Processen påbörjade han först två år efter mötet med Felice, närmare bestämt efter det att de brutit sin förlovning i juli 1914.
Sem-Sandberg förklarar vidare att Max Brods utgåva av Processen från 1925 ”följer i princip den ordning Kafka själv angav när han sorterade de ’färdiga’ kapitlen i olika konvolut”. Men hade Sem-Sandberg inte nyss förklarat att Kafka själv inte visste hur kapitlen skulle hänga samman? Nu hävdade Sem-Sandberg att Brod visste hur Kafka tänkt sig det hela. Och dessutom gjorde Sem-Sandberg gällande att Brod visste vilka kapitel som var ”färdiga”.
Sem-Sandberg medger att det tvistats om huruvida Brods kapitelföljd är den rätta. Han förklarar att ”vissa utgivare har försökt kasta om kapitelföljden” och ”försökt infoga även andra fragment i helheten”. Bakom Sem-Sandbergs formulering ”vissa utgivare” döljer sig några av världens främsta Kafkaexperter som Herman Uyttersprot, Hartmut Binder, Charles Neider, Hans Elema och Christian Eschweiler. Men Sem-Sandberg litar mer på Brod och vet att ”en sådan alltinneslutande version av Processen blir dock otymplig, repetetiv, snudd på oläsbar”.
Det hör till saken att även Brod var öppen för att diskutera kapitlens inbördes ordning. I efterordet till tredje upplagan av Processen från 1946 övervägde han om kapitel fem, dvs avsnittet ”Pryglingen”, skulle kunna flyttas och i stället vara kapitel två. Vad Brod inte var beredd på var att detta förslag skulle utlösa en storm av kritik mot hans redigeringsarbete. Var det inte sant att han, som han uppgivit, byggde sin redigering på erfarenheten av att ha hört Kafka högläsa romanen för honom? Och nu skulle kapitlen plötsligt kunna stuvas om! Brods anseende som uttolkare hade redan fått sig en törn när allt fler forskare tog avstånd från hans religiösa tydning av Kafkas verk. Nu restes invändningar även mot hans redigeringsarbete. Det skulle därför säkert tröstat honom om han vetat att han drygt sextio år senare skulle tas i försvar av Sem-Sandberg.
Innehållet i kapitlet som trycktes i Ord & Bild1997 har redan återgivits, så här följer en kort sammanfattning av några av de övriga centrala avsnitten i boken. Studien inleds med att författarna beskriver Kafkas texter som ett rhizom. Det är ett begrepp som är lånat från bilogin och betyder rotsystem. Alla delar av Kafkas texter är, förklarar Deleuze och Guattari, självständiga men samtidigt förbundna med varandra. Vidare, menar författarna, är Kafkas berättelser inte avsedda att fungera som arketyper eller drömbilder eller att ge upphov till associationer. Kafka ägnade sig i stället åt experimenterande med ”maskiner”, och hans texter är ett slags ”erfarenhetsprotokoll” från dessa maskiners arbete. En maskin kan användas till experiment som att undersöka hur en människa blir till ett djur (som i Förvandlingen), eller att undersöka hur en människa helt identifierar sig med en maskin (som i I straffkolonin). Ofta handlar experimenterandet om att finna ”flyktlinjer”, det vill säga frihet från socialt och psykologiskt förtryck (som i Redogörelse inlämnad till en akademi).
Recensenterna var inte så entusiastiska inför Raderna om Kafka strök. I Västerbottenskurirenbetraktade Tommy Sundin med något enstaka undantag texterna som ”återvändsgränder eller fruktlösa stickspår”. Och i Svenska Dagbladet tyckte Fabian Kastner att för ”lagombeundraren torde denna bok vara av begränsat intresse”. Nikanor Teratologen skrev i Tidningen Kulturen att det som Kafka strök ”avlägsnades förmodligen i de flesta fall med goda skäl”. De enda som var positiva var Hallands NyhetersGert-Ove Fridlund, som tyckte att boken rymde ”både underhållning och substans”, samt SmålandspostensMartin Lagerholm, som tyckte att det var en ”bläddervänlig liten bok”.
Historien om Milena är historien om en omvänd klassresa. Hon föddes 1896 som dottern till en tjeckisk framgångsrik specialist i odontologi och växte upp i en borgerlig och välbärgad miljö i Prag. Modern dog när Milena var blott femton år gammal. Under åren som följde på moderns död gjorde Milena revolt mot sin far, sin samhällsklass och sin etnicitet genom att umgås med tjeckiska, tyska och judiska konstnärer, författare och skådespelare. Hon visade också prov på beteende av mer oroande art. Hon använde droger, umgicks vårdslöst med pengar och begick småstölder. Innan hon ännu var myndig inledde hon en relation med den tio år äldre Ernst Pollak. Paret levde av allt att döma ett så vilt liv att Milenas far slutligen såg sig nödsakad att se till att dottern blev tvångsintagen på en psykiatrisk klinik för avgiftning.
Föga överraskande tydde Kafkas kommentarer om Strindberg på stor aktning och djup respekt. Dessutom innehöll hans boksamling en handfull av Strindbergs böcker i tysk översättning. Mer överraskande var, åtminstone för mig, vilken betydande roll Felice Bauer och hennes syster Erna spelade för att Kafka skulle börja intressera sig för att läsa Strindberg. Felice beundrade Strindberg och ägde tjugosju band av författaren i tysk översättning. I ett brev till Kafka från 1912 skickade hon med några citat av Strindberg som hon ville att hennes nya brevvän skulle kommentera. Strindberg förblev ett samtalsämne mellan Kafka och Felice, och sommaren 1914 förlovade de sig. Kort därpå bröt de trolovningen, och i samband därmed sammanträffade Kafka med Felices syster Erna som vid detta tillfälle gav honom Götiska rummen. Ett år senare skänkte Erna honom också I havsbandet. Relationen mellan Kafka och Felice stabiliserades så småningom och i ett brev från 1916 skrev Felice att hon följde en föreläsningsserie om Strindberg, vilket Kafka tyckte var överfödigt eftersom man bara behövde ”sluta ögonen för att ens eget blod skulle hålla föreläsningar om Strindberg”.
Kafka och Felice bröt definitivt vintern 1917. Och om det är en tillfällighet eller inte så finns det inte en enda kommentar till Strindberg i Kafkas brev och dagböcker efter det. Jag avslutade essän med dessa ord:
Sekundärlitteraturen om Kafka har inte sällan varit snobbigt nedlåtande när talet kommit in på Felice. Hon skulle inte ha förstått att dela hans intresse för det konstnärliga. Och hennes syster Erna brukar inte uppmärksammas alls i samband med Kafkas litteraturläsning. Det är kanske dags att ge systrarna Bauer upprättelse.