1980 - 1989

Under åttiotalets första år visade de svenska dagstidningarnas kulturredaktioner påfallande lite intresse för Kafka. Ett undantag var en underfundig artikel skriven av författaren Erik Beckman i Dagens Nyheters serie "Klassiker i livet" som publicerades sommaren 1980. Beckman utformade sin text som ett fiktivt samtal mellan honom själv och Kafkas romanfigur Josef K. De båda herrarna diskuterade bl a Pragförfattarens undanskymdhet i samtidens Tjeckoslovakien. 

Men Kafka levde vid denna tid ett jämförelsevis undanskymt liv inte bara i Tjeckoslovakien utan även på de svenska tidningarnas kultursidor. Symptomatiskt var att Ingegärd Martinells nyöversättning av romanen Processen, som utkom på förlaget Trevi 1981, knappt uppmärksammades. Ändå var Martinells Processen den första svenska nytolkningen av något av Kafkas verk. Utgåvan var försedd med ett av Vennberg nyskrivet förord som inleddes med orden:

Att skriva om Franz Kafkas Processen är vid det här laget ungefär som att skriva om Romarbrevet. Hyllmeterna om Josef K., som tror sig kunna bli kvitt sin skuld genom att leta sig fram till en domstol som kan frikänna honom, är knappast färre än dem som fylls av utläggningarna om lagen som väckte synden till liv i Paulus pinade lemmar.

Vennberg redogjorde vidare summariskt för några av samtidens Kafkakommentatorers tolkningar. Det Vennberg tyckte att dessa "gravallvariga akademiker" missat var Kafkas humor. Inte minst Processen, tyckte han, innehöll mängder av komiska scener. Annars välkomnade Vennberg de uttolkare som strikt håller sig till texten. Med adress till i synnerhet de sociologiska försöken att tolka författaren förkunnade Vennberg att Kafkas berättelser "växte inte fram ur någon världshistoria, möjligen ur en bruten förlovning". På en av omslagsflikarna hette det för övrigt – precis som Harry Järv inpräntat – att Kafkas romaner förblev outgivna under hans levnad, eftersom författaren "ansåg att de var alltför personliga". Vem som författat omslagstexten framgick inte. 

Medan de svenska scenkonstnärerna hade gjort flera uppsättningar av Slottet och Processenunder de tidigare decennierna var det ännu vid åttiotalets början ingen ensemble som omarbetat Kafkas roman Amerika till dramaform. Men i december 1981 var det premiär för Katariina Lahtis scenversion av berättelsen på Dramaten. Lahtii stod även för föreställningens regi. (Läs vidare här.)

Nästan fyrtio år efter sina banbrytande essäer i Horisont och 40-tal betraktades Karl Vennberg fortfarande som en av Sveriges mest framstående Kafkakännare. Och när sista delen av sexbandsverket Författarnas litteraturhistoria skulle ges ut 1982, gick uppdraget att skriva kapitlet om Kafka till Vennberg. Han kallade sitt bidrag "Den befriade Franz Kafka", vilket syftade på att författaren nu, som Vennberg uttryckte det, var på väg att befrias ur den fångenskap som Max Brod hade hållit honom i. Äran av att ha möjliggjort den befrielsen, menade Vennberg, tillkom litteraturvetaren Friedrich Beissner, som med sin bok Der Erzähler Franz Kafka från 1952 återfört författaren från lättköpta existentialistiska, kristteologiska och psykoanalytiska tolkningar till en mer seriös forskning. Trenden var att den nya Kafkaforskningen blivit "verkimmanent", dvs att den höll sig till ”konstverkets strukturer av tecken, så som de ryska och tjeckiska formalisterna en gång i tiden ville". Vennberg hade inget emot denna formalism, eftersom den synliggjorde Kafkas svarta humor. 

Det har ofta hävdats att Kafka är den mest omskrivna författaren i litteraturhistorien. Så kunde Vennberg i sitt nyss omtalade förord till Martinells översättning av Processen tala om ”hyllmeterna om Josef K”. Vi har redan förklarat att denna felaktiga uppfattning uppstod genom att många trodde att Harry Järvs Kafkabibliografi från 1961 innehöll fem tusen böcker. Men faktum är att det vid åttiotalets början ännu inte skrivits en enda Kafkabiografi av typen Life and Letters. Inte ens på tyska. Varken Max Brods vänbok Franz Kafka, Eine Biographie(1937), Klaus Wagenbachs ungdomsbiografi Franz Kafka, Eine Biographie seiner Jugend 1883-1912 (1958) eller Hartmut Binders uppslagsboksliknande Kafka-Handbuch(1979) kunde betraktas som heltäckande författarbiografier.

Kafkas brev till Felice hade visserligen varit kända för Brod men omöjliga att citera ur före 1967 då de blev offentliga. Det var för övrigt Brod som hade gjort förläggaren Salman Schocken uppmärksam på att Felice, som sedan 1936 levde i USA, hade hundratals brev från Kafka i sin ägo. Schocken närmade sig Felice med en förfrågan om att få köpa materialet och publicera det. Felice gjorde emellertid länge hårdnackat motstånd. Hon hotade rentav att hellre bränna breven än se dem tryckta. Men 1955 sålde hon rättigheterna till Schocken för 5 000 dollar. Det är tänkbart att hennes vacklande hälsa – som tvingade henne till långa och dyra sjukhusvistelser – fick henne att ändra sig. Hon dog 1960, men i hennes avtal med Schocken fanns en klausul som medförde att breven inte kunde publiceras förrän 1967.

Vid åttiotalets början hände något riktigt stort på Kafkaeditionens område. Författarens kvarlåtenskap hade dittills varit tillgänglig enbart i volymer redigerade och utgivna av Max Brod och hans assistenter. Brods redigeringsarbete hade emellertid blivit skarpt kritiserat. Den vanligaste anmärkningen gick ut på att Brod redigerat materialet självvåldigt och försökt bringa Kafkas verk i överensstämmelse med Brods egen sionistiska övertygelse. 

Utan att ta ställning till det rättvisa i kritiken av Brods redigeringsarbete kan man säga att behovet av en textkritisk utgåva var mycket stort. En textkritisk utgåva är alltså en bok där man återger författarens publikationer eller manuskript exakt så som det står i källorna eller så likt originalet som möjligt. Fischers förlag hade under flera år arbetat med att förbereda en sådan textkritisk utgåva av Kafkas samlade verk. Och 1982 kunde man publicera den första volymen: den ofullbordade romanen Slottet. För editionens vetenskaplighet svarade filologen Malcolm Pasley. Den textkritiska utgåvan av Slottet var uppdelad i två volymer: en textdel och en kommentardel. Eller som det heter på mer vetenskapligt klingande tyska ”Das Schloss in der Fassung der Handschrift” och ”Das Schloss Apparatband”.

Utan att försvära sig åt någon bestämd syn på hans verk ägnade författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger ett helt radioprogram åt Kafka sensommaren 1982. Programmet ingick i en serie betitlad Medan tiden går vars signaturmelodi var As time goes by. Hedlund och Hylinger varvade wienervalser med citat ur Kafkas brev och dagböcker. Dessutom läste skådespelaren Måns Westfelt några avsnitt ur hans oktavhäften som ingått i den svenska utgåvan av Brevet till fadern från 1956. 

Hedlund och Hylinger var angelägna om att framhålla att Kafka inte var den pessimist och dysterkvist som många uppfattade honom som. Han var i själva verket en stor humorist. Detta framgick inte minst när han i vänkretsen högläste ur romanen Processen. Kafka skrattade så att han kiknade och måste flera gånger avbryta läsningen för att hämta sig. Hedlund och Hylinger betonade också att Kafka varken var en bisarr skräckromantiker eller absurdist utan snarare att han var en "nykter" författare, som ogillade överdrifter och onaturligheter. Till de fängslande inslagen i programmet hörde att Hedlund och Hylinger hade identifierat och spelade upp den sång som Brod förklarat var Kafkas älsklingsmelodi och som han emellanåt nynnade på, nämligen balladen Graf Eberstein av Ludwig Uhland och Carl Loewe.

Det dominerande inslaget i den svenska Kafkapresentationen under 1983 blev uppmärksammandet av författarens 100-åriga födelsedag. Akademibokhandeln sålde en T-shirt med texten ”Kafka hade inte heller så roligt”, som förstärkte bilden av att författaren var en miserabel figur. Wahlström & Widstrand firade med att publicera en jubileumsutgåva av de gamla översättningarna från fyrtio- och femtiotalet. Förlaget avstod dock – oklart varför – från att inkludera kortprosan i samlingsvolymen Framför lagen från 1975. I GT beklagade Kristjan Saag att Wahlström & Widstrand inte visat större intresse för Kafka än att man bara återutgett fyrtiotalsutgåvorna "med översättnings- och korrekturfel och allt". Saag hoppades på skärpning till tvåhundraårsjubileet av Kafkas födelsedag 2083.

Pavel Eisners budskap var att endast den som var bekant med Prag och dess speciella tjeckisk-tyska judiska miljö under 1900-talets början hade förutsättningar att förstå sig på Franz Kafka. Han formades nämligen framför allt av att vara jude och tysktalande i en till övervägande del tjeckisk befolkning. Den judiska minoritetens kulturella och sociala isolering var grogrunden för Kafkas speciella ensamhetskänsla och därmed för hans berättarkonst. Att vara tysk jude i det tjeckiska Prag var "främlingskapet förkroppsligat", menade Eisner. 

I Expressen recenserades Eisners bok av Karl Vennberg, som överväldigades av författarens förmåga att sätta in Kafka i sitt historiska sammanhang. Vennberg summerade:

Det skulle förvåna mig om inte många kommer att göra samma erfarenhet som jag: att han aldrig har kommit oss närmare, att denna bok av denne Pavel Eisner, som själv fick dö i ett Prag som förnekade honom, är en av de få oumbärliga böckerna i den våldsamt svällande Kafkalitteraturen.

Av helt annan uppfattning var Kristjan Saag som i GTförklarade att han inte alls kommit Kafka närmare genom Eisners bok. Saag tyckte att Eisner "fångar väl in sekelskiftets Prag och Pragjudendomen, men tyvärr inte Kafka". Eisners misstag, menade Saag, var att börja alltför långt ifrån den unika människan Kafka. Med sitt grovmaskiga nät fångade Eisner därför in en hel generation av Pragkonstnärer som sinsemellan var olika varandra. Saag uppehöll sig också vid Kafkas ställning i samtidens Prag och konstaterade att de kommunistiska makthavarna efter 1968 gjort sitt bästa att tiga ihjäl författaren. Men Saag förutspådde: "Kafkas tid kommer – tillbaka – även i Prag".

Kafkas födelsedag uppmärksammades även i en rad fristående kulturartiklar. I Aftonbladet upprepade Harry Järv ännu en gång sitt budskap att nyckeln till Kafkas författarskap var hans oförmåga att skapa en normal relation till kvinnor. För den som insåg detta var Kafka lättläst. Processen handlade om Kafkas relation till Felice Bauer, och Slottet rörde hans förhållande till Milena Jesenská och Julie Wohryzek. Järv sammanfattade:

Kafkas romaner och noveller är uppbyggda av självbiografiskt stoff, "innehållet" i hans verk är en diskussion av hans egna neurotiska symptom – men i medveten anslutning till psykoanalytisk teori.

Expressens födelsedagshyllning till Kafka bestod i en essä skriven av den tjeckiske författaren Milan Kundera. Essän återkom senare något utvidgad i hans bok Romankonstensom publicerades i svensk översättning 1989. Kundera frågade i sin artikel vari det Kafkaiska bestod. Hans svar var att för det första handlar det Kafkaiska om en makt som lyder sina egna lagar och som för allmänheten framstår som obegripliga. För det andra upphöjer sig makten till gudom och därmed framstår människornas liv bara som obetydliga skuggor av en Platonsk verklighet. För det tredje söker den anklagade själv sin skuld. För det fjärde och sista finns det en komik som har i uppgift att förta intrycket av tragik. 

Kafka hyllades slutligen också i tidskriften Jakobs Steges augustinummer med essäer av Claudio Magris, Peter Engel, Hartmut Binder och Eduard Goldstücker, som alla uppmärksammade mindre kända sidor av Pragförfattaren. För översättningen av deras bidrag svarade Karin Mossdal. 

Claudio Magris framhöll att Kafkas figurer "säger nej till tillvaron, både till dess positiva och negativa sidor". Hela hans värld kännetecknas av "en förtvivlad ansträngning att bjuda motstånd mot begäret och dess förtärande krafter". Den enda möjligheten för honom att leva var att helt gå upp i sitt skrivande. Samtidigt kunde han inte helt frigöra sig från livets lockelser. Magris fann att Kafka var den "oöverträffade skildraren av denna Janus med de två ansiktena, detta växelspel mellan livsinstinktens irrationalitet och irrationaliteten hos det beräknande förstånd som bestämmer vår tillvaro idag". 

Peter Engels bidrag behandlade relationen mellan Kafka och författaren Ernst Weiss. Enligt Engel var deras vänskap långt ifrån friktionsfri, vilket ett längre uppehåll i vänskapen vittnade om, men tidvis ersatte Weiss också Max Brod som Kafkas förtrogne.

Hartmut Binder tog upp Kafkas förkärlek för reseskildringar. Särskilt förtjust var Kafka i Schaffsteins gröna böcker, en serie böcker som riktade sig till en bred läsekrets och vann stor popularitet bland ungdomar. Hans favorit i serien var Oskar Webers Sockerbaronen, i vars sista kapitel skildras hur huvudpersonen beslutar sig för att emigrera från Europa och tillbringa resten av sitt liv i tropikerna. Till Felice skrev Kafka att denna berättelse berörde honom så djupt att det kändes som om den handlade om honom själv, eller som om den vore "ett rättesnöre" för hans liv. 

Till sist reflekterade Eduard Goldstücker över det absurda i att Kafka, som var så upptagen av sina egna ångestkänslor att han sällan kommenterade de stora världshändelserna, hamnat i det kalla krigets korseld. 

Goldstücker redogjorde för hur den socialistiska realismens seger i Sovjet 1934 hade omöjliggjort att Kafkas namn ens nämndes i öst. Denna seger ledde under det kalla kriget till en kampanj mot alla västliga kulturyttringar, och den som mest ansågs personifiera västvärldens formalism, modernism, pessimism och dekadens var Kafka, som följaktligen utnämndes till en huvudfiende. Situationen hade inte förbättrats av att han i väst utnämnts till en profet "som hade förutsett och gestaltat det stalinistiska systemets gräsligheter och byråkratiska trakasserier". Så följde, fortsatte Goldstücker, konferensen i Liblice då Kafka blev tillåten på de flesta håll i Östeuropa. Situationen förändrades dock några år senare av den Sovjetledda invasionen i Prag. Makthavarna i Kreml förklarade då rentav att Liblicekonferensen hade varit början till den tjeckiska kontrarevolutionen. Goldstücker tyckte sig dock ana att myndigheterna så sakteliga börjat inse att man inte kunde "hermetiskt isolera enstaka länder från den övriga världen och att Kafka inte kommer att störta regimen". 

Födelsedagsfirandet fortsatte med att tidskriften Kris publicerade filosofen Jacques Derridas föredrag om Framför lagen i översättning av Horace Engdahl, Leif Janzon och Carl-Johan Malmberg. Anförandet hade ursprungligen hållits året innan vid ett kollokvium kring filosofen Jean-François Lyotard. 

Efter att på dekonstruktivistiskt och franskt intellektuellt manér ha fastslagit sådant som att Framför lagen är en text som är identisk med sig själv, att den har en författare och att den hör till litteraturen, ställde Derrida sig frågan vem som avgör och enligt vilka kriterier, vad som räknas till litteraturen. Han föresatte sig sedan att ”ställa inför rätta” den som gör gällande attFramför lagen är en litterär text. Derridas resonemang bygger på en ordvits som fungerar på tyska och på franska.  Vor dem Gesetz och Devant la loi betyder nämligen både ”framför lagen” och ”inför lagen”. Derrida frågade sig om det som håller oss läsare – i likhet med mannen från landet i texten – fångna framför/inför lagen inte är detsamma som hejdar oss inför alla berättelser, och han svarade:

I viss mening är Vor dem Gesetz berättelsen om denna otillgänglighet, om omöjligheten att komma fram till berättelsen, den är historien om denna omöjliga historia, kartan över denna förbjudna färdväg: det finns ingen färdplan, ingen metod, ingen väg för att komma fram till lagen.

Att avgöra vad som är litteratur, menade Derrida, var således ett lika hopplöst företag som att likt mannen från landet i Kafkas berättelse försöka få tillträde till lagen. Framför lagen beskrev alltså bara sig själv som text. Derrida utvecklade:

Texten vakar över sig själv, liksom lagen. Den handlar bara om sig själv, men då om sin egen icke-identitet med sig själv. Den varken kommer eller låter någon komma till sig själv. Den är lagen, den bestämmer lagen och lämnar läsaren utanför lagen.

Frågan om vad som ger en text rätt att kallas litteratur lämnade Derrida alltså visserligen obesvarad, men han konstaterade avslutningsvis att texten, dvs Framför lagen som handlar om litteraturens lagar, själv inte kunde höra till litteraturen. 

I slutet av december 1983 visade svensk teve en nyinspelad dokumentärfilm som gjorts av Lars Helander och Sigurd Hallman. Filmen hade den enkla titeln Kafka och innehöll en eftertänksam, långsam och grundlig redogörelse för Kafkas biografi ackompanjerad av foton på Kafka själv, hans närmaste och det tidiga nittonhundratalets Pragmiljöer. Helander och Hallman kunde också visa rörliga bilder från Merano där Kafka vistats sommaren 1920 samt det sanatorium i Kierling där författaren tillbringat sina sista dagar i livet sommaren 1924. Den kronologiska genomgången av Kafkas liv interfolierades med citat ur hans brev, dagböcker och litterära produktion. Särskilt stor uppmärksamhet ägnades novellen I straffkolonin och romanen Processen. En högläsning av ett avsnitt ur I straffkolonin förstärktes av att man samtidigt visade en mycket verklighetstrogen modell, som Firma Loeb AG i Berlin byggt efter Kafkas beskrivning av avrättningsmaskinen i novellen. Däremot avstod Helander och Hallman helt från att försöka placera in Kafka i något litteraturhistoriskt fack samt från att kommentera och tolka hans texter. 

Två dagar efter dokumentärfilmen visade teve en intervju som Helander gjort med Kafkas då 70-åriga systerdotter Marianne Steiner, som vid intervjutillfället var den enda levande som hade egna minnen av författaren. Vid Kafkas bortgång var hon elva år gammal. Hon berättade att hon som barn inte kände till det dåliga förhållandet mellan Kafka och hans far men hon mindes ändå den laddade stämningen i sina morföräldrars hem. Barnen förhölls att vara tysta och inte störa den dystre, sjuklige morfadern, Kafkas far. Hennes minnen av Franz Kafka själv var dock ganska diffusa. Hon erinrade sig ett tillfälle då hon mötte sin morbror på Niklasstrasse i Prag. Det var "en lång och mager gestalt, klädd i svart". Morbrodern försökte också ibland undervisa henne i hebreiska. Helander frågade henne också hur Kafkas föräldrar såg på sin son efter det att han fått ett postumt rykte som framstående författare. Marianne förklarade att fadern aldrig förstod sig på sonen och att modern troligen aldrig läste någon av hans böcker.

Efter intervjun med Marianne Steiner sände teve senare samma kväll en fransk dramatisering av novellen Förvandlingen. För bearbetningen svarade Jean-Daniel Verhaeghe och Roger Vrigny. På en av filmens stumfilmsliknande textskyltar angavs visserligen att Gregor en morgon förvandlats till ”en kackerlacka”, men själva insekten visades aldrig. Man fick endast höra hans röst, som gjordes av Sami Frey. I slutet av föreställningen står familjen församlad runt liket av den döda insekten på golvet, kameran zoomar långsamt ut, golvet blir synligt – det är helt tomt.

Efter all uppmärksamhet som Kafka fått i samband med sin hundraårsdag tyckte Tryggve Lundh i Aftonbladet att det vid åttiotalets mitt var befogat att tala om "en ny hausse" för författaren. Att Kafka stod i centrum för debatten berodde enligt Lundh på att "frågor om makt, skuld, ofrihet" blivit aktuella under Orwellåret 1984. Lundh ville dock framhålla "att Kafka var och är en djupt konstruktiv författare, besatt av kravet på sanning och moral, inte av världsfrånvändhet och passivitet". Denna politiska aspekt av Kafka hade, menade Lundh, föredömligt behandlats av Eduard Goldstücker i essän Kafka sedd från Prag som ingick i Kurt Aspelins antologi Marxistiska litteraturanalyser från 1970.

Kafkaintresset vid åttiotalets mitt märktes inte bara i Sverige. På Centre Georges Pompidou i Paris anordnades sommaren 1984 en stor utställning under rubriken "Kafkas århundrade". I samband med utställningen höll man konferenser och visade film- och teaterföreställningar baserade på författarens verk. Utställningen uppmärksammades i en artikel av Stefan Jonsson som i Västgöta-Demokraten rapporterade att mängden av tolkningar medfört att det uppstått en myt kring Franz Kafka. Denna myt hade försett oss med begrepp som "kafkaeffekt" och "kafkalik stämning". Jonsson fortsatte:

Hans namn har kommit att beteckna känslor och upplevelser av att omvärlden uppför sig oberäkneligt och skrämmande, känslor av att vara ensam, utvald, instängd, iakttagen och lidande utan att veta varför.

Även om det var motiverat att vid åttiotalets mitt tala om en Kafkahausse var de svenska institutionsteatrarna jämförelsevis likgiltiga för författaren. Under de närmaste åren var det huvudsakligen på de fria teatergruppernas scener som han spelades. Med ett lysande undantag. Rolf Nordström och Ragnar Sörman hade 1975 gjort en uppsättning av Redogörelse framlagd för en akademi på Västeråsensemblen. Och 1984 återkom de till föreställningen på Studion på Göteborgs stadsteater. Det var i stort sett samma dramatisering som de arbetat fram nästan tio år tidigare. De ändrade bara titeln en smula. Från Redogörelse framlagd för en akademi till Redogörelse framlagd inför en akademi. (Läs vidare här och här.)

I Sverige hade Harry Järv länge varit den dominerande företrädaren för en freudiansk läsning av Kafka. Men med Alice Millers Du skall icke märka, som i svensk översättning av Philippa Wiking utgavs 1984, fick den psykoanalytiska förståelsen av Kafka ytterligare en impuls. Boken innehöll nämligen en lång essä med titeln "Dikt (Franz Kafkas lidande)". 

Millers analys skiljer sig avsevärt från Järvs. Enligt Järv kände Kafka en homosexuell dragning till fadern, vilket gjorde honom oförmögen att utveckla en normal relation till kvinnor. Enligt Järv var Kafka dessutom klar över sitt problem och bearbetade detta i medveten anslutning till Freuds teorier. Miller däremot hävdade att Kafka var omedveten om att det var bristen på moderskärlek som han gestaltade i sina berättelser. Och Miller förklarade:

Lika lite som Flaubert och Beckett kunde Kafka veta att det var upplevelser från barndomen som han gestaltade i sina romaner och berättelser.

Mamma, inte pappa. Omedveten, inte medveten. Järvs psykoanalytiska förståelse av Kafka hade med Millers essä sannerligen fått konkurrens. Man skulle kanske förväntat sig att han skulle gå till motangrepp. Men han teg. Om det var därför att han höll med Miller eller därför att han tappat lusten att polemisera vet vi inte. Men från och med nu skulle hans röst inte försvinna helt men höras allt mer sällan i den offentliga Kafkadebatten. 

Nu gör jag själv entré i historien om hur Kafka introducerades i Sverige, ty 1985 gav förlaget Bakhåll ut en bok med texter ur Kafkas kvarlåtenskap som tidigare inte publicerats på svenska. För översättnigen svarade Andrea Gratz, Erik Ågren och jag själv. Boken fick titeln Fragment ur anteckningsböcker och lösa blad och innehöll avsnitt ur romanerna Amerika (Den försvunne), Processen och Slottet samt diverse annan kortprosa. Bakhåll hade vid det laget existerat i fem år och drevs av Örjan Gerhardsson. Av mitt förord till Fragment ur anteckningsböcker och lösa bladframgick att ambitionsnivån den gången var att "i första hand för och med mina vänner översätta dessa stycken". Och så här såg jag enligt samma förord på Kafka:

Recensenterna kommenterade uppfattningen att Kafka var språkhumorist. Göran Lundstedt på Sydsvenska Dagbladet invände att Kafka bestämt inte var "någon helt vanlig s k humorist", även om Brod vittnat om att han vid sin högläsning av Processenskrattade så att han var tvungen att avbryta sig själv. Den riktige Kafka mötte man, enligt Lundstedt, endast i några av bokens fragment. I Arbetet höll emellertid Carl-Olof Lång med om humorn:

Kafkas texter handlar ju på ett existentiellt plan om att överleva trots allt, och hur ska man – jag vet att jag brukar tjata om det – kunna överleva om man inte ser Maktens komiska sidor.

Det ska i sanningens namn sägas att vår första utgåva fick ta emot en del välförtjänt stryk också. Vi var orutinerade och tillämpade därför kommateringsregler som vi hade fått lära oss i realskolan men som ingen brydde sig om längre.

Vid åttiotalets mitt hade Kafkas liv och verk hunnit skärskådas i en handfull biografier. Våren 1986 uppmärksammade Torsten Ekbom på Dagens Nyheter den färskaste av dem, nämligen Ernst Pawels A Nightmare of Reason. Ekbom betecknade Pawels bok som "en av de allra bästa Kafkaböckerna". Han reserverade sig dock för att han inte läst "alla de 15 000 böckerna" som enligt hans uppfattning en Kafkabibliografi skulle innehålla.

Vi har tidigare utrett hur missförståndet att det skulle finnas så otroligt många böcker om Kafka uppstått. Men det var alltså en villfarelse som också Ekbom var offer för. Följaktligen spreds nu på Sveriges största dagstidnings kultursida, tillika av en av landets mest aktade kritiker, föreställningen om att Kafka var världens i särklass mest omskrivne författare. Det verkliga antalet Kafkamonografier var vid åttiotalets mitt omkring tvåhundra, vilket i sig är ett imponerande antal.

Ekbom hade inga invändningar mot Fyhrs val av förlaga. Däremot var han kritisk till översättningen. Ekbom gav exempel på felaktigheter, föreslog alternativ och fällde det sammanfattande omdömet att Fyhrs översättning var "en katastrof". I radions Kulturnyttprotesterade Karl Vennberg mot Ekboms kritik. Fyhrs översättning var "i stort sett god". Ekboms översättningsförslag däremot var "för vackert, för civiliserat". I Dagens Nyheter bemötte några dagar senare även Fyhr själv Ekboms kritik. Fyhr hade vinnlagt sig om att förhålla sig så "bokstavstroget" som möjligt till dagböckerna, han hänvisade också till att de engelska, franska och ungerska tolkningarna var förenliga med hans egna. Ekbom svarade i en artikel med ytterligare exempel på misstag i översättningen och betecknade Fyhrs svenska formuleringar som "kökstyska". Ett drygt halvår senare ryckte även Kristjan Saag i GT ut till Fyhrs försvar och förklarade att Ekboms kritik var "djupt orättvis och i grunden okunnig". Därmed var det slut på det första och hittills enda offentliga meningsutbytet om hur Kafka ska låta på svenska. 

De övriga anmälarna i pressen välkomnade Fyhrs översättning av dagböckerna. Jan Söderqvist på Svenska Dagbladetbetecknade den som "en veritabel guldgruva" för den som ville försöka få grepp om vem människan och författaren Kafka egentligen var. Arbetets Bertil Palmqvist tyckte att detta var "den rikaste bok som kommit ut på svenska på länge". Och i Göteborgs-Posten skrev Mikael van Reis att han hade "svårt att tänka sig en bättre entré till Kafkas prosa".

När åttiotalet närmade sig sitt slut kunde merparten av Kafkas litterära arbeten, hans brev till Milena och till fadern samt hans dagböcker läsas på svenska. Det fanns emellertid fortfarande en hel del material som förblivit oöversatt. Författarförlagets ambition med samlingsvolymen Aeroplanen i Brescia från 1988 var enligt baksidestexten att fokusera på sådant ”som i huvudsak inte publicerats tidigare”. I boken fanns exempelvis för första gången i svensk tolkning Aeroplanen i Brescia, som var Kafkas tidningsreportage från en flyguppvisning i Norditalien från 1909. Flera av de övriga texterna ur kvarlåtenskapen hade dock redan tryckts i Brevet till fadern 1956 och i Dagböcker 1986. 

Översättningarna i Aeroplanen i Brescia var gjorda av Ingegärd Martinell och efterskriften var författad av Karl Vennberg, som passade på att fundera över varför striden om Kafka var så bitter. Han konstaterade att det tvistats dels om huruvida man överhuvudtaget borde publicera författarens kvarlåtenskap, dels om hur man skulle tolka hans verk. Man kunde enligt Vennberg argumentera både för att hans litterära testamente skulle respekteras och för att det skulle ignoreras. Och vad tolkandet beträffade så komplicerades det av att Kafka "litterärt inte hörde hemma i den tid och den stad som han annars med alla sinnen tillhörde". Samtidigt slogs Vennberg av hur "färglöst, klanglöst och temperamentlöst" Kafkas språk kan förefalla. Vennberg konkluderade:

Man skulle nog med viss rätt kunna säga att det just är en brist på märklighet som gör denna bok så märklig som den nu en gång är, genomlyst och ändå gåtfull, instängd i trånga öden och ändå öppen mot hela mänskligheten.

I GT lovordades Aeroplanen i Brescia av Kristjan Saag som framhöll att Kafka aldrig skrev "med vänster hand". Därför besatt även dessa ofullständiga fragment "den språkliga magi och den fantasifullhet som gjort hans romaner och fullbordade noveller till klassiker". Lika entusiastisk var Aftonbladets Anders Paulrud, som tyckte Kafka "tillhör dem som man måste upptäcka på nytt". Paulrud utvecklade:

De flesta i min generation som läste Kafka [...] i senpuberteten ska i mitten av trettioåren märka att de träffar en helt annan författare. Och kanske, fast det är inte lika säkert, har det hänt något med oss under åren som gått.

Horace Engdahl på Dagens Nyheter jämförde Kafkas fragmenterade berättarkonst med 1800-talsromanerna, som "beflitade sig mycket om sina slut som ofta blev en moralisk balansräkning där ödet fick straffa och belöna". Men enligt Engdahl stod Kafka helt främmande inför detta synsätt, eftersom domens dag i judisk tro inte är något som kommer vid historiens slut utan något som kan inträffa när som helst. Denna föreställning återspeglades i Kafkas skrivande genom att han ständigt hejdades av "Gud som lyfter pennan, kanske mitt i en mening, med den gapande vita sidan som det ofattbaras bländning". 

I Göteborgs-Posten uppmärksammade Mikael van Reis några slående paralleller mellan Kafka och Sigmund Freud och sammanfattade:

Den nu översatta prosavolymen skulle mycket väl kunna läsas ur det freudska perspektivet. Men man ska komma ihåg att när Freud var intresserad av svaren är den demoniske Kafka mer intresserad av gåtorna.

En helt annan infallsvinkel hade Ulf Olsson i Expressen. Han använde sin recension till att problematisera begreppet moderna klassiker. Finns det egentligen, frågade han sig, något sådant som modernitet hos klassiker? Olsson svarade att Kafka egentligen varken beskriver sin samtid eller profeterar om vår. Men genom att han betraktar världen utifrån flera, inte sällan motstridiga ståndpunkter, beskriver han den moderna erfarenheten, som innebär en upplösning av perspektiven. Olsson förklarade:

Inte beskriver han vår tid, men ändå får våra egna erfarenheter av det moderna hos honom en radikal tillspetsning genom den samtidiga överdrift och koncentration som är konstens.

Bland Kafkas kommentatorer från hemlandet hade den svenska allmänheten redan lärt känna Max Brod, Eduard Goldstücker och Pavel Eisner. Men under åttiotalet kunde man också ta del av Milan Kunderas tankar om författarkollegan från Prag. I boken Romankonsten, som utkom på svenska 1989, ägnade Kundera ett helt kapitel åt Kafka. I samband med hundraårsjubileet 1983 hade första delen av kapitlet tryckts i Expressen. Då hade Kundera gjort ett försök att fastställa vari det Kafkaiska bestod. Nu kompletterade han framställningen med reflexioner kring överensstämmelserna mellan det Kafkaiska och den politiska situationen i Tjeckoslovakien. Med hänvisning till några exempel hämtade från vardagslivet argumenterade Kundera för att man i Kafkas litterära värld kunde se ett förebud om den totalitära socialismen. Men enligt Kundera gjorde Kafka inte denna profetia på grundval av något politiskt intresse, utan genom sin unika förmåga att skildra de psykologiska förtryckarmekanismerna inom familjen, vilka i realiteten överensstämmer med de mekanismer som styr det samhälleliga livet. I båda fallen handlar det om att skapa en skuldmedvetenhet som får offret att godta nyckfulla anklagelser och straff. Kundera menade att man felaktigt har frågat sig om Kafkas romaner behandlar den privata sfären eller den offentliga. I själva verket består det Kafkaiska i att de båda sfärerna speglas i varandra. Kundera drog därför slutsatsen:

Kafka kom inte med några profetior. Han såg bara vad som fanns "någonstans där bakom". Han visste inte att det han såg också var ett förutseende. Han avsåg aldrig att demaskera ett samhälleligt system. Han satte ljuset på de mekanismer han kände till från människans innersta och mikrosociala handlingsmönster, utan att ana att historiens fortsatta utveckling skulle sätta dem i rörelse på sin stora scen.

I slutet av åttiotalet producerade David Thomas en programserie för brittisk teve om några av vår tids mest betydande författare. Serien kallades Tio moderna klassiker och innehöll porträtt av bland andra Dostojevskij, Proust och Kafka. Programmen bearbetades så småningom av UR och visades i TV2 sommaren 1989. För de svenska speakerrösterna svarade Rikard Wolff och Hans Jonstoij. 

I programmet om Kafka ingick några dramatiseringar. Dels fick man se Kafka sitta vid skrivbordet om natten medan en speakerröst läste ur hans dagböcker, dels visades några centrala avsnitt ur romanen Processen. I rollen som både Kafka och Josef K. sågs den brittiske skådespelaren Tim Roth, mest känd annars för sina roller i flera av Quentin Tarantinos filmer. 

Presentatör i programmet var professor George Steiner vid universitetet i Geneve. Enligt Steiner hade Kafka som ingen annan gestaltat den byråkrati som är så typisk för 1900-talet. Detta var en av förklaringarna till att det på över hundra språk i världen finns ett särskilt ord för något som påminner om stämningen i författarens verk, nämligen "kafkaesk". Men Kafka själv var, upplyste Steiner, bara en blyg och sjuklig jude från Prag. Hans geni var att han lyckades gestalta sina privata grubblerier så allmängiltigt att en hel värld kände igen sig.